... En sägen om Rabbi Simeon ben Jochai, hvilken är upptecknad i
afhandlingen Shebiith i den Jerusalemitiska Talmud. Säges det icke i
Sandhedrin att det ges fyra slags människor, hvilka icke tillåtas att
träda inför Den Helige? — välsignad vare Han! — och till dessa fyra
räknas bespottarena...
* * * * *
Om Rabbi Simeon berättas det många underbara ting, både i den Talmud,
som härstammar från Babylon, och i den Talmud, som härstammar från
Jerusalem. Och bland dem alla är intet märkligare än traditionen om det
sätt, på hvilket han plägade näpsa begabbarenas fräckhet.
Det var samme Rabbi Simeon ben Jochai, som blef förföljd af romarena,
emedan han förringat deras mäktiga värk, sägande att de byggt vägar
endast för att kunna snabbare framforsla sina fördärfliga härar, att
de byggt broar endast för att uppbära bropänningar, att de utfört
vattenledningar och badinrättningar endast för sitt eget nöje, och att
de inrättat marknadsplatser endast för att anstifta och upprätthålla
orättfärdighet. För dessa ord dömdes Rabbi Simeon till döden; hvarför
han flydde bort och gömde sig i en grotta tillsammans med sin son. Där
lefde de i tolf långa år, så att deras dräkter skulle fallit sönder
till stoft, om de ej lagt dem ifrån sig, med undantag för de stunder
då de utförde sina böner. Och de gräfde ned sig ända till nacken i
sand för den tid de sofvo eller anställde heliga betraktelser. Men
inne i grottan lät Herren för deras skull uppväxa ett himmelskt
Johannesbrödträd, hvars frukt dagligen gaf dem näring; och den Helige —
välsignad vare Han! — lät äfven en oändlig sommar råda inne i grottan,
så att de icke behöfde frysa. Där kvarstannade de ända tills profeten
Elia nedsteg från himlen för att förkunna dem att romarnes kejsare dött
en afgudadyrkares död, och att de icke numera behöfde frukta för något
i världen. Men under alla dessa andäktiga betraktelser hade Rabbinens
och hans sons helighet blifvit lik deras, som stå med vingomhöljda
ansikten inför Guds tron; och världen hade blifvit otjänlig för dem att
lefva uti. Då de trädde ut ur grottan fylldes de af häftig vrede vid
åsynen af människor, som plöjde och skördade på fälten. Och de ropade
an dem, sägande: "Se! dessa människor tänka endast på jordiska ting,
och försumma evigheten!"
Därpå blefvo fälten och folket, som arbetade där, fullständigt
förtärda af deras ögons eld, på samma sätt som Sodom och Gomorra
blefvo utplånade från jordens anlete. Men Bath-Kol — Den Heliges Röst
— tillrättavisade dem strängeligen från himlen: "Hvad! han I gått ut i
världen endast för att förstöra det jag skapat? Vänden tillbaka till
er grotta!" Och de lefde i grottan ytterligare tolf månader, — så att
de allt i allt tillbringat tretton år där — ända tills Bath-Kol igen
lät höra sig, gaf dem sin förlåtelse och uppmanade dem att återvända
till världen. Hvilket allt finnes omtaladt i traktaten Shabbath i den
Babyloniska Talmud.
* * * * *
Men i den Jerusalemitiska Talmud berättas det, att efter det Rabbi
Simeon ben Jochai lämnat grottan, beslöt han att rena hela Tiberiens
land. Ty medan han lefde i grottan, hade hans kropp blifvit illa
angripen af rötsår, och Tiberias vatten hade helat dem. På samma sätt
som han funnit rening i Tiberias, förklarade han, så skulle nu Tiberias
renas genom honom. Och detta sade han i närvaro af begabbare, som
fruktade hans åsyn, men som sinsemellan förlöjligade och förhånade
honom.
Rabbi Simeon slog sig emellertid ned utanför staden Tiberias, samlade
vargbönor och skar sönder dem i små stycken, samt uttalade öfver dem
ord, hvilkas mening ingen dödlig människa, utom han själf, förstod. (Ty
dylika ords innebörd är sällan känd af människor, och icke ens änglarna
och demonerna förstå dem alla.) Efter att ha utfört detta reste sig
Rabbinen och vandrade öfver fälten allt under det han utströdde
vargbönor, på samma sätt som såningsmannen utströr sina sädeskorn. Och
hvarhälst vargbönorna nedföllo, höjde sig de dödas ben och trängde upp
till jordytan, så att folket kunde hopsamla dem och begrafva dem på
en lämplig plats. På detta sätt blef marken renad, icke blott från de
afgudadyrkares och jättars ben, som fordom vistats i detta förlofvade
land, utan äfven från benen af de djur och lefvande varelser, som dött
där sedan Israels tider.
Nu fanns det emellertid en viss illasinnad tviflare, en samaritan, som
för att skada Rabbi Simeon ben Jochai i hemlighet nedgräft ett orent
lik på en plats, som redan blifvit renad. Och samaritanen närmade sig
bakslugt Rabbi Simeon och sade: "Fastän du renade denna del af mitt
fält, ligger där ett orent lik, — ett människolik! Månntro din visdom
svikit dig, eller är din trolldom kanhända bristfällig? Följ med mig!"
Därpå tog han Rabbinen med sig, gräfde upp jorden och visade honom det
orena liket, under det han skrattade i mjugg.
Men Rabbi Simeon, som tack vare gudomlig ingifvelse var underkunnig om
allt, fäste sina ögon på den onde mannens ansikte och sade:
"En sådan som du förtjänar sannerligen ej att vistas bland de lefvande,
utan borde hällre byta plats med den döde!" Och knappast hade han
uttalat dessa ord, innan den döde mannen reste sig, och hans kött blef
rent och lifvet återvände till hans ögon och hans hjärta, medan den
elaka samariten förvandlades till ett ruttet lik, från hvars öron och
näsborrar maskar utträngde.
Men under det han gick vidare, passerade Rabbi Simeon förbi ett
öfvergifvet torn utanför staden, och en röst hånade honom från tornets
öfversta rum, högt utropande: "Där kommer denne Bar-Jochai, som
inbillar sig kunna rena Tiberias!" Men den hånande var själf en mycket
lärd man.
"Jag svär dig", svarade Rabbi Simeon. — "Jag svär dig att Tiberias
skall bli renadt, i trots af sådana som du och deras begabberier."
Och medan den helige Rabbinen ännu talade, sjönk begabbaren uppe i
tornkammaren ihop till en benhög, och från benen höjde sig en ringlande
rök, — Guds vredes rök, i enlighet med hvad det står skrifvet: "Guds
vrede skall ryka!"...