En historia om Rabbi Simeon ben Jochai, upptecknad i den heliga
Midrasch Shir-Hasirim i den heliga Midraschim .. Hör, O Israel, Herren
vår Gud är En!...
* * * * *
På den tiden lefde i den mäktiga staden Sidon en gudfruktig israelit,
som besatt stora ägodelar och var högt aktad af alla som kände honom,
ja äfven af hedningarna. I hela Sidon fanns det ingen man, som skulle
ägt en vackrare hustru än han; ty hennes skönhet var jämförlig med
Sarahs, hvilken sades ha omstrålat hela Egypti land.
Men den rike mannen var likväl ej lycklig. Ett nyssfödt barns skrik
hade ännu aldrig ljudit i hans hem, ett barns stämma hade aldrig
öfvergjutit hans hjärta med solsken. Och han hörde stundom förebrående
röster hviska. "Lära icke Rabbinerna, att om en man varit gift i tio
år, utan att ha erhållit någon afkomma, så må han skiljas från sin
hustru och tilldela henne den giftorätt, som lagen föreskrifver; ty han
har då icke befunnits värd att genom henne fortplanta sin ätt?"... Men
det fanns andra röster, som förtalade hans hustru, antydande att hennes
skönhet gjort henne högfärdig och att ofruktsamheten endast var ett
straff för hennes fåfänga.
Slutligen en morgon fick den store Rabbinen Simeon ben Jochai mottaga
besök af den rikaste mannen i Sidon och dennes hustru, hvilka hälsade
den helige mannen med orden, _Salem aleikum_! Rabbinen såg icke på
kvinnans ansikte, ty det är förbjudet för heliga män att betrakta ens
en kvinnas häl; men likväl kände han hennes ljuflighet genomtränga
huset, lik rökelsedoften af de blommor, som skapats af Bönens Ängel.
Och Rabbinen märkte att hon grät.
Då framträdde mannen och sade: "Lyssna! det är nu mer än tio år son
dess jag gifte mig med Esther. Jag var då tjugu år gammal och önskade
åtlyda det bud, som säger att eho förblir ogift efter sitt tjugonde år,
han syndar dagligen och stundligen mot Gud. Du vet, o Rabbi, att Esther
var den däjligaste af alla jungfrur i Sidon, och mig har hon alltid
varit en så kärleksfull och älsklig hustru, att jag intet fel funnit
hos henne, och icke häller finnes där någon skuld i hennes hjärta.
"Sedan den tiden har jag blifvit rik; innevånarna i Tyrus känna mig,
och köpmännen i Karthago svära vid mitt namn. Jag äger många skepp,
hvilka frakta mitt elfenben och guld från Ophir och mina dyrbara
juveler från östern; jag äger onyxvaser och skickligt bearbetade
smaragder, och vagnar och hästar i sådan mängd, att jag icke
öfverttäffas af någon furste. Och för allt detta har jag att tacka Den
Allrahögstes nåd, — välsignad vare Han, — och därjämte Esther, min
hustru, som är en klok och duglig kvinna och en ypperlig rådgifverska.
"Och likväl, O Rabbi, huru gärna skulle jag ej gifva bort alla mina
rikedomar for att erhålla en son, för att bli känd som familjefader i
Israel. Den Allrahögste, — välsignad vare Han, — har icke tillstadt mig
detta; hvarför jag trott att jag måhända befunnits ovärdig att erhålla
barn genom en så skön och god kvinna. Jag ber dig därför ge mig ett
lagligen utfärdadt intyg, ty jag har beslutit skilja mig från Esther
och tilldela henne en riklig giftorätt, på det vi i allt lolkets åsyn
må blifva befriade från den förbannelse, som hvilar öfver oss."
* * * * *
Och Rabbi Simeon ben Jochai strök betänksamt sitt silfverskimrande
skägg. En tystnad föll öfver dem alla, som när Guds härlighet sänkt sig
öfver templet. Svagt och atlägset nådde bruset af Sidons samfärdsel
deras öron... Därpå talade Rabbinen, och Esther, som betraktade honom,
tyckte sig märka att hans ögon logo, oaktadt man aldrig sett denna
helige mans läppar le. Det är likväl möjligt att hans ögon logo, då han
blickade in i deras hjärtan. "Min son, det vore en skam för hela Israel
att plötsligt och utan tillkännagifvande handla så som du föreslår; ty
folk kunde tro att Esther icke varit dig en god hustru, eller att du
varit en alltför fordrande man. Det är icke lofvärdt att ge anledning
till förtal. Gå därför till ditt hem och red till ett präktigt gästabud
och inbjud alla dina släktingar och vänner och alla de, som voro
närvarande vid ditt bröllop, och tala till dem som en ärlig man talar
till ärliga män och låt dem förstå orsaken till din handling, och äfven
att Esther är utan fel. Kom så i morgon till mig, och jag skall hafva
intyget redo."
* * * * *
Så tillreddes då ett präktigt gästabud, och många inbjudna infunno
sig; bland dem alla, som närvarit vid Esthers bröllop, naturligtvis
med undantag af dem, som Asrael ledt bort vid sin hand. Goda viner
flödade, kostliga rätter ångade på fat af guld, och onyxbägare voro
ställda framför hvarje gäst. Och mannen talade ömt till sin hustru i
allas närvaro, sägande: "Esther, i många år ha vi lefvat tillsammans i
kärlek; och om vi nu äro tvungna att skiljas åt, så vet du att det icke
beror på att jag skulle upphört att älska dig, utan på att det icke
behagat Den Heligaste att välsigna oss med barn. Och till ett tecken på
huru högt jag älskar dig och hur jag önskar dig allt godt ber jag dig
medtaga från mitt hus allt det du har lust till, det må sedan vara guld
eller juveler af omätligt värde."
* * * * *
Och vinet bjöds kring, och natten förrann under glädje och sång, till
dess gästernas hufvuden blefvo sällsamt tunga och det surrade i deras
öron som af oräkneliga bin och deras skägg upphörde att vagga i skratt,
och en djup sömn föll öfver dem alla.
Då kallade Esther sina tjänarinnor och sade till dem: "Sen huru tungt
min herre och make sofver. Jag går nu till min faders hus; bären äfven
honom dit, medan han sofver."
* * * * *
Och då mannen om morgonen vaknade, fann han sig vara i ett främmande
rum i ett främmande hus. Men förnimmelsen af en kvinnas närvaro, och
de elfenbenshvita fingrar som smekte hans skägg och de mjuka knän som
stödde hans hufvud och de strålande svarta ögon som blickade in i hans
egna, sömndruckna ögon, allt detta var honom välbekant, ty han kände
att hans hufvud hvilade i Esthers knä. Och ännu förvirrad af nattens
sorgfyllda drömmar utropade han: "Kvinna, hvad har du gjort?"
Ljufvare än dufvornas kutter i fikonträden svarade honom Esthers röst:
"Bjöd du mig ej, min make, att utvälja och medtaga från ditt hus det
jag hälst önskade? Och jag har valt dig, och låtit bära dig hit, till
min faders hus,... dig, som jag älskar öfver allt annat i världen. Vill
du allt fortfarande drifva mig bort från dig?" Och för tårar af kärlek
kunde han icke urskilja hennes ansikte, men han hörde allt fortfarande
hennes röst, som uttalade Ruths gyllene ord, hvilka äro så gamla och
likväl så unga för alla älskande hjärtan. "Dit du går, dit vill jag ock
gå, där du blifver, där blifver jag ock. Och endast Dödens Ängel må
skilja oss åt, ty du är allt i allo för mig."...
Och i det guldgula solskenet, som strömmade in genom dörröppningen,
framträdde plötsligt, lik en staty af babyloniskt silfver, Rabbi Simeon
ben Jochais kraftiga, grå gestalt, med till välsignelse upplyfta händer.
"_Schmah Israel_ — Herren vår Gud, som är En, skänker eder sin
evärdeliga välsignelse. Må edra hjärtan sammansmälta i kärlek, liksom
guld smältes samman genom guldsmedens skicklighet. Må Herren, som
förenat de ensamma i äktenskap, och bundit dem vid hvarandra, vaka
öfver er. Herre, gör denna dygdädla kvinna lik Rakel och Lea, som
byggde upp Israels ätt. Och I skolen se edra barn och barnabarn uti
Herrens hus."
Därefter välsignade Herren dem; och Esther blef som en fruktbar
vinranka, och de fingo se sina barnabarn i Israel. Ty det är skrifvet:
"Han skall höra den hjälplösas bön."