Jag är en tax. Min moder var också tax -- naturligtvis. Hon var en äkta
Waldorf-Astoria och tillhörde greve Lewenhaupt. Min fader känner jag
mera flyktigt. Han umgicks endast tillfälligt i huset. Nåja, das kommt
in den besten Familien vor.
Min mormoder tillhörde Hennes Majestät Drottningen av Danmark. Hon bet
får (min mormoder) och blev skjuten. Men hon är ändå släktens stolthet.
Hon hade en mängd pris från många utställningar och hennes stamtavla var
en av de finaste inom vår värld. Detsamma är förhållandet med min egen
ehuru den tyvärr förkommit. En ung målare, som fick den med sig,
tecknade för 15 kr. en eldsvåda, som han aldrig sett, för en daglig
tidning, på baksidan av densamma. Därigenom är min börd en smula dunkel.
Jag har också mest uppehållit mig hos fördomsfria människor, som icke ge
mycket för förfäders ära.
Och sådant kan ju vara rätt. En engelsk författare, som min vän målaren
ofta citerade, säger att det är bättre att stiga uppåt från dåliga
förfäder än att sjunka nedåt från goda. Det där passar ju bland
människorna, men icke bland oss. Antingen är man en äkta tax eller också
är man det inte. Det går inte att ändra den saken. Och en kännare ser
genast vad han har framför sig. Visserligen säger man att benen på en
äkta tax skola se ut som om de voro sönderslagna och åter hopsatta i
mörkret. Annars är han inte äkta. Men det är just de oäkta taxarna som
se ut på det sättet. På vår börd lurar man sig inte så lätt, om man
förstår något litet av aristokrati här i världen. Men hur är det bland
människorna? Jag träffade en gång på en jakt en baron, som vid middagen
uppförde sig som en oäkta baron.
Nå, det är ju möjligt att han också var det. Men det kunde då ingen se
på hans ben.
Människorna äro sig rätt lika. Det är egentligen bara lukten som skiljer
dem åt. Men den känna de icke själva. De tro allesammans om sig själva
att de lukta gott, då det i själva verket är något helt annat. Då vi
hundar komma bort från våra husbönder, på någon gata, eller i någon
park, så finna vi dem genom _deras_ lukt -- inte genom vår egen, som
människorna äro nog fåfänga att tro. Och vi hjälpa varandra. Om vi möta
en hund, fråga vi:
-- Lukt av dålig tvål, andra klassens badstu, skosmörja, biff med lök i
närheten?
Det händer att vi få till svar:
-- Rakt fram -- talar med person som stinker vitkål och 4 dar använda
strumpor.
-- Tack!
Och då finna vi lätt vår husbonde.
En hund har mycket att lära av denna världen. Men han lär mycket fortare
än en människa, ty han är ju mycket intelligentare. Ett barn av en
människa är knappast färdig att börja livet då en tax är klar att dö.
Vi leva fortare och starkare. Och vi taxar, som äro av den allra äldsta
hundrasen på jorden -- man har funnit avbildningar av oss på pyramiderna
-- vi äro mycket klokare men också mera tillbakadragna och förnämt
resignerade än människorna. Livet är inte att leka med. I dag en skorpa
och i morgon en bit hundbröd -- Spratts patent -- den mest djävulska
uppfinning en människas hjärna hittat på. Det innehåller all näring en
hund behöver, säger handelsmannen, som säljer det. Ni behöver inte ge
honom något annat.
Jag har ätit hundbröd sex månader av mitt liv -- jag var hos en person
som trodde att han var jägare -- och då jag nu om nätterna tjuter i
sömnen, så är det för att jag drömmer om den avskyvärda bleckskålen med
de vita tegelstensbitarna simmande i vattnet. Hundbröd! Ge en människa
samma föda dag ut och dag in! Samma hårda brödbitar, omöjliga att tugga
och hennes mage och inälvor skola snart trasas sönder. Men vi äro
starka. Vi hålla. Åtminstone elva, tolv år.
Jag är elva år nu. Elva år för en hund och 77 för en människa. Jag är en
gammal hund. Jag har också blivit litet fetare i kroppen och på hösten
får jag lätt reumatism i bakbenen. Och jag springer inte längre efter
ekorrar. Åtminstone inte så långt. De ha också den förbaskade fördelen
att de kunna klättra i trän.
Jag minns min mor och jag minns min allra första barndom. Vi voro 6
syskon, 3 pojkar och 3 flickor. Vi föddes på en egendom ute i skärgården
och det var stor uppståndelse då vi kommo till världen. Barnen lekte med
oss. Man lyfte oss upp ur korgen och bar oss bort från vår moder. Man
gömde oss för att lura och skrämma henne, men hon sökte rätt på oss och
bar oss i sin mun tillbaka till den runda korgen, där vi bodde.
Jag minns min mor. Hon var brun till färgen, stor och vacker, med lång
nos och ett par underbart blanka ögon. Jag tror att jag var hennes
älsklingsbarn. Då jag varit borta från henne ett helt år, möttes vi en
gång på landsvägen. Hon kände igen mig. Jag stod alldeles stilla mitt på
vägen och hon kom rusande, knuffade omkull mig, tjöt av glädje och ville
inte skiljas från mig.
Min far känner jag inte igen. Inte ens på lukten.
Men två bröder känner jag. Den ena är så lik mig att man ofta tar fel på
oss. Han är en stor humorist, trots att han bor på landet. Han sade mig
en gång att om jag inte hade min stadsodör av rännsten och bakgård så
skulle han trott att han sprang runt sig själv då vi möttes: så lika äro
vi. Han heter Överman. Den andra brodern är större och starkare. Han
heter Jerrman och bor hos en fiskare i allra yttersta skären. Jag kom
dit en gång med en motorbåt, och då jag gick i land, mötte han mig på
bron. Vi kände strax igen varandra. Jag följde honom upp till stugan,
men han var mycket rädd att jag skulle äta upp hans mat för honom. Han
behövde inte ha varit rädd -- det var rå strömming och några kalla
potatisar.
Då jag var 6 månader kom jag till en ung målare. Han fick mig av min
första husbonde. Jag minns att målaren, som var ensam, blev mycket glad
då han fick mig. Han bodde i en liten stuga vid havet och han gjorde
verkligen allt för att roa mig. Men han var fattig. De flesta unga
konstnärer äro fattiga utom de som gift sig väl eller få sälja sina
tavlor, men de äro vanligen inga konstnärer. Detta sade mig ofta min
husbonde. Han är nu en berömd målare och förtjänar mycket pengar på sina
tavlor. Han sålde mig...
Nå, därom är inte mycket att säga. Vi hade flyttat till staden och vi
hade det knappt. Det var inte ofta vi åto middag och gjorde vi det, så
blev det alltid så mycket och så starkt att åtminstone målaren kände det
ett par dagar. Efter en sådan middag gick jag bort. Livet pinade mig. De
oregelbundna vanorna, osäkerheten med födan och en obesvarad kärlek till
en varelse som jag sedan lärt mig hata som alla mina förfäder gjort --
det var en katt! -- gjorde att jag blev trött på alltsammans. Jag gick
bort.
Det var en vacker dag på våren. Jorden i planteringarna, där vi inte få
gå, doftade frisk och stark, solen lyste på de torra gatorna,
människorna sorlade och pratade och de riktigt unga hundarna lekte i
parkerna.
Jag kom till en sådan park. Små barn i fina vackra kläder lekte. Spelade
kula och hoppade hage.
Jag tycker om barn. De goda fina barnen. Som förstå att en svans på en
hund möjligen kan ha en annan uppgift än att vara ett handtag att dra i.
Jag tycker om de goda vackra barnen. Deras små händer kunna smeka milt
och stilla. Stora gamla människor förstå inte den konsten. De klappa en
hund som vore det en elefant. Hjärnan skakar i oss då en sådan stor
människa lägger sin labb på vårt huvud. Därför händer det ibland att vi
bita till ett tag i labben. Och då säger den stora människan:
-- En sådan lömsk hund! Jag som bara ville klappa honom!
Med barnen är det något annat. De äro alltid litet rädda för oss och
därför äro de mera försiktiga i umgänget.
Jag var nu i parken. Jag lade mig på sanden framför ett säte och stekte
mig i solen. Det var så varmt och skönt och jag var nära att falla i
sömn. Men ett öga höll jag öppet. Med det följde jag en herre som gick
runt planteringen. Jag kände honom. Han var en detektiv, en sådan
människa som står vid en plantering och väntar på 3 kronor. De 3
kronorna är någon stackars okunnig liten hund som hoppar in i
planteringen. Den usle detektiven lockar på den lille hunden, visar
honom kanhända en sockerbit -- aldrig ger han honom den -- hugger tag i
honom, sätter ett järnkoppel i hans halsband och släpar honom till
polisstationen. Sedan får hundens husbonde plikta 10 kronor, och då får
detektiven 3 kr. Ett sådant yrke!
Mitt öga följde denne man. Jag var säker för honom. Jag går inte i
planteringen annat än då det är absolut nödvändigt. Och går jag dit, så
går jag inte därifrån för en sockerbit som jag aldrig får.
Så låg jag i solen och stekte mig, då jag plötsligt kände en liten hand
som klappade mitt huvud och hörde en vacker flickröst:
-- En så söt liten hund -- en sådan vill jag ha!
Det blev mitt öde -- för en tid. Jag följde den lilla flickan då hon
gick. Och jag kom till en god familj. Man annonserade att man funnit mig
och min vän målaren kom för att hämta mig. Jag blev både rädd och glad
då jag såg honom. Den lilla flickan grät då jag skulle gå. Och så
slutade det med att målaren sålde mig för 50 kr. Han var en fattig man,
och då han klappade mig till avsked, kände jag att han sörjde över vad
som hänt.
Men han glömde mig. Han känner numera icke igen mig, då vi mötas. Men
jag känner honom. Vi hundar äro sådana -- vi glömma aldrig dem som visat
oss vänlighet.
Så var jag i ett hus, där det fanns kök. Det var något nytt. Köket är
det viktigaste rummet i alla hus. Där är varmt och gott och finnes där
en god jungfru, så har en hund det bra. Men hon bör vara förlovad. En
jungfru med en fästman är vänligare och gladare än de som sitta ensamma
hemma om söndagskvällarna. Jag har mött även sådana. Man får vara mycket
försiktig i umgänget med dem. Det händer att de kasta ett vedträ efter
en om de kommit upp för sent någon morgon. I hus med oförlovade jungfrur
står min vattenskål torr och tom och serveras min middag på mycket
oregelbundna tider. En katt vet allt sådant och han rättar sig därefter.
En katt är inställsam och falsk. Han stryker sig mot människan, han
spinner och han går försiktigt undan, då han vet att det passar sig
bäst.
Min första katt -- ack, vilken besvikelse! Hon var ung och skön -- det
vackraste jag sett. Mjukt smög hon fram och vänligt lyste hennes falska
ögon. Mitt hjärta klappade häftigt, då vi möttes första gången. Jag
viftade min svans och kom henne nära, sökande vänskap. Så göra vi
alltid, vi hundar, första gången vi möta en katt. Hon klöste mig. Jag
blev ändå icke ond. Jag kom igen. Och hon rev sönder mitt huvud. Då
förstod jag att hund och katt alltid måste vara fiender, att det varit
så från tidernas begynnelse och alltid skall så förbliva. Och därför
står jag nu också på deras sida som kasta en stövelknekt eller tegelsten
-- helst en stor -- efter varje katt de få se. Jag förstår också dem som
spotta då en katt går förbi dem -- det måste vara olycka att möta en
katt, jag vet och har känt det.
En gång bodde jag i ett hus där det fanns en svart pudel. Han var av
äkta ras och hette Farao. Jag tyckte inte om honom. Han var så bråkig
med sin stora päls och han fordrade nästan att jag skulle hälsa på honom
först. Hans namn tilltalade mig inte heller. Jag ogillar bibliska namn
på hundar -- åtminstone på pudlar.
I denna hunds familj fanns en katt och pudeln och katten voro goda
vänner. De till och med sovo tillsammans. Jag såg detta med mycken
undran och jag anade att det låg något fel i denna anordning. Det visade
sig snart att jag fick rätt. Katten fick ungar -- sådant förekommer rätt
ofta bland kattor -- och då kunde pudeln naturligtvis inte ligga hos
katten. Jag hade inte gjort det ändå. Men så hände något annat. Det var
på sommaren och då klippte man pudeln för att han inte skulle svettas,
sade portvakten, som utförde proceduren. En hund svettas aldrig. Han kan
inte sådant. Men en portvakt är en obildad person.
Alltnog, då pudeln var nyklippt och trodde, att han såg ut som ett
lejon, det tro alla pudlar i sin inbilskhet, kom han upp till katten.
Genast hon fick se honom sprang hon upp ur korgen och hoppade rätt upp i
huvudet på pudeln och klöste honom alldeles fördärvad. _Hon trodde att
det var en främmande hund, därför att han var nyklippt!_ Något sådant
hade aldrig en hund gjort. En hund har lukt. Och dessutom intelligens,
vilket en katt saknar.
Men hunden har det svårt. Han tillhör samhället, dit han gått av egen
fri vilja och där han blivit människorna en trogen vän och tjänare, en
väktare, ett sällskap, en jägare och en dragare, trogen till det sista.
Vad har katten blivit? En katt och ingenting annat än en katt. Det är
inte mycket. Katten betalar ingen skatt, det finns inga kattlagar och då
katten springer bort har polisen intet kattstall att binda fast honom i.
Hunden tjänar samhället, som bekämpar honom. Människorna, som ofta äro
rätt enkla i sina begrepp, annonsera ibland efter hundar, som sprungit
bort. Endast mycket unga hundar springa bort. Vi andra gå av fri vilja
bort från det hus, som behandlar oss illa. Den hemlöse hunden -- finnes
det något mera klagande och sörjande, något mera förtvivlat än hans
ensamma tjut om natten? Han väcker någon. Polisen kommer. Han tages till
hundstallet, till de andra hemlösa, och så dödar man honom efter 3
dagar. Människans tack för att han lämnade vildmarken och gick till
människan. Huru rätt hade icke den man som en gång sade:
_Det bästa hos människan är hunden._
[Illustration]