Men Rabbi Eliezer, som förtörnades öfver svaret, sade till dem: "I
sanning, det skulle förvåna mig storligen, om det medgåfves er att dö
en naturlig död. Och hvad dig angår, Akiba, så kommer din död att bli
svårare än alla de andras. Det är väl för dig att jag icke förbannar
dig, som fördristar dig att säga, att du icke haft tid att lära dig
lagen."
Och Rabbi Eliezer, som gjorde sig beredd att dö, korsade armarna öfver
bröstet och fortsatte: "Ve, ve öfver mig, ve öfver dessa mina armar,
som likna två hoprullade lagmanuskript, hvilkas innehåll är fördoldt
för alla. Om ni sökt upp mig tidigare, så skulle ni fått lära er många
underbara ting, men nu måste mitt vetande förgås med mig. Mycket har
jag lärt och mycket har jag undervisat, likväl utan att minska mitt
Rabbinvetande ens så mycket, som oceanens vatten förminskas genom att
en hund släcker sin törst därur."
Och han fortfor att tala med dem: "Och utöfver allt detta har jag
uttolkat tusen Halachoth, som handla om odlandet af egyptiska gurkor.
Och ingen, med undantag af Rabbi Akiba ben Joseph, har någonsin det
ringaste frågat efter dem... Vi vandrade en gång tillsammans på en väg,
som gick mellan tvänne fält, då han bad mig undervisa sig om odlandet
af egyptiska gurkor. Då uttalade jag ett enda ord, och se, fälten
blefvo genast öfversållade af egyptiska gurkor. Han frågade mig på
hvilket sätt man skulle skörda dem. Jag uttalade ett enda ord, och se!
alla gurkorna samlades ihop på ett ställe framför mig."
Och medan Rabbi Eliezer allt ännu talade sålunda, vandrade hans själ
hädan; och Rabbi Akiba och alla hans lärjungar sörjde bittert bade
för Rabbi Eliezers och för deras egen skull, då de nu insågo att de
värkligen kommit för sent för att lära lagen.
Men Rabbi Eliezers förutsägelse gick i uppfyllelse... Ty efter det
Rabbi Akiba blifvit en helig och häpnadsväckande lärd man, hände det
sig att romarne förbjödo honom att undervisa om Israels lag. Men Rabbi
Akiba framhärdade uti att offentligen undervisa folket, i det han
sade: "Om Den Enda Heliga — välsignad vare Han, — tillåter oss lida så
mycket, medan vi lära lagen, huru mycket skulle vi då ej lida, om vi
försummade densamma."
Då ledde de honom bort för att afrättas, och läto honom genomgå cn
obeskrifligt smärtsam tortyr. Men detta inträffade just vid den timme,
då denna bön bör uttalas: "Hör, o Israel, Herren vär Gud är En."
Medan de söndersargade hans kött med kammar af järn, uttalade Rabbi
Akiba dessa heliga ord, och uppgaf därefter andan. Och från himlen
trängde en mäktig Röst, som ropade: "Välsignad vare du, o Rabbi Akiba,
ty din själ och ordet lämnade samtidigt din kropp."