Det var en sådan dag -- solen hade börjat värma och sommaren var på väg.
Det var en sådan dag, då man lämnar sitt arbete och går ut på gatorna
och torgen.
Så kom jag till den stora parken, där blommorna växa i rabatter och där
barnen leka i stora sandhögar. Jag satte mig på ett säte mitt i solen
och ritade i sanden med min käpp som människor göra som äro lata och
icke besvärade av trängande göromål. Jag ritade en halvcirkel, runt om
mina fötter. Sen ritade jag en halvcirkel utanför den första och så kom
John.
-- Inte får man sitta på säten i parker, sade han och såg på mig
bestraffande. Sätena äro till för fulla personer och pigor från landet.
-- Du har alldeles rätt, sade jag. Alldeles rätt, men så här på våren
vet man ju inte vad man gör. Men om du sätter dig här bredvid, ser det
ut som om vi hade något viktigt att tala om och då kanske allmänheten
förlåter oss.
John satte sig och sade:
-- I går var jag med om något besynnerligt. Tor och Bertil voro hemma
hos mig för att få en liten poker. Ernst var också bjuden men han kom
inte, måste resa och revidera i någon bank. Nå, vi voro bara tre och det
var pinsamt. Det är pinsamt att spela poker på tre man. Spelet blir inte
balanserat.
-- Man kan ju ta bort en del kort, sade jag, som också spelat poker då
jag var ung.
-- Ta ut! Vi togo bort till och med femmorna, men det är ju det som
förrycker spelet. Joker hade vi också.
-- Du sa att du var med om något besynnerligt?
-- Ja, vi hade spelat ungefär en timme, då vi plötsligt slutade upp med
några jackpottar och togo en grogg i stället. Då ringde det på
tamburklockan och Tor sprang och öppnade. Kristin hade gått ned efter
sodavatten och jag kom mig icke för.
Det dröjde innan Tor kom igen. Men så kom han och vi frågade:
-- Vem var det?
Tor vinkade åt mig och vi gingo ut i tamburen, lämnande Bertil ensam. I
tamburen stod en sluskigt klädd herre med en sorts portfölj under armen.
-- Herr Söderberg, sade Tor och vi bockade oss för varandra. Söderberg
är en gammal vän till mig, vi äro skolkamrater, sade Tor, och nu kom han
hit i kväll för att sälja några vykort, det har gått dåligt för honom.
Jag kände i fickan efter min portmonnä -- nåja, ett par vykort kunde man
ju köpa, då det var Tors gamla skolkamrat. Jag tittade på karn. Han var
trasig och smutsig och orakad och oklippt och jag inbillade mig att han
luktade sprit. Man vill gärna att illa klädda personer skola lukta
sprit. Men hans ögon voro kloka och klara. Kanske var det bara en
tillfällig olycka som kunde repareras -- re-pareras -- repareras -- jag
upprepade ordet för mig själv tills idén kom: _om vi skulle klä upp
Söderberg, raka honom och frisera honom och ha honom till fjärde man!_
-- Förlåt, herr Söderberg, sade jag, spelar herr Söderberg poker? Vi äro
bara tre i kväll och behöva en fjärde man. Ni gjorde oss en tjänst, om
ni vore med.
Herr Söderberg såg på mig med förvåning i sitt ovårdade ansikte, så sade
han:
-- Poker har jag spelat mycket både här och i Amerika, men jag har inga
pengar och som jag är klädd --
-- Den saken ordna vi, om ni tillåter.
Jag tog ifrån herr Söderberg hans portfölj och tog in honom själv i min
sängkammare. Vi badade honom inte, så långt gingo vi inte, men vi klädde
om honom i en av mina bättre kostymer och vi rakade honom. Då han var
färdig såg han nästan elegant ut. Han gick fram och tillbaka på golvet
och man märkte att han trivdes i sin nya form. Tor bjöd honom en
cigarrett och i detsamma öppnade Bertil dörren och frågade om han fick
gå hem. Han hade tröttnat på ensamheten.
Jag presenterade herr Söderberg, en gammal vän till mig och Tor, och vi
återvände till rökrummet.
-- Riktiga chips! sade Söderberg och tog en näve pokermarker mellan
fingrarna. Precis som i Amerika. Hur hög max spelar herrarna? Tor såg på
mig och vi smålogo!
-- Fem kronor, sade jag. Jag sade det på skämt, men Söderberg svarade:
-- Kör till!
Och så satte vi oss ned och spelade. Det är nu så med poker i en del hus
att man inte behöver kontanter förrän man gör upp, men då behöver man
vanligen. Söderberg kunde alltså spela med markerna till dess.
Och han spelade. Vi märkte snart att vi fått över oss en karl som kunde
spelet. Han var född med kort i händerna som amerikanarna säger. Han
vann. Han kunde alla knep och han kunde dem på rätta ställen. Han
bluffade och han ökade -- alltid i rätt ordning. Han rökte cigarrer och
han drack whisky, men måttligt som en gentleman. Vi spelade halva natten
och då vi kommo till de oundvikliga jackpottarna hade Söderberg vunnit
400 kronor, 300 av mig och 100 av Bertil, som lade bort titlarna med
honom vid tretiden. Han hette Karl i förnamn.
-- Fick han tillbaka sina vykort då han gick? sade jag.
-- Vi talade inte om dem. Och inte om de gamla kläderna heller.
Han telefonerade efter en bil och gjorde sällskap med Tor. Sen har jag
inte sett dem.
Var det inte en besynnerlig historia? Har du nånsin varit med om något
liknande?
-- Inte precis, sade jag, men förlorat på poker har jag. Över huvud är
det väl likgiltigt vem man förlorar till.
Vi sutto tysta och så sade John:
-- Ja, jag blev alldeles pank på det där -- kan du låna mig hundra
kronor till i morgon?
Jag ritade med min käpp en tredje halvcirkel utanför de bägge andra och
så sade jag:
-- Under flera år träffade jag på gatorna två herrar, som inte kände
varandra, men som hade ett gemensamt intresse som gällde mig. Den ene
ville låna 10 öre till ett frimärke för att svara på en annons om en
plats, den andre ville ha 20 öre för att gå och raka sig, han skulle
också söka en plats.
Jag lånade dem flera gånger 10 öre och 20 öre, men då jag märkte att de
aldrig fingo några platser, slutade jag upp. Hundra kronor tycker jag är
litet för mycket på en gång. Vill du inte ta 10 öre?
John reste sig, såg mig rakt i ögonen och sade med rätt fast stämma:
-- Du är en fähund!
-- Hälsa herr Söderberg, sade jag och ritade en fjärde cirkel utanför de
3 andra, ty det var en sådan dag, då en lat människa, som icke har några
viktiga göromål, icke kan göra något annat.
[Illustration]
[Illustration]