Det var en vacker dag. Våren hade nyss kommit. Människorna kände sig
lättare och bättre där de strömmade fram i solskenet på den breda
trottoaren. Klockan var ett -- det var min lunchtid och jag gick in på
den stora restaurangen i hörnet vid torget.
Det hade gått rätt lång tid sedan jag sist var här, men allting var sig
likt. Den stora, ljusa matsalen var fullsatt med unga herrar med frisk
aptit, solen låg in genom de stora fönstren, lyste mot det vita
bordslinnet och bröts mot glasen och bordssilvret. Jag fick ett ensamt
litet bord och en ung flicka räckte mig en matsedel.
Där fanns många rätter, jag gled igenom dem alla och så stannade jag vid
_Kidney and bacon_. Å, tänkte jag, det är njure med fläsk, det kan vara
mycket bra. Just nu vill jag ha det!
Jag beställde Kidney and bacon.
Den unga uppasserskan försvann och om en stund kom hon tillbaka med min
mat. Den låg mycket nätt och vackert serverad i en silverkarott och var
köttbullar med potatis.
Jag såg på den unga flickan. Hennes ansikte sade mig ingenting. Hon
ställde karotten på bordet och försvann.
Jag tänkte: hon har missuppfattat min beställning. Någon annan har fått
Kidney and bacon och jag har fått köttbullar. Men så är det ju ofta i
livet. När få vi det vi önska? Och huru ofta händer det icke att just
det vi önska skänker oss besvikelse när vi få det. Makterna leda våra
öden. Det var bestämt att jag denna dag skulle äta köttbullar och jag
gjorde det. De voro för resten utmärkta.
Då jag ätit, knackade jag för att få betala och då flickan kom sade jag:
-- Det var utmärkta köttbullar. Äro de alltid så bra?
Hennes ansikte lystes upp helt svagt -- tiderna ge icke anledning till
alltför stora glädjeyttringar -- och hon svarade:
-- Vi äro kända för att ha utmärkta köttbullar.
Så betalade jag och gick.
Dagen därpå var också en dag. Våren levde ännu och solen lyste som i
går. Det blev åter lunchdags och åter ledde min väg till den stora
restaurangen i hörnet vid torget. Jag gick in och fick samma bord som
dagen förut.
Flickan från i går kom strax till mig och räckte mig matsedeln. Där
stodo många goda rätter och där stod som i går _Kidney and bacon_. Jag
tänkte: det är en stående rätt på denna restaurang, det är ställets
specialitet. I går fick jag den ej. Ödet ville köttbullar -- låt oss se
hur det går i dag!
Och så beställde jag Kidney and bacon.
Det gick en stund. Runtom mig sorlade publiken och ute på gatan hörde
jag kolportörerna ropa ut tidningarnas stora nyheter. Spårvagnarna
rullade. Och över alltsammans lyste vårens vackra sol.
Uppasserskan kom med min rätt. Den låg, som i går, i en vacker karott av
silver och det var köttbullar med potatis, som i går. Hon ställde
karotten på bordet och försvann.
Och jag tänkte: Visserligen ligga vi helt och hållet i händerna på
makterna. De kunna husera med oss hur de vilja. Men det bör finnas en
gräns. Vi böra själva ha något att säga. Det duger inte att tänka:
Försynen är sysslolös -- låt den få arbeta! Sådant kan misslyckas. Men i
dag driver makterna med mig. Det kan inte tillåtas. Jag är en fri man.
Jag vill bestämma själv över min lunch.
En hovmästare gick förbi. Jag knackade och han kom, artigt bugande.
-- Förlåt, sade jag, _Kidney and bacon_ är det icke längre njure och
fläsk?
-- Jo, naturligtvis, sade hovmästaren.
-- Det kan aldrig vara köttbullar?
-- Nej, inte här. Vi ha Kidney and bacon.
-- Då har här skett ett misstag, sade jag. Jag har beställt Kidney and
bacon och jag har fått köttbullar. Köttbullar är också mycket bra,
framför allt på denna restaurang, men jag har icke beställt dem.
Hovmästarens ansikte blev mycket allvarligt. Han såg på min karott som
var av silver, tog den och försvann. På vägen mötte han den unga
uppasserskan och jag såg att han talade vid henne. Jag förstod att han
grälade och jag ångrade genast vad jag gjort.
Jag tänkte: Nu är konflikten färdig. Du har tryckt på knappen.
Händelserna rulla upp sig och makterna förbereda sin hämnd.
Om en stund kom den unga uppasserskan. Hon var mycket allvarlig. Jag såg
att hon hatade mig. På bordet, framför mig, satte hon ett fat, även det
av silver, och på det låg _Kidney and bacon_.
Det gick ett år. Livet gav och tog. Riken störtades och troner föllo.
Det var åter vår. Solen sken som förr på strömmen av människor som gled
fram på den breda gatan. Och åter var det lunchdags. Och åter stod jag
utanför den stora restaurangen vid torget. Jag gick in och jag fick mitt
samma bord som förra våren. Jag satt mitt bland de unga ätande herrarna
och flickan från i fjol stod åter vid mitt bord. Hon räckte mig
matsedeln och jag såg på hennes blick att hon kände igen mig.
Det är mannen som skall ha _Kidney and bacon_, tänkte hon -- _Kidney
and bacon_, _Kidney and bacon_ -- det måste jag komma ihåg!
Där fanns många rätter på matsedeln och där fanns köttbullar med
potatis. Jag beställde köttbullar.
Flickan såg på mig ett ögonblick. I hennes ögon låg undran och tvivel.
Så gick hon. Och om en stund var hon tillbaka med ett fat av silver och
på det fatet låg Kidney and bacon.
Därute på torget rullade spårvagnarna, skreko kolportörerna och lyste
vårsolen.
Jag åt min njure och mitt fläsk och då jag betalade, sade jag till den
unga uppasserskan:
-- I dag voro köttbullarna alldeles utmärkta. Äro de alltid så bra?
-- Ja, svarade hon, vi äro kända för våra utmärkta köttbullar. Det är
vår specialitet.
Men jag tänkte: huru litet förmå vi här i världen. Huru små och svaga
äro vi icke. Och när skola vi äntligen lära oss förstå att när makterna
önska att vi skola äta köttbullar, så skola vi icke beställa Kidney and
bacon eller tvärtom. Huru outrannsaklig är icke Försynen!
[Illustration]