Då jag var liten var jag en mycket snäll gosse. Jag var därför mycket
hatad och föraktad av mina jämnåriga kamrater, vilkas goda föräldrar
aldrig tröttnade att säga:
-- Se så snäll den gossen är! Så skulle ni också försöka vara, så fingo
vi föräldrar litet glädje av er!
Jag var ett verkligt dygdemönster ända tills jag blev 13 år. Då
inträffade en vändpunkt i mitt liv. Vändpunkten låg på den lilla vackra
Mariagatan på Söder. Där mötte mig en dag på trottoaren en pojke som jag
aldrig sett, varken förr eller senare. Han kom rakt fram till mig,
stannade, såg mig i ansiktet och sade:
-- Det är ju du som är en ängel!
Därpå tog han mig i kragen med bägge händerna och gav mig en dansk
skalle så att näsan sprang i blod och blev sned, vilket den varit allt
sedan.
Jag förstod nu att det icke passade sig för en pojke att vara ett
dygdemönster och dagen därpå startade jag händelsen med _ringledningen
och Farbror Teodår_.
Farbror Teodår var portvakt i ett hus som vi passerade då vi gingo hem
från skolan. Porten till Farbror Teodårs hus öppnades sedan man tryckt
på en elektrisk ringknapp. Farbror Teodår hörde ringningen och så
öppnade han porten. Mina kamrater brukade ringa och så fort springa om
hörnet av huset. När portvakten kom ut för att se efter vad ringningen
betydde skreko de alla på en gång:
Farbror Teodår!
Gott nytt år!
Ont i dina tår!
Detta skämt hade aldrig tilltalat mig, ty portvakten var en äldre man
och jag var lärd att respektera ålderdomen. Dessutom tyckte jag att det
var olämpligt att önska gott nytt år i september eller fram på vårsidan.
Men dagen efter den danska skallen på Mariagatan hade jag en annan
mening. Då pojkarna skulle trycka på knappen sade jag:
-- Jag vet ett sätt som är bättre! Pass på ska ni få se!
Och så tog jag upp ur fickan en kork, tryckte fast den mot ringknappen
så att ringningen blev permanent och så sprang jag.
Farbror Teodår kom utrusande, fann gatan tom, svor och förbannade och
drog sig slutligen tillbaka till sitt lilla rum. Men, då han kom in,
ringde klockan igen (den ringde i ett sträck men det förstod inte
Teodår) och så bar det av ut på gatan igen. Ingen där! Nya eder och
förbannelser över rackarlymlarna och så småningom återtåg till
portvaktsrummet. Där ringde klockan allt fortfarande! Ut på gatan igen!
Så höllo vi Teodår löpande en dryg halvtimme tills han slutligen
upptäckte tricket med korken. Dagen därpå sökte han fånga oss med list.
Han stod gömd i porten och sprang ut då vi kommit förbi. Jag var sist.
Och jag sprang som för livet. Jag var ovan vid pojkstreck, jag hörde den
gamle mannens skrik och eder bakom mig och jag kände hur hjärtat bultade
och slog i bröstet. Han kom mig allt närmare. Han skrek: -- Tag fast!
Tag fast! Men då kom en möjlighet till räddning. En port stod öppen: jag
sprang in och upp för trapporna. Jag sprang fortare i trappor än Teodår.
Jag sprang en trappa, två, tre, fyra och väl där ringde jag på närmaste
dörr. En jungfru öppnade. Jag gled in i tamburen. Det var en hygglig
familj jag råkat in i. Man satt till bords i matsalen och åt middag.
Jungfrun steg in och sade:
-- Det är en pojke därute som vill vara här. Han säger, att han är
förföljd av en galning, som rusar efter honom på gatorna!
Hela familjen reste sig från bordet och kom ut till mig. Jag satt på
galoschhyllan och tiggde och bad:
-- Snälla, goda människor, låt mig stanna här en liten stund, så att han
inte får tag i mig. Han är alldeles galen!
-- Lugna dig min lilla gosse, sade familjefadern, här kommer ingen att
göra dig något ont, det lovar jag!
Och så tog man mig in i våningen och gav mig ett äpple och en kaka och i
detsamma ringde det på dörren!
-- Det är han, det är han, snälla, ädla herrskapet, släpp inte in honom!
Han dödar mig!
Jungfrun gick och öppnade och jag hörde Farbror Teodår skrika:
-- Är han här den lymmeln?! Jag måste ha tag i honom om jag också ska
stupa där jag står. Undan där! Han måste vara här!
Då steg familjefadern fram. Han var en stor, stark karl. Han tog Teodår
i kragen och kastade ikull honom på golvet i tamburen i det han ropade
till familjen:
-- Spring ned på gatan efter en polis! Den här tosingen måste spärras
in!
Då gled jag stilla in i våningen genom alla rummen ut i köket och ned
köksvägen.
Sedan ringde vi inte vidare på Farbror Teodårs port. Man bör inte utmana
ödet och en pojkes fantasi får icke arbeta för ensidigt.
Stockholmspojken får leka på en gård bredvid soptunnorna eller på en
kyrkogård mellan gravarna, men tro icke därför att hans liv är dystrare
och tyngre än lantpojkens vid hagen, bäcken och den gröna ängen. Hur
många äventyr gömmer icke en port, en vind, en genomgång eller en
källare! Vilka strider ha icke utkämpats på Maria kyrkogård och gatorna
däromkring! Hur många päron snattades icke på gården till slottet vid
S:t Paulsgatan -- de härligaste franska päron, stora som barnhuvuden,
skulle inte kunna få mig att glömma min barndoms stulna sura kart, dolda
i en trasig ficka och tuggade i ensamheten i en portgång eller förstuga.
Vintern var en härlig tid! Med snö och is och jumpning. Jag beklagar
nutidens Stockholmspojkar. De få icke jumpa, hoppa på isstyckena vid
Mälarkajen, stå i iskallt vatten till fotknölarna och se en arg
poliskonstapel på kajen.
En vårdag jumpade jag vid Söder Mälarstrand. Isstycket delade sig
plötsligt i två stycken. När jag något senare hemförts av en äldre,
obekant dam och en något mera bekant poliskonstapel delade sig även min
faders rotting i flera stycken.
-- -- --
Dyfverman hette han. Dyfverman. Han var bildhuggare och gjorde
snögrupper åt stockholmarna, stora, vackra grupper som visades mot en
billig avgift för välgörande ändamål. Dyfverman gjorde en vinter
Barmhärtigheten. Den stod vid Nybroviken och föreställde en kvinna med
ett litet barn på armen. Omkring det hela var rest ett plank och en
afton stod jag utanför det planket. Det var en stjärnklar kväll,
ungdomen åkte skridsko på Nybroviken och slädarna -- ack, slädarna! --
kilade utåt Djurgården. Källaren Flaggens fönster lyste -- jag tog en
snöboll, kramade den hård och fast och kastade den över planket till
snögruppen. Snöbollen träffade Barmhärtigheten mitt i planeten så att
huvudet föll av. -- -- --
Min barndomstid hade sina stunder av spänning och fröjd, men jag vill
ändå icke ha den tillbaka. Där fanns så mycket annat.
Dyfverman gjorde ett nytt huvud åt Barmhärtigheten. Han var en god
människa.
[Illustration]