... Som förtäljes i Boken Gittin i den babyloniska Talmud... Inför
Titus liknade världen en människas ögonglob; oceanen motsvarade det
hvita, jorden det svarta, Jerusalem pupillen och bilden inne i pupillen
var Herrens Tempel.
* * * * *
Med rätta har det blifvit sagdt i boken Chullin i den Heliga Chas, att
"sextio järngrufvors nålar äro sammanträngda i en myggas sting".
Ty i dessa dagar kom Titus — må hans öron bli förvandlade till hylsor,
uti hvilka man finge svänga Gehennas portars gångjärn - från Rom med
sina afgudadyrkare och belägrade den Heliga Staden, samt förstörde den
och bortförde dess jungfrur i fångenskap. Den, som innan denna dag
icke sett Jerusalem, han vet intet om Israels härlighet. Där fanns
tre hundra och nittiofyra synagogor, och trehundra och nittiofyra
rättssalar, och lika många läroanstalter för ungdomen... Då templets
dörrar öppnades, kunde man på sju sabbatsresors afstånd höra gnisslet
af deras gyllene gångjärn. Förlåten till det allra heligaste hade väfts
af åttiotvå myriader jungfrur; det behöfdes tre hundra präster för
att draga den åt sidan och tre hundra för att tvätta den, då den var
oren. Men Titus — må hans namn bli förbannadt för evigt — vecklade in
de heliga kärlen i förlåten, förde alltsammans till sitt s kepp och
seglade af till staden Rom...
Knappast hade han kommit utom synhåll från land, då en stark storm
uppstod, — djupen blottade sitt mörker och vågorna visade tänderna. En
förtviflans skräck öfverföll sjömännen och de utropade, "Det är Elohim".
Men Titus förhäfde sig hånfullt mot Himlen, mot åska och blixt, mot
stormens dån, och utropade: "Se, denne judarnes Gud har ingen makt,
förutom på hafvet; Pharao dränkte han, Sisera dränkte han likaledes
och nu söker han dränka mig och mina legioner. Om han verkligen är
så mäktig, och icke rädd för att kämpa mot mig på land, så må han då
hällre möta mig på fast mark och där visa om han är stark nog för att
öfvervinna mig." (I värkligheten hade Sisera icke drunknat; men Titus,
som var olärd och en afgudadyrkare, talade osanning.)
Då brast ett bländande hvitt ljussken fram ur de mörka molnen och en
röst som var djupare än åskans svarade honom: "O du eländige, son af
en eländig, och sonson till Esau, den eländige, jag skall låta dig
landstiga. Se! Ett djur, hvilket är litet och obetydligt i min värld,
väntar dig där; gå och kämpa emot det."
Och stormen upphörde.
Efter många dygns resa landade Titus och hans män på kusten af det
land, som kallas Italien, — den kust, som evigt darrade af mullret från
den mäktiga staden Rom, hvars röst hördes till världens fyra hörn,
och hvars dån döfvade Rabbi Jehoshua till och med på hundratjugu mils
afstånd. Ty i Rom fanns det trehundra sextiofem gator, och vid hvarje
gata trehundra sextiofem palats och upp till den pelarprydda portiken
vid hvarje palats ledde en marmortrappa med trehundra sextiofem steg.
Men knappt hade Titus satt foten på land, innan han anfölls af en
mygga. Och myggan flög upp i hans näsborre och in i hans onda hjärna
och begynte gnaga på den och torterade honom med outsägliga kval.
Och han fann ingen lindring för sina plågor, icke heller fanns det
någon läkare i Rom, som kunde befria honom från dem. Hvarpå myggan
kvarstannade i hans hjärna under sju år, och af aldrig stillade plågor
blef Titus ansikte förvridet som ansiktena hos de fördömda i helvetet.
Men efter det Titus förgäfves offrat åt alla romarnes afgudar, råkade
han en dag passera förbi en smedja, och hörde hur hammaren slog mot
städet. Ljudet verkade lika välgörande på honom, som Davids harpospel
på Saul, och han blef ögonblickligen befriad från sin vånda. Då
utropade han tyst för sig själf, "se, jag har funnit befrielse!" Och
efter att ha offrat åt Smedguden befallde han, att smeden skulle hämtas
till hans palats med sina hammare och sitt städ. Och han betalade
smeden fyra suosim om dagen — enligt israelitisk myntberäkning — för
att han skulle hamra för honom.
Men smeden kunde ej hamra utan uppehåll, och så snart han hvilade
sig, återvände plågorna och myggan gnagade då till och med ifrigare
än någonsin förr. Då sändes bud på flera andra smeder, och bland dem
befann sig äfven en judisk smed, som var slaf. Men Titus vägrade att
ersätta honom, ehuru han betalat hedningarna, ty han sade: "Det kan
vara tillräcklig betalning för dig att se din fiende lida."
Trettio dagar senare kunde intet hammarslag förmildra våndan, och då
visste Titus att han måste dö.
Han bad då sin familj att de efter hans död skulle bränna hans kropp,
samt hopsamla askan och utsända sju skepp för att utströ den på de
Sju Hafvens vågor, i annat fall fruktade han att Israels Gud skulle
återuppväcka honom på Domens Dag.
* * * * *
(Men det står skrifvet i Midrasch Kohelet i den heliga Midraschim att
Hadrianus — må hans namn bli utplånadt — engång frågade Rabbi Josua
ben Chanania: "Af hvad skall kroppen återuppbyggas på den Yttersta
Dagen?" Och rabbinen svarade, "af Luz i ryggraden". Då Hadrianus
begärde bevis därpå, tog Rabbinen Luz, det lilla benet i ryggraden, och
sänkte det i vatten, och det upplöste sig ej. Han lade det i eld, och
det förtärdes ej. Han lade det mellan kvarnstenarna, och det blef ej
söndermaladt. Han hamrade det på ett stad, men hammaren bröts af och
städet splittrades sönder.)
(Därför förmår Titus önskan intet, och förvisso skall Herren för att
bestraffa honom på den yttersta dagen återuppbygga hans kropp ur Luz.)
* * * * *
Men innan man brände Titus kropp, öppnade man hans skalle och blickade
in i hjärnan, för att leta efter myggan.
Den befanns då vara af en svalas storlek och vägde, enligt israelitisk
viktberäkning, två selas. Och man fann att dess klor voro af brons och
dess käkar af järn.