Ada är en grön papegoja som bor i en vacker bur i ett litet hus vid en
badort i yttre havsbandet. Det här händer mitt i sommaren, då ön är full
av badgäster och sommarfolk.
Adas ägarinna, fru Blom, har rest till staden på några dagar och hon har
bett sin granne, fru Lind, att se till Ada.
Ada sitter på sin tjocka runda pinne och bevakar allt som händer i
rummet i det lilla huset och även allt som händer utanför huset. Då och
då äter hon litet salad och en bit skorpa som hon först doppar i den
lilla vattenskålen för att den skall bli mjukare.
Hennes runda ögon stirra stelt rätt ut från sidorna av huvudet och då
och då öppnar hon sin näbb för att säga det enda ord hon kan:
-- Äda! Äda!
Hela ön känner Ada. De små flickorna trängas framför hennes bur, mata
henne och bli så glada då hon visslar åt dem eller då hon någon gång
visar dem sitt största konststycke: att sitta på översta pinnen och
släppa ned en skorpa mitt i vattenskålen.
Ada märker strax att hennes matmor lämnat henne. Hon skriker, ropar och
visslar en hel förmiddag. Då fönstret är öppet, hör man hennes Äda! Äda!
långt ut på marken.
Fönstret är öppet... Ada står på burens botten på den fina sanden och
med näbben öppnar hon dörren till buren. Hon arbetar tyst och lugnt och
slutligen lyckas hon. Dörren är öppen och Ada stiger ut ur buren. Ett
ögonblick sitter hon stilla på bordet, så lyfter hon vingarna och flyger
rätt ut genom fönstret. Luften är klar och ljus och himlen är blå. Ada
känner sitt hjärta klappa av frihetens stora lycka, högre och högre
flyger hon och till slut når hon trädtopparna vid skogsranden. Där
stannar hon och där jublar hon i himlens höjd sitt: _Äda! Äda!_
Fru Lind berättar hur allt gick till:
-- Jag visste inte om ett skapande grand, att jag också skulle ta den
där fågeln, vad har man med andras människor och djur att göra, man har
nog av sig själv, säger jag, och så går jag ut ett momang och när jag
kommer in, är buren öppen och fågeln borta. Inte vet jag hur det gått
till, men en himla olycka är det och människan som är så fäst vid sin
goja, och vad skall hon säga, när hon kommer igen och fågeln är borta,
jag vet då inte någon levandes råd, vad jag ska ta mej till. Till en
fågelhandlare har jag ringt men han hade inga sådana där djur inne för
närvarande och för resten ä de kanske just den här de ska vara och som
hon vill ha. Riktiga fågelvänner går inte att lura, dom hör på rösten,
om det är en annan fågel, men tjugu kronor har jag satt ut som belöning
till den som fångar spektaklet levande och kommer hit me'n!
Ada levde i de dagarna på allas läppar. Man ropade efter henne i
skogarna, på ängarna och ute på sjön. Och överallt talade man om henne.
Ryktet om henne spreds till de andra öarna och på telefonstationen
ringde det från grannsamhällena:
-- Hur är det med Ada? Har ni hört något om henne? Är det någon som sett
henne i dag?
På söndagen predikade prosten själv i kyrkan och där var mycket folk.
Det var en varm dag och ett av fönstren i koret stod öppet. Församlingen
satt tyst och andäktig och lyssnade till den gamle herdens allvarliga
ord, fyllda av bekymmer över de svåra tiderna. Då kom Ada. Hon kom
flygande helt stilla och satte sig på fönsterblecket till det öppnade
fönstret. Alla sågo henne och på en gång som om man dragit i ett snöre
reste sig hela församlingen och ropade med hög röst:
-- _Ada! Ada! Ada!_ Den gamle prosten som stod med ryggen vänd mot Ada
förstod ingenting av alltsammans. Han blev så gripen av församlingens
underliga beteende att han sjönk ned på sina knän och läste en bön för
dem som i sjönöd äro.
Men Ada flög vidare.
En dag såg man henne sitta på en gren i en tall. Man samlade sig
nedanför och lockade på henne, men hon svarade icke. Hon satt bara
stilla och gungade på grenen.
Då kom den unge spänstige ingenjören. Han mätte med blicken avståndet
från marken till Ada och så började han klättra. Han gick med en
akrobats färdighet från gren till gren och till slut var han framme.
Spänningen därnere var oerhörd. Skulle Ada låta fånga sig? Doktorn höll
vad med revisorn om tio kronor och fru Lind, som var närvarande, måste
bäras avsvimmad från platsen. Sinnesrörelsen blev henne för stark.
Ingenjören stod nu på samma gren där Ada satt. Han sträckte lugnt ut
handen och tog Ada. En suck av lättnad drog genom församlingen vid
trädets rot. Adas saga var slut. Hon var infångad. Ingenjören klättrade
ned med Ada i innerfickan till sin kavaj. Med märkbar kyla undvek han
mängdens hyllning. Han gick direkt hem i sin stuga, öppnade spiselluckan
i köket och stoppade in Ada i den brinnande spisen.
Det var en falsk Ada ingenjören fångat. Hon var av trä, skulpterad och
vackert målad av en person som bett att få vara okänd.
Revisorn sitter i sin båt ute på sjön och metar abborre. Det är gott
fiskeväder och han drar upp den ena abborren efter den andra. En kutter
kommer seglande. Den gör ett slag fram till revisorn för att fråga om
vägen in till hamnen. Revisorn ger vänligt besked, kuttern fortsätter,
och i detsamma kommer Ada. Hon seglar över revisorns huvud, han släpper
bägge spöna, sträcker armarna rätt i luften och ropar:
-- _Ada! Ada! Ada!_
Kuttern vänder genast. Man tror att något hänt mannen i båten. Man går
in till honom och frågar: vad är det, men man får intet svar. Revisorn
står bara mitt i båten bland alla abborrarna och metrevarna och ropar
sitt:
-- _Ada! Ada! Ada!_
Då vänder kuttern på nytt och seglar bort från ön, till en lugnare
plats.
På lördagskvällen kommer fru Blom, Adas matmor. Man vet att hon skall
komma och ingen saknas på bryggan för att ta emot henne. Hon är sig lik.
Hon går lugnt i land bärande sin lilla kappsäck. Men då hon går uppför
backen till villan, händer något. Ada kommer flygande, och då hon känner
igen sin matmor, sjunker hon stilla ned på hennes huvud. Och där stannar
hon. Fru Blom småler vänligt och går vägen fram med högburet huvud och
Ada på hatten som en grann och vacker prydnad. Badgästerna följa i en
lång ström från bryggan.
På sin veranda sitter revisorn. Han ser fru Blom och Ada komma. Ett
djärvt beslut mognar i hans själ. Han reser sig, går in i villan,
stannar framför sin hustru och säger med bestämd röst:
-- Jag gör det! Jag gör det! Ingen i världen kan hindra mig från att
göra det!
-- O, Adolf, gör det inte! säger revisorns hustru utan att veta vad
saken gäller. Hon endast anar att något förfärligt skall hända.
Revisorn rycker en filt från en säng och går ut. Fru Blom kommer emot
honom. Han smyger sig bakom henne, kastar filten över huvudet på henne,
drar henne till marken och ropar triumferande:
-- Jag har henne! Jag har henne!! Det är jag som fångat henne!
Fru Blom sprattlar i filten, hela ön hjälper henne att komma loss och i
den allmänna villervallan lyckas Ada komma fri och flyger sin kos.
Hon flyger rätt upp över hustaken och då hon kommer till den lilla
stugan där hennes bur står och väntar henne, flyger hon rätt in genom
fönstret och så vidare in i buren. Hennes hjärta klappar hårt av
ansträngning och skrämsel och trött sjunker hon ned på burens golv i den
fina sanden. Så får hon se att hon lämnat dörren öppen efter sig och som
hon är en ordentlig fågel stänger hon den noga och riktigt med näbben
som hon brukar göra, varpå hon återtar sin gamla kära plats på den
tjocka runda pinnen.
Och där sitter hon.
[Illustration]