Skådespelaren, den bekante komikern, har kommit till stan och sitter på
Grands veranda och berättar historien om bromsen. Det är hans
sommarhistoria för i år och han nedlägger mycken möda för att få den så
bra som möjligt. Han berättar livligt och medryckande, med korta snabba
gester och en talande mimik. Då bromsen gör sin entré i berättelsen,
härmar han djurets surrande läte -- sssss -- och då dramat blir som mest
spännande, står han upp på golvet och visar med energiska rörelser och
gester det olyckliga offrets hjältemodiga kamp. Vid berättelsens
huvudpunkt, då spänningen är som starkast stelnar han plötsligt till,
står rak med stirrande ögon och faller sedan ihop på en stol. Effekten
är storartad.
Berättelsen lyder så här:
Jag har bott i skärgården i sommar på en ö mitt i havet. Jag bodde på
ett pensionat och där hände detta med bromsen. Vi voro rätt många gäster
i huset, allesammans mycket hyggliga människor. Sommaren har ju varit så
vacker i år, ehuru litet torr, men det är nu böndernas sak.
En sådan torr sommar bli bromsarna stora, tunga och feta men dock fullt
arbetsföra.
På pensionatet bodde en äldre dam. Jag älskade henne icke, ty hon
förargade mig genom sin blotta närvaro. Det finns sådana människor. Jag
hyste en djup motvilja mot denna dam och denna motvilja växte till hat
då hon en middag, sannolikt med avsikt, tappade en anjovis i hummersås
på mina vita flanellbyxor.
Jag låg vaken den natten och tänkte på hämnd, som varje verklig man gör,
som får en anjovis på sina vita flanellbyxor.
På morgonen gick jag ut i stallet. Där stodo många tama djur, som
viftade sina svansar och stampade i sina spiltor. En dräng gick omkring
med en spade och skovlade föda åt de goda djuren. Han var en man med ett
allvarligt utseende. Då han såg mig komma, hälsade han vänligt god
morgon och jag sade:
-- Hur står det till med Karlsson i dag? Jag hade nämligen hört, att han
varit i staden några dagar förut.
Drängen svarade: -- Tack, gott! och jag tillade omedelbart:
-- Kan Karlsson skaffa mig en broms?
-- Skall han vara levande? sade Karlsson.
-- Ja, sade jag, och han skall ligga i en tom tändsticksask.
-- Titta in i kväll, sade Karlsson. Och fortsatte sitt arbete med den
stora skoveln.
På kvällen tittade jag in till Karlsson. Det var en vacker, stilla
juliafton, sjön låg nästan blank och ekorrarna hoppade muntert från gren
till gren och så vidare.
-- Har Karlsson bromsen? sade jag.
-- Har så, sade Karlsson. Har så i lådan som det skulle vara.
-- Är han stor och stark?
-- Det är den bästa och största broms jag sett sedan 1892, men den
sommarn var också varmare än den här. Den bromsen, som jag såg 1892,
slog sig en gång ned på en häst så att han, hästen, blev svankryggig.
Den här bromsen har jag följt med ända sedan i våras. Han är liksom en
bekant till mig och jag skiljes icke gärna ifrån honom.
-- Hur mycket kostar han, sade jag.
-- Eftersom det ännu icke är något maximipris på bromsar, så säjer vi
väl en och femti, sade Karlsson och räckte mig en tändstickslåda.
-- Är han bunden, sade jag.
-- Nej, det är han inte, men jag andades på honom i morse, så han är nog
liksom lite bedövad.
Jag tog lådan, betalade Karlsson, som stod länge i stalldörren och såg
efter mig, då jag gick. Det var som om han haft svårt att skiljas från
bromsen.
Jag gick upp på mitt rum. Fönstret stod öppet, men icke en fläkt rörde
sig. Luften var ljum och stilla. Jag tog upp tändstickslådan, stack
några små hål på dess övre sida, för att djuret skulle kunna andas, och
därpå gick jag till sängs.
Dagen därpå var en vacker och solvarm dag. Termometern visade över 30
grader och alla pensionatets gäster gingo strax efter frukosten för att
bada.
Jag var ensam, ensam med bromsen. Jag tog fram lådan, som jag satt under
en byrå, och öppnade den helt försiktigt. Bromsen levde och surrade.
Ssss -- sss -- tssss -- tssss.
Så kom middagen, och de timmar som nu följde skall jag aldrig glömma.
Där sutto vid småborden alla de celebra personligheterna. Där var den
förnäma konsulinnan och hennes två döttrar. Där var revisorn med sin fru
och unge son, som flirtade med fröken Nilsson, som såg ut som en
manikurist om naglarna -- och där var också min dam, hon med anjovisen.
Hon gick tvärs över golvet för att hämta en tallrik. Jag hade väntat på
detta ögonblick. Jag stod bredvid henne, tappade min servett, böjde mig
ned, tog servetten och släppte samtidigt ut bromsen innanför kvinnans
kjolkant. Det hela gick lika fort, som en motor tänder om den är bra.
Så dröjde det ett ögonblick och så skar ett fasans skri genom luften.
Den gamla damen stod med armarna rätt upp i vädret, bromsen surrade --
sssssss -- en allmän panik bröt ut -- ssssssss -- man sprang upp från
borden -- sssssss -- man ropade om varandra och över alla hördes den
ensamma gamla damens gälla röst:
-- Ett djur är på mig!!! Ett djur är på mig!!!
Revisorn som varit med då ett fartyg var nära att förlisa, ställde sig
på en stol och ropade:
-- Lugn! Lugn! För ut kvinnor och barn! Ssssssss!
Konsulinnan fördes ut av kandidaten och fröken Nilsson skrek:
-- Ni ska få se, att det är en huggorm! Ni ska få se, att det är den jag
mötte i torsdags åtta dar! Han såg förskräcklig ut.
Ssssssss!
-- Häll ett ämbar vatten över henne! skrek jag själv. Det lugnar!
Bromsen surrade och damen började nu gno runt i rummet. Alla veko undan
för henne. Högt ropade hon:
-- Jag känner honom! Jag känner honom!
Plötsligt stannade hon och stod alldeles stilla. _Bromsen surrade icke
längre._ Ögonen fingo ett undrande, frågande uttryck, hon drog en lång
djup suck och så föll hon pladask i golvet.
Jag gick ut på verandan. Nedanför låg viken blek och stilla. Jag tände
en cigarr och njöt av naturens stora stillhet. Då kom en ensam man
uppför trappan till verandan. Han bar en strut i handen. Det var
stalldrängen. Han stannade mitt framför mig och sade så högt, att det
hördes genom hela huset:
-- Här har jag en ny broms, men den får herrn ge 3 kronor för, för den
är dubbelt så stor som den andra.
Jag låg i en sjöbod den natten och på morgonen for jag till stan.
Drängen stod på bryggan, då båten lade ut, och skrek:
-- Ska vi säja två och femti? Sista pris! Med låda till! Ett för allt!
De ä gott pris!
Då skådespelaren slutat sin berättelse och sjunkit ned i stolen, säger
någon:
-- Hur gick det med den gamla damen?
-- Jag tror, säger berättaren, att hon dog -- av skam.
[Illustration]