Isaak Hirsch är död och har fått de vackra minnesord han förtjänar. Han
var en god människa och en originell man, en man av den typ som blir
allt mera sällsynt.
Tidningarna överflöda med historier om honom. De flesta äro mycket
karaktäristiska, en del verkligt roliga.
I ett fall vill jag dock göra en liten rättelse. Den mest kända
Hirschhistorien är icke äkta, den är en förfalskning och det är på tiden
att den avslöjas. Jag menar historien om då Hirsch rusade in på Du Nord
och beställde:
-- _Smörgåsbord, soppa, fisk, kött, dessert, betala_!
Den historien har aldrig hänt. Den är gjord på Söndags-Nisses redaktion,
införd i tidningen och på sin tid illustrerad av Oskar Andersson.
Historien gjorde stor lycka -- den var ju typisk för mannen -- och den
bevisar endast att en populär man ofta icke bär skuld till de legender,
som omsväva hans person. Förr i tiden lade man alla roliga historier på
Bellman, Kalle Scharp, Färsken, Feychting och andra. Och när vi, som nu
leva, en gång försvunnit, kommer man att beljuga oss lika friskt som de
andra. Vilket inte gör någonting, bara man ljuger roligt. En historias
värde ligger inte däri att den är sann utan däri att den är sannolik.
Jag kände Isaak Hirsch, något litet. Träffade honom första gången på en
middag på Gamla Fenix -- vart tog det vägen? På den middagen fanns
Daniel Fallström, som då champagnen serverades, kraftigt sade ifrån:
-- Champagne skall vara kall, men inte iskall! Det är bara brackor, som
dricka iskall champagne!
Strax därpå kom vaktmästaren till Hirsch:
-- Söt eller torr?
-- Det gör detsamma, svarade Isaak -- _men inte för kall, inte för
kall!!_
Jag minns en historia om Daniel och Hirsch. Man talade om en affärsman
som blivit utsatt för olaga häktning. Daniel försvarade mannen med all
den värme han har för en oskyldigt anklagad:
-- Han är absolut en hedersman, något annat kan ej sägas om honom!
Hirsch såg fundersam ut och så svarade han stilla och saktmodigt:
-- Han var i alla fall inte ute, när han var inne.
Isaak Hirsch var verkligt hjälpsam mot dem han ansåg behöva hjälp och
tröst. Till dem räknade han inte precis unga fattiga konstnärer.
En dag sökte jag upp honom och bad honom hjälpa en ung, verkligt begåvad
målarinna.
Isaak sade absolut nej.
-- Konstnärer intresserar jag mig inte för -- jag har så många andra!
Jag gav mig inte. Och slutligen sade Isaak:
-- Jag ger inte ett öre, men jag skall sätta opp en förteckning på folk
som ska hjälpa flickan. Och hälsa från mej!
Jag fick en namnlista. Först stod där Handelsbankens direktör, Fränckel.
Jag behövde aldrig gå längre. Den unga målarinnan fick ett månatligt
underhåll som betalades så länge givaren levde. Så hjälpte ändå Isaak
Hirsch.
--
Albin Lavén är också borta. Han var en god skådespelare och han var
dessutom något som är rätt ovanligt på den svenska scenen: han var
humorist.
Axel Engdahl har skrivit om Lavén och på sitt utmärkta sätt givit det
bästa och roligaste om honom. Må han förlåta att jag faller honom i
ämbetet med några minnen.
För rätt många år sedan gjorde Lavén på en middag bekantskap med baron
Carl Cederström, som senare i tiden överraskade folket med att bli
Sveriges förste flygare. Lavén och Cederström funno strax varandra och
litet längre fram på aftonen, då man blivit bröder, sade Cederström:
-- Titta ut till mej någon söndag på Brunn, Ingarön, och ät middag!
-- Går det båt dit, sa Lavén.
-- Javisst. Till Kolström. Sen får du gå en bit. Det är vacker väg.
Lavén kom redan nästa söndag. Och han stannade i 3 månader. Cederström
blev ofta bedrövad, då han tänkte på den tomhet Lavén efterlämnade, då
han äntligen reste. Som en rättare gick han omkring på gården, ordnade
och ställde och talade med folket:
-- Havren ser ut att bli fin i år, bara man kupar den i tid.
Kronärtskockorna bli nog också bra bara dom inte fjälla för tidigt.
Varför sätter ni inte små håvar under äpplena så att dom inte behöva
falla på marken och bli stötta?
En dag inspekterade han ladugården. Cederström visade honom den största
tjuren.
-- Den var inte dålig, sa Lavén, och höll sig på aktningsfullt avstånd.
Varpå Cederström, som ofta nog inte var något att lita på, knuffade
Lavén rätt på tjuren. Lavén gjorde en snabb vändning, men halkade och
föll pladask med händerna mitt i gödselrännan. Cederström fick plötsligt
något annat att göra i ladugården, men Lavén smög sig bakom honom, lade
sina nu högst angenäma händer för ögonen på honom och sade helt vänligt:
-- _Gissa vem de' ä'!!_
Lavén tillhörde Stockholms få morgontidiga herrar. Man påstod att han
hade sina rendez-vouser i skogen om morgnarna. Jag brukade se honom
ibland på Norra Djurgården, vid Skuggan och Fiskartorpet -- som man nu
vill vandalisera med flottstationen, skola vi tillåta det? -- Lavén tog
sin morgonritt härute och han gjorde sig utmärkt till häst, elegant i
stil och dräkt. Oftast var han ensam.
Men en morgon föll det mig in att gå på Södra Djurgården. Jag kom till
Manilla och tog en genväg ned genom skogen. Klockan var mellan sju och
åtta. Det var en härlig morgon, tyst och stilla. Så hör jag steg och
röster. Det är Lavén och en ung dam, som promenera. Vi hälsa stelt och
korrekt.
Dagen därpå går jag min vanliga väg på Norra Djurgården. Lavén kommer
ridande. Då han får se mig, håller han in hästen, hälsar och säger:
-- Hör du, skulle vi inte kunna komma överens om att du _alltid_ går på
Norra Djurgården?
Jag lovade. Och jag tror nästan jag har hållit mitt löfte -- ända tills
döden gett mig rätt att bryta det.
Men det gör mig ont att aldrig mera möta Albin Lavén.
[Illustration]