Det var en gång en författare, som satt vid sitt skrivbord och tänkte.
Han hade nyss fått en beställning på en julberättelse och han satt och
tänkte över vad han skulle skriva om.
Det var i slutet av oktober. Höstregnet hade börjat och himlen var grå
och mulen. Författaren såg ut genom fönstret. Han såg över en stor slätt
ända bort till en vik av ett stort vatten. Slättens gräs var ännu grönt
men vattnet därborta var grått av regn och dimma.
Jul, tänkte författaren. Jul -- skall det bli jul i år också? Jul med
snö och granar och barnaglädje och allt det andra som hör till.
Det är möjligt, tänkte han vidare, att man drar in julen i år såsom man
dragit in så mycket annat. Man drar in den alldeles som en överflödig
hållplats vid spårvägen. Eller också sätter man den på kort: en halv jul
eller bara en kvarts jul per individ. Och så tillsätter man en extra
julkommission med många ovänliga tjänstemän, som ta emot den stackars
allmänheten.
Där kommer en liten gosse och han frågar:
-- Blir det någon jul i år? Får vi någon gröt i år och några julklappar?
Får vi någon gran med konfekt och vackra ljus i?
Där kommer en gammal kvinna. Hon är tärd och tunn av nöd och svält:
-- Det var så länge sedan jag firade jul. Jag minns det knappt. Det är
bara i drömmen jag ser den lilla kyrkan lysa till ottesången. Jag hör
hästarnas bjällror klinga och känner den goda doften av det färska
brödet och ser barnens ögon stråla. Blir det någon jul i år?
-- Nej, säger kommissionens tjänstemän, vet ni inte av att det är krig
ute i världen och att vi alla måste leva på surrogat tills det blir fred
igen.
-- Finns det något surrogat för julen, ropar en ung man med hån i
rösten. Ge mig ett kilo att ta hem till familjen! Eller ha kanske
jobbarna köpt upp det med!
-- Surrogat för julen, tänker författaren, det är ingen dum idé. Man
skulle kunna göra en julberättelse på det. I själva verket är
julberättelsen ett surrogat för julen. Om jag skulle skriva en sådan, en
riktigt god och vacker julberättelse som kom alla människor att glömma
att den gamla goda julen icke mera finns till.
Författaren fyllde sin reservoarpenna, tog fram ett block papper och
skulle just börja sitt arbete, då dörren sakta öppnades och en herre kom
in. Han gick lugnt fram och satte sig vid skrivbordet mitt emot
författaren och sade:
-- Du är en gammal humbug!
-- Å, inte så värst gammal, sade författaren.
-- Jo, nu för tiden då allt går så fort, är du gammal, som humbug.
-- Vem är ni, sade författaren. Jag kan inte påminna mig att vi träffats
förr.
-- Nej, det är rätt längesedan, sade mannen och smålog. Du har inte
behövt mig -- det har gått bra ändå. Men nu behöver du ett varningens
ord. Jag hoppas att jag kommer i tid för att hindra dig från en
högfärdig tanke -- att ge människorna ett surrogat för julen med din
enkla barnsliga julberättelse.
-- Jag har inte skrivit den än.
-- Nå, gudskelov, låt då bli. Människorna behöva ingen jul -- tycker du
att det är rätt att fira jul mitt i jämmern från blodiga fält och mörka
skyttegravar. Tror du att det går att stänga ute dånet och larmet från
kanoner och granater.
Författaren reste sig och sade:
-- Ni upptar min tid, jag har bråttom, säg fort vem ni är.
Den besökande smålog:
-- Min fader var Klokheten och min moder var det Praktiska Förståndet
och själv är jag Tidens barn. Det låter underligt men kanske du förstår
vad jag menar. Jag skall ge dig goda råd:
-- Köp livsmedel och sälj och tag dubbelt betalt. Lägg på lager. Smuggla
varor och lura staten och tjäna pengar så behöver du ingen jul. Och lär
du andra människor att göra detsamma så behöva de heller ingen jul.
Tänk, att det ännu finns så sentimentala idioter som du! Tror du att det
går att dansa kring en karbidlampa och tro att det är en julgran. Det är
något i den vägen du försöker inbilla mänskligheten genom din dumma
julberättelse. Var nu klok och förnuftig för en gångs skull. Jag kan ge
dig adressen på ett ställe där du kan få köpa prima grönsåpa så billigt
att du i morgon kan sälja den för det tredubbla.
Författaren gick bort till dörren för att tända det elektriska ljuset
och då han kom tillbaka var den främmande borta.
Så besynnerligt, tänkte författaren. Skulle det inte längre finnas någon
mening med julen? Är alltsammans bara pengar och affärer --
Då hörde han steg i rummet utanför, små korta, snabba steg och han hörde
strax vem det var som kom.
En liten flicka stod på tröskeln och såg på honom med nyfikna blå ögon.
-- Vad sitter du och tänker på, sade hon.
-- Jag sitter och tänker på julen, sade författaren till den lilla
flickan som var hans dotter. Tror du att det blir någon jul i år?
Den lilla flickan stängde dörren mycket försiktigt, smög sig på tå fram
till fadern och viskade:
-- Om du lovar riktigt säkert att inte säga _något_ för _någon_ så
skall jag tala om vad jag vet att du får av mamma -- det är en sådan
förfärligt fin sak som hon sytt på hela sommaren fast du inte sett
det! Och jag vet vad Karl-Axel skall få och vad Anne-Marie skall få och
jag vet att jag tror att jag får en sak som jag _förfärligt_ gärna vill
ha -- å, om det vore jul nu riktigt snart!
-- Säg mig en sak, sade fadern, om du hade ett stort, stort fat med
grönsåpa, riktigt fin grönsåpa, som du kunde sälja och förtjäna
förfärligt mycket pengar på, skulle du inte vilja ha den såpan i stället
för julen?
Flickan såg på fadern och så svarade hon:
-- Vad pratar du för dumheter?! Jag vill bara ha julen, precis som den
skall vara, riktiga julen! Förstår du inte det?
-- Det är bra, sade författaren. Och så tänkte han: Det behövs intet
surrogat för julen. Hennes existens är säkerställd. Hon kommer i egen
hög person -- till dem som förstå att ta emot henne.
1917.
[Illustration]