-- Vid nästa brygga bor Gösta Ekman. Han kommer alltid ned till
morgonbåten.
Damerna tystnade helt men ingen rörde sig. Gösta Ekman tillhörde inte
deras åldersklass. Ytterman skulle tagit Personne eller kanske Frippe.
Sladdret började på nytt. Då sade jag:
-- Det är märkvärdigt vad vetenskapen gjort stora framsteg inom
sprängämnestillverkningen. Den här lilla pennan, som jag har här, är
ingen penna, det är en bomb. Den innehåller en frätande syra som
förbränner en kopparhylsa, och då allt är klart, exploderar bomben. En
hel båt förintas fullkomligt, med passagerare och allt. I kriget
använder man sådana för att få fartyg att spårlöst försvinna. Den här är
laddad.
Damerna tego och stirrade på mig. Slutligen sade en av dem:
-- Det där är ingenting att bry sig om! Jag känner igen den där karln!
Förra året satt han i en järnvägskupé och beskrev ett smittsamt eksem
som han hade på benet bara för att bli av med medpassagerarna. Men mej
fick han inte ut!
Ytterman vände sig mot väggen och jag såg att han skrattade.
Sladdret fortsatte. Det pågick i 10 minuter. Då reste sig Ytterman, tog
sin väska, tömde den på allt innehåll och gjorde sig i ordning att gå
upp på däck.
-- Vart skall du hän? sade jag.
-- Vi komma strax till Grenö, sade Ytterman, och där på bryggan står ju
den där fiskargumman, som säljer smör för sex kronor kilot. Jag fick tre
kilo i går...
Det blev ett liv! Ytterman knuffades ned på soffan och de fyra damerna
stredo en hemsk kamp om vem av dem som skulle komma först upp på däck.
All vänskap var borta. Hat glödde ur deras ögon, de trampade, drogo och
sleto i varandra och då de slutligen allesammans kommit uppför den
branta trappan, sprang Ytterman efter och stängde dörren.
Vi sovo lugnt och skönt tills båten med en mild stöt tornade mot
Nybrovikskajen.
[Illustration]