Tidigt på våren flyttade Almblads till landet för att sätta potatis för
att inte svälta ihjäl då vintern kom. Med denna handling följde Almblads
endast det exempel som givits av det övriga svenska folket. Almblad var
ett av offren för den våren 1917 grasserande potatisepidemien.
Almblad grävde i jorden. Svetten rann av honom, ty det var en varm vår.
Fru Almblad kom då och då ut på marken med ett glas och en pilsner samt
ett uppmuntrande ord.
-- Tänk, så duktig du är! Tänk, så bra att vi få potatis till vintern!
Almblad drack pilsnern och fortsatte sitt arbete. Ryggen värkte om
nätterna så att han måste sitta uppe. Men han satt vanligen med goda
kort och det lindrade värken. Frampå morgonen föll han i sömn och såg
potatisland. Härligt stora potatisland med potatis stor och fin som
astrakaner.
Då Almblads potatisland var färdigt, satt han en kväll på sin veranda
och såg ut på den luckrade jorden, som han nyss vattnat med vatten som
han själv burit hinkvis från sjön. Almblad var lugn och nöjd, ty
framtiden och dess potatis var hans.
Då sade fru Almblad:
-- Jag har tänkt på en sak, Gustav. Jag har tänkt på den i flera dagar
men jag har inte velat säga något. Jag har tänkt på en gris.
-- Vilken gris? sade Almblad, som var trött.
-- Ingen särskild gris. Bara en gris i allmänhet. Jag menar, att vi, när
vi nu ha potatis för vintern också gärna kunde ha en gris. Tänk, en gris
till jul. Julskinka som man kanske inte kan få köpa i år.
-- Var skulle vi ha den? frågade Almblad, svagt intresserad.
-- Å, jag har sett ut en sån bra plats alldeles bakom vedboden. Där
spikar du upp ett stängsel av några bräder och så har man en stia.
-- Vad ska han äta? frågade Almblad.
-- Å, alltid har man mat åt en gris. Allt som blir över i köket och som
annars kastas bort, det får han och då föder man ju honom alldeles
gratis.
Dagen därpå köpte Almblad en gris. Fru Almblad hade valt ut just den
grisen sedan en vecka tillbaka och hon var mycket lycklig över att
Gustav också tyckte om just den grisen.
Grisen var mycket ung och Almblads upptäckte snart att han inte åt vad
som helst. Han skulle ha mjölk. Och han fick det också. Kontrollerad
barnmjölk för 55 öre litern med Mariekäx, som doppades i mjölken för att
den lättare skulle tuggas.
Alla öns sommargäster kommo och tittade på grisen. De unga damerna sade
att det var något av det mest förtjusande de sett. De matade grisen med
småbröd och chokladpraliner, och de skulle nästan ha kysst honom om inte
en förvänd uppfostran hade förbjudit det.
Grisen döptes till Adolf. Alla tyckte att det var ett vackert namn och
lätt att uttala. Adolf fotograferades och hans bild fanns snart i alla
villorna på ön. Adolf vägdes en gång i veckan. Och han tilltog i vikt.
Han var tjock och fet och rund och såg lycklig ut. Han var på väg att
bli ett svin.
En dag sade en vän till Almblad:
-- Vad ska du göra med Adolf?
-- Vad jag ska göra med Adolf? Vi ska naturligtvis slakta honom och ha
honom till jul.
-- Kan du verkligen det? Jag trodde du hade fäst dig vid honom.
Adolf började tänka över detta. Slakta Adolf. Döda Adolf. Det var som
att förlora en vän. Och äta upp Adolf. Allt det där som nu gick omkring
och grymtade och bökade och var så snällt och vänligt. Det var som att
äta upp en av sina närmaste. En avlägsen släkting skulle Almblad
möjligen kunna äta upp om han blev mycket hungrig och släktingen
tillagades på ett aptitligt sätt -- men äta upp Adolf, nej, det gick
inte.
Almblad talade vid sin hustru. Han började försiktigt:
-- När ska vi slakta Adolf?
Fru Almblad ryckte till och blev alldeles blek.
-- Det brådskar väl inte, stammade hon fram. Den stora höstslakten har
väl inte börjat än?
Fru Almblad visste inte vad den stora höstslakten var, men hon tyckte
att invändningen gjorde sig.
På natten vaknade hon. Hon hade drömt att hon och Gustav slaktade Adolf.
Hon höll i Adolf medan Gustav slaktade honom. Det var förfärligt. Fru
Almblad brast i gråt, en stark konvulsivisk gråt som väckte hennes man.
-- Gustav, Gustav, sade hon, under det tårarna vätte hennes broderade
nattlinne. Vi -- kan -- inte -- döda Adolf! Vi ä inte -- sådana --
hårda -- grymma människor, att vi kan döda -- ett -- osjäligt djur!
-- Nej, nej, barnet mitt! sade Gustav. Han skall få leva.
Hösten kom och Adolf var nu rätt stor. Hans diet hade stadgat sig. Han
åt till och med biffstek med lök och drack även det s. k. krisölet,
ehuru dock icke gärna. Det kunde man se på hans uppsyn.
Sommargästerna flyttade så småningom till staden. Blott Almblads
stannade kvar. För Adolfs skull. En kväll då det var mörkt och regnet
smattrade mot papptaket diskuterade de frågan Adolf.
-- Här finns ingen som kan ta honom, sa fru Almblad. Och för resten törs
jag inte lämna honom till främmande människor. Ingen vet hur han får
det.
-- Jag stannar här, sade Almblad. Du kan ju resa till stan. Men jag
stannar här tills vidare. Alltid blir det någon råd. Affärerna kan jag
sköta per telefon, värre är det inte. Och Adolf kan man väl inte lämna
vind för våg.
Almblad stannade. Ensam med Adolf. Gick upp tidigt om morgnarna, gav
grisen mat, städade åt honom och spolade honom då och då med vatten, som
värmdes något för att inte göra Adolf nervös.
Ibland ringde det på telefonen. Då sålde eller köpte Almblad aktier och
andra papper och han gjorde det klokt och förståndigt så att det blev en
hacka över. Och på middagen gick han till båten, hämtade post och
tidningar och bar hem matpaket. På eftermiddagen satt han hos Adolf på
en liten pall och talade om dagens händelser.
-- Tiderna ä svåra, Adolf! Maten är dyr och veden är dyr. Men du ska få
leva, Adolf! Ingen ska slakta dej! Du ska få leva. Du kan vara alldeles
lugn, Adolf. Alltid blir det någon råd för dig!
En morgon då Almblad kom ut såg potatislandet så underligt ut. Plantorna
voro uppryckta och jorden uppgrävd. Almblads potatis var stulen! Där
fanns icke så mycket som en rotknöl kvar. Tjuvarna hade kommit på natten
och tagit alltihop med sig. Allt hopp och all fröjd var borta! Almblad
sprang till telefonen. Han måste tala vid någon. Han började veva, men
han stannade tvärt. En hemsk tanke sprang blixtsnabbt upp i hans hjärna:
_Adolf!_ Almblad tumlade ut till svinstian. Den var tom! Adolf var lika
borta som potatisen. Adolf var stulen! Onda människor hade kommit på
natten, bedövat honom för att han inte skulle ropa på hjälp och fört
bort honom. Vart? Vart?! Almblad såg inga spår åt något håll. Eller
kanske -- kanske hade Adolf blivit så skrämd av potatistjuvarna att han
sprungit sin väg, gett sig av i mörka natten bort från det kära hemmet,
bort från den gode husbonden som sov sin lugna sömn därinne.
Almblad sprang runt huset och upp i skogen och ropade: -- Adolf! Adolf!
Men intet svar. Adolf var borta.
Almblad sökte och ropade hela dagen och då kvällen kom, hängde han en
lykta i svinstian för att Adolf skulle hitta hem, om han händelsevis kom
på den vägen. Men Adolf kom icke. Fjärdingsman och länsman konstaterade
efter en noggrann undersökning att han var stulen _levande_, bortförd
med våld av illasinnade rövare.
Almblad stängde villan och flyttade till staden och i affärernas och
nöjenas vimmel glömde Almblads Adolf. Han var ett sommarminne som
bleknade med höstens storm och oväder.
Det led mot jul, den härliga signade juletiden. Snön föll i vita flockar
över staden och människorna, allt var som det skulle vara, bara litet
dyrare. En sådan dag satt Almblad i sitt arbetsrum och telefonerade och
sålde och köpte aktier och förtjänade sitt uppehälle, då dörren
plötsligt öppnades och hans hustru kom inrusande direkt från förstugan,
direkt från gatan. I hatt och kappa sjönk fru Almblad ned i soffan
framför sin man och sade med upprörd, andfådd stämma:
-- _Jag har sett honom!!_
-- Vilken, sade Almblad. Kungen? Eller kronprinsen?
-- Nej, _Adolf!_ _Jag har sett Adolf!_ O, Gustav, han låg i Avéns
matvaruaffär mitt i fönstret med bara huvudet på ett fat och han hade
ett stort äpple i munnen!
-- Hur vet du att det var han, sade Almblad.
-- Jag kände igen honom! Han hade ett litet ärr över vänstra ögat -- han
fick det en gång då han stötte sig mot en spik i vedboddörren -- jag
kände igen ärret. Det måste vara han! Där låg han mitt bland sylta, korv
och köttbullar och alla människor gick förbi och ingen visste att det
var han, vår Adolf!
Dagen därpå när Almblad gick nedåt staden tog han vägen förbi Avéns
matvaruaffär. Han stannade på trottoaren och kastade en skygg blick i
fönstret. Där fanns ingen gris!
-- Amalia har sett i syne! tänkte Almblad. Där fanns ju ingen gris.
Så gick han in i affären och frågade expediten:
-- Här fanns ett grishuvud i går, var är det?
-- Det är sålt, sade expediten. Det var det sista vi hade. Ett mycket
vackert grishuvud.
-- Är det bekant vem som köpte det? sade Almblad.
-- Ja, det var grosshandlare Landegren, vi skickade hem det i dag på
morgonen.
-- Har Landegren köpt Adolf? sade Almblad.
Expediten smålog undrande, ty hon visste icke vem Adolf var.
Landegren var en av Almblads bästa vänner. De umgingos ofta med varandra
och då juldagen kom blevo Almblads som ofta förut bjudna på middag hos
Landegrens. Men Almblads skickade återbud den här gången, de voro tyvärr
upptagna -- man går inte gärna bort på middag för att nödgas äta upp sin
allra bästa vän, även om han en gång varit ett svin.
[Illustration]