Nu skall jag berätta för er en historia om en man, som blev djupt
olycklig därför att han mötte en kvinna.
-- Ack, det är en gammal historia, säger den noggranne läsaren.
Visst är det en gammal historia, men dock evigt ny och ung.
Och nu ska ni få höra:
Klockan hade nyss slagit 8 i Hedvig Eleonora och jag gick på trottoaren
fram och tillbaka och väntade på D. Jag hade väntat en hel kvart och
blev allt ondare för var minut som gick.
Det finns bara en punktlig människa, tänkte jag, och det är jag själv.
Alla mina vänner äro opunktliga, jag skall aldrig stämma möte med dem
vidare.
-- Det är gott och väl, säger läsaren, men när mötte ni kvinnan, som
gjorde er så djupt olycklig? Vi ha inte tid med några långa förspel och
preludier.
Till att börja med var det inte jag, som mötte kvinnan, och alltså inte
heller jag, som blev djupt olycklig. Denna berättelse måste berättas i
denna ton och takt.
Då jag alltså gått på trottoaren i ytterligare 10 minuter, öppnades
plötsligt en dörr med glasruta. Denna dörr ledde in till en restaurang,
ett litet kafé, som jag många gånger passerat, men aldrig besökt. Det är
mycket sällan jag numera går på kaféer. Jag finner ingen glädje på
sådana ställen.
-- Var det mannen, som mötte kvinnan, som gjorde honom djupt olycklig,
som kom ut genom glasdörren? frågar nu den ivrige läsaren.
Nej, mannen, som kom ut, var en revisor i poststyrelsen. Han spelar
ingen roll i denna berättelse. Han endast kom ut genom en dörr och
försvann sedan ur dramat.
Jag såg på klockan och så tänkte jag:
-- Jag går in på kaféet och sätter mig vid fönstret, så kan jag se, om
D. kommer. Jag kan då låta honom gå en stund utanför och möjligen känna
samvetskval över att han låtit mig vänta så länge.
Jag gick in genom glasdörren. En rockvaktmästare tog emot min rock och
hatt och hängde alltsammans på 2 hängare, hatten överst och rocken
inunder.
Därpå gick jag in i kaféet. Där var först ett litet rum, där voro alla
bord upptagna, och jag fortsatte därför till nästa avdelning. Där var en
soffa ledig vid fönstret, och jag satte mig där.
Tobaksröken hängde tung i luften, och vid borden sutto idel ensamma
människor. Vid bordet bredvid mitt under en stor, förgylld spegel satt
en gammal herre med ena benet under sig. I handen höll han en pincené,
som han vände upp och ned, allt under det han nickade med huvudet.
Ibland rörde han också läpparna som om han sade något, men ingen hörde
vad det var.
I soffan mittemot mig satt en medelålders, slätrakad herre och läste en
tidning. Bredvid sig i soffan hade han en svart hund, som var för fet
för sin ras. Mannen, som tydligen var närsynt, hade tidningen utbredd
framför sig på bordet och läste den så att säga med näsan. Då och då
ryckte han plötsligt till, som om han fått en idé, klappade hunden åtta
gånger på huvudet, riktade så blicken mot taket, försjönk i en minuts
djupa tankar, ryckte till på nytt och tog en pris snus ur en liten
silverdosa. Snuset höll han mellan högra handens tumme och pekfinger,
och över hans ansikte låg den verklige snusarens njutningsrika glädje.
Det såg ut som om han tänkte: Här i handen har jag hela världens lycka,
jag håller den fast, ingen kan röva den ifrån mig. Fast och hårt håller
jag den, och när det faller mig in stoppar jag den rätt in i näsan!
Och han gjorde det, då tiden var inne. Och då det var gjort, slöt han
ögonen av lycksalighet, men blott för en minut, den nästa stod han på
näsan i tidningen, och den nästa klappade han hunden åtta slag i
huvudet.
En uppasserska, som såg ut som om hon bad om förlåtelse för att hon
djärvdes leva i närheten av dessa höga och mäktiga personer, kom fram
till mitt bord och tog min beställning, och då hon gått, _kom mannen,
som mötte kvinnan, som gjorde honom djupt olycklig!_
Han stod mitt på golvet. Det är möjligt, att han kom från gatan eller
från ett inre rum, det är också möjligt, att han kom rätt upp genom
golvet. Det föreföll mig som om det vore det mest sannolika. Han såg på
mig med ett glatt igenkännande, och så kom han närmare. Jag reste mig
artigt och tog emot honom, och han sade:
-- Det var längesedan!
-- Ja, sade jag, det var längesedan, och tänk vad det blev sent.
Jag begagnar alltid denna replik åt personer, som jag glömt, men som
dock tyckas känna mig mycket väl.
-- Ja, det blev sent, sade mannen. Men roligt var det! Det var då!
Tillåter ni att jag sitter ett ögonblick?
Vi satte oss, och min gamle vän, som jag glömt, sade:
-- Jag har aldrig sett er förut härinne. Besynnerligt.
-- Det är icke besynnerligt, jag har aldrig varit här förr.
-- Nej, nej, men jag går här. Jag går här var kväll. Jag kommer hit
efter middagen och sitter här hela kvällen. Jag trivs inte hemma, jag
trivs bättre här, bättre här. Och varför ska man inte vara där man
trivs, där man trivs?
-- Det är alldeles rätt, sade jag. Här är ju också mycket trevligt,
ungefär som i förstugan till helvetet.
-- Gamle skämtare där! Glad och trevlig som alltid! Inga bekymmer! Bara
roligt och glatt! Ack, när man var ung! Men, ser du, det säger jag dej
(han kallade mig för du, helt plötsligt, utan titelbortläggning, jag
förstod att han druckit) det säger jag, gamla, stiliga gosse, för jag
tycker om dej, akta dej för kvinnan, kvinnorna ska du akta dej för! Det
säger jag!
-- Om det är mig möjligt, sade jag, så skall jag göra det. Är det någon
särskild, bror menar?
-- Särskild, _särskild_! Det har bara funnits _en_ särskild för mig, en
enda!
-- Såå, det var vackert!
-- Du ska få höra det alltsammans, för jag tycker om dej! Det är tjugu
år sen nu, tjugu år sen! Jag kom en middag på en gata här i stan, kom
som om ingenting skulle hända, kom gående på gatan, då hon kom emot mej,
på samma trottoar! Jag har aldrig i mitt liv sett en sådan kvinna. Hon
var ung och ljus och smärt och vacker, jag hade aldrig sett en sådan
kvinna! Och hon kom rätt emot mej på trottoaren, och hennes blå ögon
sågo rätt in i mina. Jag stod där och bara såg, och till slut måste jag
gå ett steg åt sidan för att hon skulle komma fram. Då hon gått förbi,
vände jag och gick efter. Jag följde henne som förhäxad, och jag såg
henne gå in i en port vid Stora gatan. Jag tänkte gå efter, men jag
vågade inte, vågade inte för mig själv, och så stannade jag utanför. Jag
stod och väntade utanför porten. Hon kom inte. Jag väntade en kvart, så
gick jag in i porten och gick en trappa upp. Jag måste se henne igen.
Det var ju vanvett alltsammans, förstår väl bror, men jag visste inte
vad jag gjorde.
Där var en pantbank en trappa upp, och när dörren öppnades för en, som
gick ut, såg jag henne sitta därinne, bakom en disk! Hon var kassörska
på en pantbank! Jag gick genast in. Ett manligt biträde såg på mig och
sade: »Belåning?»
»Ja,» sade jag och tog upp min klocka och lade den på disken. Hon satt
vid en liten pulpet och skrev i en stor bok.
»Huru mycket?» sade biträdet.
Jag kände att jag älskade henne.
»Tolv kronor,» svarade jag alldeles på måfå.
»Remontoirur av guld, tolv kronor,» sade biträdet till henne, som jag
älskade. Och hon skrev ut ett kvitto och räckte mig det jämte pengarna
utan att se på mig.
»Tack,» sade jag, och så tillade jag för att få höra hennes röst:
»Hur stor är räntan?»
»Åtta procent!»
Hennes röst var lika underbar som hon själv.
»När kan jag lösa ut den?» sade jag för att få tala vid henne så länge
som möjligt.
Hon såg upp på mig och svarade:
»Hur kan jag veta det!?»
»Förlåt!»
Och så gick jag. Jag gick hem, och jag såg henne framför mig på gatan.
Hon följde mig hela dagen, och på kvällen, då jag lade mig för att sova,
såg jag hennes blå ögon mot mina --
Dagen därpå löste jag ut klockan. Hon tog emot pengarna och kvittot, och
biträdet gav mig klockan. Jag försökte säga något, något roligt, förstår
bror, för att visa mig trevlig, och så sade jag så där på skämt:
»Det är väl samma klocka som jag lämnade i går!?»
»Tror ni vi byter ut de belånade varorna?» sade biträdet och gav mig en
arg blick. Hon såg icke upp från sin bok.
Och nu började det! Jag kom igen dagen därpå, jag belånade min klocka,
hon svarade vänligt, då jag hälsade god dag, hon började betrakta mig
som en kund. Jag kom igen dagen därpå och alla dagar. Jag belånade allt
vad jag hade löst, till och med kläder och böcker. Ibland löste jag ut
en del, men alltid hade jag något stående. Så småningom blev hon vänlig
emot mig, kanske tyckte hon synd om mig, kvinnan är sådan, ser bror, men
en kväll, då jag stod och väntade på henne utanför porten, bara för att
se henne och följa efter henne, kom hon ned med biträdet, och han följde
henne framåt gatan. Jag kände förfärliga kval, där jag följde dem:
älskar hon honom, tänkte jag, älskar hon honom? Men han skildes snart
vid henne, och hon blev ensam. Då begick jag en av de modigaste
handlingarna i mitt liv, jag gick fram och tilltalade henne. Jag hälsade
god afton.
»Ah, är det ni,» sade hon. Och så gjorde vi sällskap. Jag följde henne
till porten, och då hon räckte mig sin lilla hand till farväl, kände jag
mig så glad och lycklig, så lycklig.
Dagen därpå gick jag upp på pantbanken och löste ut allt jag hade där,
och då jag skulle gå, viskade jag till henne:
»Får jag följa er i kväll?»
Jag hörde hennes ja som den vackraste musik i mitt öra -- ack, bror, vad
man var ung och rik! -- och så sprang jag.
Vi träffades på kvällen, och efter en månad voro vi förlovade. Det var
den lyckligaste tiden i mitt liv, lyckligaste tiden.
Och så gifte vi oss. Man skall aldrig gifta sig, aldrig gifta sig! Jag
är inte lycklig, bror. Därför går jag här, går jag här var kväll. Det är
så mycket, jag kan inte säga dig allt. Hon är inte snäll emot mej, hon
är hård och grym, och hårdast är hon, då hon säger: »En sån där som du,
som levat som ett svin innan jag fick tag i dig, _en sån där, som levde
och svirade och pantsatte allt vad han ägde och hade!_»
Det säger hon till mig. Och jag har inte hjärta att säga henne, varför
jag pantsatte alltsammans! Hon skulle inte tro mig. Hon skulle tro att
jag var full och tokig!
Det blev tyst. Min vän höjde sitt glas och sade:
-- Skål, skål för mej!
-- Skål! sade jag.
Mannen i soffan under den förgyllda spegeln hade somnat. Hans huvud hade
fallit ned, och pincenén hade ramlat på golvet. Mannen med hunden hade
gått, och på hans plats satt min vän D., som jag väntat i 25 minuter på
gatan. Jag tog mitt glas och gick över till honom, lämnande min
olycklige och obekante vän ensam i sin djupa sorg och förtvivlan.
Var icke detta en allvarlig berättelse?
[Illustration]