Det finns i Himmelen ett visst väsende, som bär bokstäfver på sin
panna. Och dessa bokstäfver, som lysa klarare än solen, bilda om dagen
ordet Sanning, och på grund häraf veta änglarna att det är dag. Men
då aftonen inbryter, förändra sig bokstäfverna själfmant och bilda nu
ordet Tro, hvaraf änglarna veta att natten är i antågande.
* * * * *
Men Hillel den store, densamme som samlat Talmuds Sedarim, och som
äfven varit en lärare för den Jesus, som hedningarna dyrka, hade åttio
andra lärjungar, hvilka alla blefvo heliga män. Bland dem voro trettio
i sanning så heliga, att Guds härlighet hvilade öfver dem, som fordom
öfver Moses själf, så att det från deras ansikten utströmmade ljus, och
från deras tinningar utgingo strålar, som liknade solens.
Och om trettio andra påstås det att de voro lika heliga som Josua, Nuns
son, och värda att solen på deras befallning skulle stannat i sitt
lopp. Och de tjugo återstående, bland hvilka Rabbi Jonathan ben Uzziel
var den främste, och Rabbi Jochanan ben Saccai den ringaste, ansägos
endast vara af medelmåttigt värde. Likväl finnes det nutilldags icke en
enda, värd att likställas med dem, ty denne Rabbi Jochanan var heligare
än någon nulefvande man.
Så ringa han än var, var Rabbi Jochanan likväl omåttligt lärd och
kunnig i skrifterna, — i Mishna och Gemara och Midraschim, — i
Kabbalas, Gematrias, Notricons och Temurahs läror, — i legenderna och
de detaljerade föreskrifterna och hårklyfverierna, — i teorierna om
månen, i änglarnas språk, palmbladens hviskningar och demonernas tal.
Och om alla sjöar vore fyllda med bläck, och alla de vasstrån, som
gunga vid flodernas stränder vore pennor, och alla människor på jorden
vore skrifvare, så skulle de likväl aldrig kunnat skrifva ned allt det
Rabbi Jochanan ben Saccai lärt sig, eller ens så mycket som han lärde
andra under sin lifstid, hvilken varade ett hundrade och tjugu år. Och
likväl var han den obetydligaste af alla Hillels lärjungar.
De fyrtio tidigaste af sina lefnadsår ägnade han åt världsliga ting,
i synnerhet åt handel, ty han önskade förtjäna en tillräckligt stor
summa för att därefter kunna anslå de år, som ännu tillmätts honom,
för utöfvandet af goda gärningar. Och de följande fyrtio åren använde
han för forskningar och blef därunder så lärd, att han till och med
beskylldes för att vara en trollkarl, — i likhet med de rabbiner, som
genom att på växlande vis sammanställa bokstäfverna i det Outsägliga
Namnet skapade lefvande djur och frukter, — såsom till exempel Rab
Oshaja och Rab Chaneana, hvilka med hjälp af Jetzirah Boken skapade åt
sig en kalf, den där de sedan uppåto.
Och de sista tjugu åren af sitt heliga lif ägnade Rabbi Jochanan åt att
undervisa folket.
Enligt hvad det berättas i Baba Batra boken i Seder Naschim i den
babyloniska Talmud, uttolkade Rabbi Jochanan ben Saccai en dag Profeten
Esaias ord (Esaias 54: 12) — "Och dina fönster vill jag göra af
kristall och dina portar af rubiner och alla dina gränser af utkorade
stenar" — för en inbilsk och fåfäng lärjunge. Därvid sade han: "Den
Heligaste — välsignadt vare hans namn för all tid — skall utvälja
dyrbara stenar och pärlor, hvar och en mätande trettio kubiter i längd
och bredd, och skall skära och polera dem tills de mäta tjugu kubiter i
längd och tio i bredd, och med dem pryda Jerusalems stadsportar."
Men den inbilske och fåvitske lärjungen, en fräckhetens son, skrattade
högljudt och sade med hånfull röst: "Hvem har väl någonsin sett en
smaragd eller en diamant, en rubin eller en pärla, ens så stor som
det minsta lilla fågelägg? och så vill du inbilla oss att det finnes
juveler om trettio kubiter i genomsnitt." Men Rabbi Jochanan svarade
intet; och lärjungen aflägsnade sig hånskrattande.
Några dagar efter denna händelse begaf sig den eländige lärjungen på
en resa; ty han bedref handel och köpenskap, och var vida bekant i
många länder för sin skicklighet i byteshandel och sin förmåga att
uppleta dyrbara föremål. Medan han befann sig ombord på sitt skepp
och sjömännen sofvo, i väntan på att i gryningen få lyfta ankar,
medgafs det denna dåliga lärjunge att få varseblifva ett starkt
ljussken nere i vattnet. Och då han blickade ned i hafvets djup såg han
änglar, som buro jättestora diamanter och smaragder, och som öppnade
ofantliga snäckor för att ur dem uttaga väldiga pärlor. Och englarnas
ögon häftade vid honom, medan de arbetade därnere i det våldsamma
ljusskenet. Då öfverfölls han af en så fruktansvärd skräck, att knäna
veko sig under honom och hans tänder föllo ut; och underkastande sig
en makt, som mot hans vilja satte hans tunga i rörelse, ropade han
högljudt: "Hvar skola dessa väldiga diamanter och smaragder användas?
Hvad ämna ni företaga med dessa jättestora pärlor?" Och en röst ur
djupet svarade: "De äro afsedda för Jerusalems stadsportar."
Och efter att hafva återvändt från sin resa, hastade lärjungen till
det ställe, där Rabbi Jochanan ben Saccai höll på att undervisa, och
omtalade allt det han sett, samt bedyrade att han aldrig mer skulle
betvifla Rabbi Jochanans ord.
Men Rabbinen, som kunde se ned i hans hjärta, och kände dess svarta
ondska, svarade med dånande röst: "Raca, om du ej sett allt detta, så
skulle du allt ännu begabba de vises ord." Och med ett enda ögonkast
förintade han denne dålige lärjunge, såsom lågan förtär ett torkadt
blad, hvarpå det af honom återstod endast en rykande askhög — som om
han slagits af Herrans blixt.
Och folket förundrade sig storligen. Men Rabbi Jochanan ben Saccai gaf
icke akt på den rykande, hvita askan vid sin fot, utan fortsatte med
att för sina lärjungar tolka demonernas och palmträdens tungomål.