Chapman är vår tax. Men han är ingen märkvärdig tax utom det att han har
ett spaderess under svansen, men det har ju alla äkta taxar. Det är så
att säga deras adelsmärke. Men han är en fin och väluppfostrad tax. Och
han är också en god jakthund, ehuru vi ha så få tillfällen att använda
honom till det. Det finns så få vilda djur i den stadsdel där vi bo. Men
på landet har han jagat både hare och räv och en gång ute i skärgården
har man gått med honom på älg och det gick bra.
Ingen har egentligen fäst sig vid Chapman. Han hör ju till familjen, men
han är inte märkvärdigare än de andra -- utom det där med spaderesset
förstås.
Men så en dag händer det något som gör Chapman med ett slag till något
alldeles särskilt märkvärdigt.
Det kommer en ung fru på besök och då hon får se Chapman säger hon:
-- Å, är det han! Tänk, jag kände hans mor.
Ingen av oss har tänkt på Chapmans mor. Vi ha inte ens vetat att han
haft en mor.
-- Det var en mycket fin tax, säger den unga frun. Hon var alldeles brun
över hela kroppen. Hon tillhörde greve Lewenhaupt. Ni känna väl
Lewenhaupts taxar?
Alla känna vi naturligtvis Lewenhaupts taxar. Det måste man ju göra. Och
gör man det inte, bör man inte tala om det.
-- Och när jag tänker närmare efter, fortsätter den unga frun, så känner
jag också Chapmans mormor. Hon var en av de allra vackraste taxar jag
sett. Hon var också alldeles brun över hela kroppen och hon tillhörde
Hennes Majestät Drottningen av Danmark. Men hon bet får så dom måste
skjuta henne.
Det blev alldeles tyst och nu förstå vi vad som hänt oss. Vi ha i vårt
hus en varelse som haft en mormor som varit vid hovet! Som gått i
slottets salar och kanske fått socker av riktiga prinsar och prinsessor,
kanske av konungar och kejsare! Och ättlingen till denna höga varelse
går här omkring oss som en helt vanlig tax, visserligen med ett
spaderess där det skall sitta men ändå -- och denna varelse får äta ur
en bleckskål i ett kök och ligga i en korg i en tambur och ha till täcke
en gammal uttjänt aftonkappa!
Då den unga frun gått, gå vi allesammans ut och titta på Chapman där han
ligger i korgen. Ingen förändring. Han är fortfarande lika enkel och
vänlig i sitt sätt. Rör litet på svansen och ser på oss med sin vanliga
litet trötta världsmannablick. Jag lägger på honom aftonkappan och vi
dra oss diskret tillbaka.
Men Anna-Clara, som nu är 8 år, kan inte glömma detta med Chapman. Då
och då smyger hon sig till honom och ser på honom och klappar honom på
huvudet. Inte som förr, så där i förbigående, utan mera vördnadsfullt
och underdånigt.
På middagen tar hon honom i koppel och går ut med honom runt kvarteret.
Och då hon kommer utanför hyrkuskverket, träffar hon alla barnen från
huset bredvid och hon berättar för dem om Chapmans underbara mormor. De
stå i en vid ring och höra på med öppna munnar. Och då Anna-Clara går,
följa de henne med stora, beundrande blickar.
På kvällen, då Anna-Clara gått och lagt sig, ligger hon stilla och
tänker som barn bruka innan de somna. Så säger hon:
-- Min mormor är inte så fin som Chapmans mormor, för hon har inte varit
hos Hennes Majestät Drottningen av Danmark.
-- Nej, säger jag, hon är inte så fin.
Det blir tyst och så fortsätter Anna-Clara:
-- Men min mormor har aldrig bitit några får.
-- Nej, säger jag, det har hon aldrig, efter vad jag vet, men så behöver
vi heller inte skjuta henne och det är ju en god sak.
Anna-Clara tänker en stund och så fortsätter hon:
-- _Det tror jag heller inte att någon skulle våga!_
Då säger jag god natt och sov nu, ty det är inte bra för ett litet barn
att ligga och tänka och prata för mycket i sängen om kvällarna.
[Illustration]
[Illustration]