Han satt på sin vanliga bänk i skogen, då jag kom. Det var tidigt på
morgonen. Naturen var så ung och frisk som den endast kan vara på våren.
Han satt i solen och höll sina gamla, litet frusna, händer på
käppkryckan. Vinterrocken hade han ännu inte lagt av trots att vi
närmade oss juni. Men de tjocka blå muddarna voro borta.
Jag såg honom på avstånd, där jag kom framåt vägen och jag tänkte:
En lycklig gammal herre. Så lycklig en gammal herre kan bli. Gammal
militär, pensionerad. Ungdomssynderna bakom sig, festerna på
Hasselbacken och även all exercisen på Gärdet. Det glada livet på
utvärdshusen också slut. Frukostarna på gamla Björngården däruppe på
söder -- granris på golvet -- de vackra flickorna -- alla kamraterna --
unga löjtnanter allesammans. Herregud, den tiden! Nu går han om
morgnarna i skogen. Tidigare och trognare än alla andra. Ser efter att
allt är i ordning, som det skall vara, pratar med gamla Lund, som städar
och håller snyggt i parken efter alla söndagsgästerna. Och så har han
ekarna, de gamla hundraåriga ekarna, som trotsat alla årens hårda
stormar, men som en gång skola falla, då staden växt och kommit hitut.
När den tiden kommer, vill han dö. Så är det kråkorna, som följa honom
mellan källan och järnvägen och som han matar med bröd och kakbitar ur
en liten påse. Han är djurvän. Hans tax Lisa ligger begraven härute
under en gammal gran. Ingen känner platsen mer än han och Lund -- det är
förbjudet med gravkullar i parken. Då och då lägger han en blomma på
graven till minne av den bästa och trognaste vännen.
Denna morgon är han tyst och sluten och jag ser att det hänt något. I
gräset ligger en hårnål. Han tar upp den, lägger den i fickan och säger:
-- Kvinnorna borde ha hårnålar, som inte föllo ur. Här ligga tusental av
dem på vägarna och i gräset. Sen slås gräset, och så kommer en sån där
nål kanske i magen på ett djur som äter gräset. Det är inte bra med en
hårnål i magen.
Han blir tyst och så fortsätter han:
-- Djuren ha det alltid svårt. Jag har varit så ledsen hela dagen i går
för ett djur. Det var bara en liten lövgroda, en sådan där liten groda,
som inte är större än en nagel. Det var i går morse och jag kom över
järnvägsbron därborta. Den är byggd av sten, men mellan stenarna är det
små hål. Jag har försökt att fylla de där små hålen med sand, men den
rinner bort, när det regnar. I går kom jag där, och då såg jag två små
lövgrodor, som hoppade på bron. De skulle tvärs över den, och jag
stannade för att inte trampa på dem. Men den ena blev skrämd, då hon
hörde mig komma, och hon hoppade rakt ned i ett hål mellan stenarna. Jag
tittade ned i hålet, och jag såg henne därnere, men jag kunde inte
hjälpa henne upp, och hon kunde själv inte komma upp för de flata
väggarna. Jag stack ned min käpp, men hon fick ingen hjälp av den. Jag
försökte också med grässtrån, men det gick inte heller. Hon var där i
hålet och måste vara där, tills hon dog av svält. Jag kunde inte göra
något för henne. Hela min vackra morgon var förstörd för den där lilla
lövgrodans skull. Till slut måste jag gå hem, och jag var mycket ledsen
och hela dagen tänkte jag bara på grodan. Hon satt där i hålet och kunde
inte komma upp.
Min hustru märkte, att det var något som fattades mig, och vid middagen
berättade jag henne alltsammans. Hon blev också mycket ledsen, ty hon är
så god mot djur. Vi sutto hela kvällen och bekymrade oss för lövgrodan.
Men då jag gått och lagt mig, kom min hustru in till mig och sade:
-- Vi skola inte oroa oss längre för lövgrodan. Är det försynens mening,
att hon skall vara där, så _skall_ hon vara där. Vi kunna ingenting göra
åt den saken.
Och naturligtvis är det så. Jag kan _absolut_ inte göra något.
Vi sutto tysta och så sade jag:
-- Skulle vi inte gå bort och titta, om hon är kvar?
Han reste sig och svarade:
-- Nej, nej, på inga villkor -- jag vill det inte -- det vore ju att
tvivla på försynen! Och det gör jag inte.
Klockan var åtta och det ringde till morgonbön i stadens alla
kyrkklockor, de stora och de små, alla på en gång. Ett järnvägståg
brusade fram bakom oss rakt under bron, där den lilla lövgrodan satt --
kanhända.
[Illustration]