Herr K. A. Wallenberg har skänkt bort halva sin förmögenhet till
välgörande ändamål. Det var 20 millioner. Och en vacker gåva. Men vad
fick han för det? N. D. A. sa strax på aftonen något om ont samvete från
den vackra tid då Wallenberg satt som utrikesminister (stackars karl)
och i Social-Demokraten gjorde Hjalmar en bugning för pengarna och
tyckte att N. D. A. varit ohövlig. Men -- donationen visade i alla fall
att här är för mycket pengar på privathänder. Vilket gör att
socialdemokratien är det enda rätta.
Ja visst är det för mycket pengar på privathänderna (ehuru inte på
mina). Men då bör man väl vara tacksam för att de privata lämna ifrån
sig en del. Även om det kommer av ont samvete. Vilket jag på det
livligaste betvivlar är fallet med K. A. Wallenberg. Om han tjänar
pengar med gott samvete, det vet jag ej -- sannolikt är han av samma
mening som Ernest Thiel att inte blir man millionär utan att det kommer
ett och annat litet stänk på änglavingarna -- men då han ger ut pengar,
är jag säker på att han gör det med gott samvete.
Jag har en viss erfarenhet av den saken. Egentligen tillhör händelsen
mina memoarer avsedda att utgivas 50 år efter min död -- bokförläggare
med arvtagare böra passa på redan nu och göra affär.
Jag var ung den tiden, mycket ung. Och behövde pengar nästan jämt, som
fallet lär vara med ungdomen även nu för tiden. Satt en förmiddag på Du
Nord, gamla hederliga Du Nord -- fäll en tår, du stockholmska hjärta! --
och åt frukost med en redan då rätt flintskallig kapellmästare. Små
honkräftor med dill, stor kupa pilsner -- Du Nords blandning -- minns
ni?
-- Jag behöver pengar, sade jag till kapellmästaren. Var får man sådana?
-- Bankerna har. De äro till för att låna ut pengar.
-- Vad finns det för banker?
-- Enskilda Banken lär ha ett gott namn. Och så finns det ju andra,
mindre banker. Men de äro nog inte så säkra.
-- Då går jag till Enskilda Banken. Vem är direktör där?
-- Wallenberg.
-- Jaså, han. Då går jag till honom.
-- Det är fel. Man går till kamrern och lämnar en växel med säkra namn
och så får man komma igen och så vidare.
-- Jag går direkt till Wallenberg. Det är bekvämare och ser bättre ut.
Jag har nyss exercerat beväring och då umgicks jag endast med överstar
och generaler. Umgänge med lägre befäl bör undvikas. De äro bara
misstänksamma. Jag går direkt till Wallenberg. Beställ kaffe av
Håkansson i kaféet så länge. Jag kommer strax.
Jag gick till Enskilda Banken. På Nygatan i stan. Där ledde en trappa
rätt upp i huset, stor och bred. En vaktmästare stod vid dörren. Över
bröstet bar han ett brett band och på det stod något i silverbokstäver
som jag glömt.
-- Träffas bankdirektören?
-- Ja, men han har sammanträde just nu -- är det något brådskande?
-- Ja, det är mycket brådskande (jag tänkte på kapellmästaren som satt
och väntade).
-- Hur var namnet?
Jag lämnade mitt visitkort. Det bars in på en silverbricka, och så satte
jag mig att vänta. Det dröjde inte länge förrän bankdirektören kom. Han
såg ut som nu, ehuru mera undrande och förvånad. Kanske över mig. Eller
kanske har världskriget gjort honom resignerad.
-- Ni önskar? sade han.
-- Låna ett tusen kronor -- kontant, tillade jag för att undvika alla
tvivelsmål.
Det blev en stunds paus. Wallenberg såg på mig med ett par ögon fulla av
förvåning. Här kom en ung herre rätt upp till honom, störde honom mitt i
ett sammanträde, skickade in sitt kort och ville bara på det ha 1,000
kronor. En okänd ung herre, varifrån? och varthän! Vem visste det? Vi
stodo länge tysta och så sade bankdirektören:
-- Dröj ett ögonblick.
Jag tänkte: går han direkt efter pengarna eller blir det bråk med kamrer
och växlar som jag inte förstår ett smul av.
Så kom Wallenberg tillbaka med en ung elegant herre. Presentation och så
säger bankdirektören: -- Var god och lämna herr Zetterström ett tusen
kronor!
Det hela var så enkelt och naturligt precis som det skulle vara. Just
som jag sagt till den redan då rätt flintskallige kapellmästaren som
satt på Du Nords kafé och väntade.
Pengarna kom. Jag tog dem, tackade och gick. Vi sågo alla tre mycket
glada ut. Till och med vaktmästaren med det breda bandet över bröstet
smålog då han öppnade dörren för mig.
Jag kom lagom till kaffet på Du Nord. Kapellmästaren blev litet förvånad
men han tog 200 kr. av mig för att dämpa sin rörelse. Han ansåg att idén
var hans.
Nå, så gick det år. Rätt många år. Jag blev en äldre herre och skaffade
mig pengar på ett bättre och mödosammare sätt än att låna dem. Men på en
middag berättade en bankman hela historien om den unge mannen som gick
direkt till Wallenberg och lånade tusen kronor på sitt visitkort. Då
sade någon:
-- Ja, det går en gång men han skulle nog inte kunna göra om det.
-- Alldeles säkert kan han det, sade berättaren. Ty det egendomliga är
att den unge mannen betalade igen pengarna.
Då blev det tyst i sällskapet. Det hade man inte väntat. Och kanske inte
Wallenberg heller.
[Illustration]