En snäll herre har i Sv. Dagbladet meddelat ett enkelt sätt att avhjälpa
bråket och trasslet med Rikstelefonen, som hela svenska folket nu är så
argt på. Man ska bara vara vänlig och tålig, så går det bra säger den
snälla herrn: blir jag felexpedierad och telefonisten ber om ursäkt, ger
jag henne ett kort, artigt, tröstande svar.
Jag försökte den där metoden, med vänlighet, för en stund sedan. Så här
gick det till:
Ringde upp stationen. Intet svar. Väntade i 3 minuter. Intet svar.
Ringde på nytt. Intet svar.
-- Du skall vara lugn, tänkte jag. Det tjänar ingenting till att bråka.
Det blir inte bättre eller fortare för det.
Ny signal. Telefonisten svarade, något som ej kunde uppfattas, och jag
sade:
-- Jag ber om ursäkt om jag besvärar er, så mycket som ni har att göra
och så många utlänningar som kommit till stan --
_Telefonisten_, i skarp ton:
-- Vad ska ni ha för nummer?
-- Jag skulle vördsammast be att bli sammankopplad med 52 60 om det inte
är alltför mycket besvär. Jag kan annars vänta tills i eftermiddag, då
det kanske är liksom litet ledigare.
Intet svar. Jag väntar 5 min. Jag byter om hand och väntar ytterligare 5
min. Intet svar.
Då ringer jag på nytt. Intet svar. Väntan. Ny ringning. Svar:
_bubbelbubb!_
-- Det är bara jag igen, säger jag, jag medger att jag stör er, men --
-- Vilket nummer ska ni ha?! (skarp ton):
-- Bara 52 60.
-- Kallat!
Väntan. Därpå svarar en obekant röst.
-- Var är det, säger jag.
-- Det är 52 16.
Avringning.
Då återtog jag det andra, vanliga sättet, med ilska, skrik, ovänlighet,
bråk, samtal med föreståndarinnan, vaktföreståndare, avdelningschefen
och hot med generaldirektionen. Inom 3 min. var jag framme vid rätt
nummer.
Jag tror inte på vänlighet mot allmänhetens tjänare. De äro inte vana
vid sådan. Den svenska allmänheten är ohövlig, otillgänglig, oartig och
otacksam. Och de som expediera denna allmänhet ha blivit likadana eller
värre. Det är ingenting att göra åt den saken. Världen är för sorglig.
[Illustration]