_Sigurd P. Sigurdh._
En gång i slutet på 90-talet satt jag på Metropols kafé i Stockholm,
där man på den tiden satt. Publiken var den vanliga: unga konstnärer,
författare, aktörer och en och annan grosshandlare som övergivit Du
Nord.
Det var en afton på våren och jag minns den rätt väl, ehuru det nu är så
länge sedan att man gudskelov glömt mycket annat. Därute på torget stod
luften blå och ljum. Spårvagnarna rullade mot Djurgården, till Cirkus,
till Kristallsalongen, till Hasselbacken, där stockholmarna gärna skulle
sitta ute året om, då som nu.
Plötsligt stod en ung man vid mitt bord. En ung elegant herre. Smoking,
hög krage, mycket hög. Ett ljust ansikte med två goda blå ögon.
Han höll naturligtvis ett punschglas i handen. Man gjorde så på den
tiden. Och så sade han:
-- Mitt namn är Sigurd P. Sigurdh, får jag lov att slå mig ned?
Han sade allt detta på den dialekt som gläder oss stockholmare mest och
som vi förgäves försöka härma.
Naturligtvis voro vi tillsammans den aftonen. Aftnarna voro rätt långa
den tiden, även om det inte var på våren. Ibland slutade de inte alls.
Sigurdh var tandläkarekandidat, men en sådan som skrev vers mer än
plomberade tänder. Slutligen skrev han så mycket vers att han inte alls
plomberade tänder. Han blev helt och hållet författare och journalist.
Över hela hans lilla ljusa uppenbarelse med de trogna, svekfria blå
ögonen låg något försök till stram militär. Han trodde alldeles säkert
att han såg ut som en ung löjtnant.
Sigurdh hade inte bott länge i Stockholm förrän han blev en av stadens
kända figurer. Men han gjorde icke blott sig själv -- Söndags-Nisse
gjorde honom. Den oförliknelige tecknaren Oscar Andersson hittade rätt
snart Sigurdh för sitt galleri. Han gjorde honom till en typ som inte
alltid var Sigurd P. Sigurdh, men som alltid var en rolig karikatyr.
Sigurdh blev inom kort så känd och populär i Stockholm att en
ung skådespelare till och med gjorde hans mask i en pjäs på
Djurgårdsteatern. Och längre kan man inte komma. Om man inte möjligen
når till vaxbild på Svenska Panoptikon. Men den inrättningen har så föga
intresse för unga skalder. Om de inte möjligen begått andra brott och
kunna visas i Skräckkällaren.
En tid körde Söndags-Nisse med Sigurdh något för ofta. Sigurdh,
som var en god och oförarglig människa, var road av dessa nidbilder --
i början och till en tid -- men så en dag hände det, att han kom
upp på redaktionen, slog näven i stora redaktionsbordet så att
telefonapparaterna försökte hoppa och sade på sin vackra skånska:
-- Nu får det ta mej fan vara slut med det här skandaliserandet! Absolut
slut! Jag tål det inte längre! Mina vänner ha sagt åt mej att jag inte
ska tåla det en dag längre. Och jag gör det inte heller!
Redaktören blev naturligtvis förfärligt rädd och lovade i ödmjukhet att
det skulle vara slut. Han telefonerade till O. A.:
-- Du måste upphöra med Sigurdh! Hans framtid blir förstörd.
O. A. lovade, och så försvann Sigurdh ur Söndags-Nisse för ett par
tre veckor. Livet gick märkvärdigt nog sin gilla gång ändå. Men en
dag stod Sigurdh på nytt på redaktionen. Den här gången hoppade inte
telefonapparaterna. Den besökande var mild och stilla och uttryckte bara
sin undran över hur tidningen kunde bära sig utan hans karikatyr varje
vecka. Skulle det inte vara lämpligt att i nästa nummer -- ?
Då kom Sigurdh igen och allt var som det skulle.
Så kom bråket med Norge 1905. Det var en het sommar. Söndags-Nisses
redaktör låg vid Baggensfjärden och eftersom han var i värnpliktsåldern
ville han inte ha krig med Norge. Sigurdh bodde hos redaktören. Villan
var liten, bara två rum, så vi måste gå ut på landsvägen då vi talade om
Norge för att inte väggarna skulle rämna. Sigurdh var högerman, han
ville klå norrmännen och till ett tecken på sin politiska hållning bar
han sin äkta panamahatt uppvikt på högersidan. Vi stredo förfärligt om
Norge de dagarna. I synnerhet dagen efter den vackra afton då Sigurdh
och de andra stockholmarna vandrade ut från Hasselbacken till Rosendals
slott för att ge H. M. Konungen sin undersåtliga hyllning. Den dagen
blev grälet så starkt att vi måste ta ett dopp i Baggen för att svalka
våra känslor. Vi badade från ett litet badhus.
-- Kan du simma? sade jag till Sigurdh.
-- Visst fan kan jag simma! sade Sigurdh.
Varpå han gick ut på djupt vatten och sjönk fort och väl. Jag gav mig
efter och lyckades få upp honom levande ehuru något vattenfylld.
-- Du sa ju att du kunde simma, sade den ädelmodige räddaren.
Varpå Sigurdh svarade:
-- _Jag kan väl inte simma när jag inte känner botten under fötterna!_
Affären med Norge avgjordes så småningom utan Sigurdhs ingripande --
herr Mickelsen fanns tyvärr till hands -- och Sigurdh fick ett annat
intresse i livet utom diktningen och kåserandet i dagspressen. Han ville
flyga i ballong. Att stiga upp i en gondol, att sväva högt över jorden,
att glida fram mellan moln, över skogar, berg och sjöar, det blev hans
dröm. Han kände hela Aeronautiska Sällskapet och slutligen lyckades det
honom att få löfte om en tripp med ballongen Svenske på dess första
färd. Är det någon som minns den seglatsen? Annars har Jörgen så utmärkt
skildrat den att ingen gör det bättre. Här endast de korta dragen av den
underbara tilldragelsen.
Ballongen stod äntligen fylld en vacker morgon i Idrottsparken. Allt var
klart för avresan. Där var färdledaren, ingenjör Hans Frænkel och den
tredje passageraren, en ung löjtnant, och så naturligtvis Sigurdh.
Söndags-Nisse hade i flera nummer ägnat en stor del av sitt innehåll
åt denna märkliga händelse. Sigurdhs utrustning, sinnesstämning och
testamente hade meddelats. Bakom det sista låg en smula allvar. Sigurdh
hade verkligen anförtrott Söndags-Nisses redaktör sin yttersta vilja i
händelse av ett olycksfall med ballongen. Det blev ett olycksfall, men
inte det möjligen beräknade.
Man stod där omkring den ankrade ballongen och konstaterade att allt var
klart för en lycklig färd, då någon sade:
-- Vi äter väl litet frukost innan vi ge oss av!
När äter en svensk inte en liten frukost -- vem kan väl hindra honom
från denna höga akt? Knappast ett världskrig.
Alltså gick man och åt frukost. Sigurdh gick till sitt hem på Östermalm.
Han åt bräckt skinka med ägg. Han åt med skånskt lugn och han skulle
just ta den lilla snapsen, då pigan, som uppehöll sig vid fönstret,
skrek till:
-- _Nu gick ballongen!_
-- Han gör så fan! skrek Sigurdh, för jag ska ju med!
Han sprang till fönstret. Och där for ballongen! Ensam, utan gondol,
utan färdledare, utan passagerare, utan Sigurdh, som hade allt klart,
t. o. m. testamentet, för avfärden.
Ballongen hade slitit sig och gett sig av på egen hand. Man lär ha
hittat en liten bit av den nere i alperna, men den biten räckte inte att
flyga med. Trots att man hade gondolen kvar.
Så det skojades med Sigurdh i de dagarna! Jag minns, att han, då det var
som värst, kom fram till mig en afton i Rydbergs kafé, ställde sig vid
mitt bord och bara sade ett högst innehållsrikt och uttömmande ord:
-- _Knölföda!_
Nå, Sigurdh kom i alla fall att flyga med ballong, en ny ballong, som
gjorde en lång resa uppåt Norrland. Sigurdh skötte sig utmärkt. Han
begick endast det lilla felet, att då man bad honom ta temperaturen i de
högre luftlagren, så höll han med handen om kvicksilverkulan, så att man
så småningom fick Sigurdhs temperatur i stället för de högre
luftlagrens. Men det justerades.
Sigurdh blev sedan en hjälte och hyllades till och med av knölfödan.
Man blev inte ond på Sigurd P. Sigurdh. Därtill var han alltför god och
bra. En ärlig vän och en man med ett hjärta av guld -- en banal fras,
men jag finner ingen bättre.
Hans vackra minne lever och skall alltid leva hos hans många vänner.
[Illustration]