Djemid Asra sade: "Medan jag lefvcr, skall mitt hjärta älska dig; och
då jag ej mera är till, skall min skugga fortfara att följa din skugga
på andra sidan grafven."...
* * * * *
Du har måhända sett den — den väldiga, hvita staden, som klänger
sig terrassvis upp längs bärgväggen, med palmer som svaja i den blå
luften ofvanom fästningstornen och dammarnas krusade vatten, som i en
dallrande återspegling reflekterar de arabiska portalerna med profetens
ord i gyllene inskrift på gesimserna, och moskéernas kupoler, runda
och stora, som äggen af fågeln Rok, och minareterna, från hvilka
tempeltjänarens röst kallar de rättroende när den döende solen rodnar
i sin nedgång: "O I, som nu gån till hvila, anbefallen Edra själar åt
honom, som aldrig sofver."
Där bodde äfven många kristna — må deras ben förvandlas till stoft,
och deras namn bli för evigt glömda! Ja, må de förgås, alla utom en,
hvars namn jag i sanning glömt. (Men Vår Herre, Profeten, har antecknat
hennes namn; och det har icke förglömts af honom, som intet förgäter,
— vore det än blott en kvinnas namn!) Nåväl, tätt invid stadsporten
ligger en kyrkogård för rättrogna muhammedaner, uti hvilken det finnes
två grafvar placerade så, att de vidröra hvarandra med fotändorna. Och
på den ena af dessa grafvar står ett monument, krönt af en turban,
medan den andra endast bär en blomma, utförd i relief, och några
bokstäfver i ett utplånadt namn, hvaraf man kan sluta att grafven är en
kvinnas. Och rundtorn stå cypresser, äldre än Islam, hvilkas skuggor
hölja platsen i sommarnattens dunkel.
* * * * *
... Smärt var hon, som tulpanen på dess stjälk, och då hon gick,
såg det ut som om hennes fotter tryckt kyssar mot jorden. Men om du
sett hennes ansikte obeslöjadt, och hennes bländhvita tänder skimra
fram mellan de bruna läpparna då hon smålog!... Äfven han var i sin
ungdoms högsommar; och hans kärlek var lik Beni-Asras, som omtalats af
Sahid BenAgba. Men då hon var en kristen flicka och han en rättrogen
muhammedan, så kunde de endast i löndom tala med hvarandra; och icke
häller vågade någondera för sina föräldrar omnämna sin kärlek. Ty
han kunde ju icke öfvergå till de otrogna — hvars efterkommande Gud
må förgöra! — och af fruktan för sitt folk dristade icke häller hon
bekänna sig till profetens lära!... Blott genom fönstrets gallerverk
vågade hon emellanåt samtala med honom. Af kärlek till hvarandra blefvo
de slutligen båda allvarsamt sjuka. Sjukdomen angrep den unge mannens
förstånd, och han var en lång tid nästan vansinnig. Då han slutligen
tillfrisknade reste han till en annan ort, ja, ända till staden
Damaskus. Icke för det han skulle glömt så mycket, att han önskat
glömma, utan helt enkelt emedan han önskade återvinna sina krafter.
Men den unga flickans föräldrar voro rika, medan den unge mannen
var fattig. Och då de älskande kommit öfverens om att tillskrifva
hvarandra, sände hon honom hundra guldmynt och bad honom — för hennes
kärleks skull — uppsöka en konstnär i staden, och af honom beställa
ett porträtt, som hon kunde få kyssa. "Men vet du då ej, min älskade",
skref han till svar, "att detta icke låter förena sig med vår tro? Hvad
skulle du svara Gud, om han på yttersta dagen både dig gifva lif åt
den bild, du låtit utföra." Men hon genmälte: "O min älskade, på den
yttersta dagen skall jag svara honom: Du Allraheligste, Du har befallt
att människan icke må efterbilda lefvande varelser. Men om Du vill
gifva lif åt denna bild, så skall jag för evigt välsigna Ditt namn,
äfven om Du fördömer mig för det jag högre än min egen själ älskat den
skönaste af alla de lefvande varelser Du någonsin skapat."
Men vid den tiden insjuknade han på nytt i den stad jag omtalat. Då
han låg på sitt yttersta hviskade han i sin väns öra: "Aldrig mer får
jag i denna värld se min själs älskade, och jag fruktar storligen att,
om jag förblir muhammedan, jag icke häller får möta henne i den nästa.
Jag önskar därför afsvärja mig min tro och bli en kristen." Kort därpå
afled han. Men vi begrofvo honom tillsammans med de rättrogna, ty hans
förstånd måste ha varit förvilladt, då han uttalade dessa ord.
Och den unge mannens vän begaf sig skyndsamt till den plats, där den
unga flickan bodde. Ty äfven hon höll på att dö, så svår var hennes
själs vånda. Då sade hon till honom: "Aldrig mer får jag i denna värld
se min själs älskade; och jag fruktar storligen att icke få möta honom
i den nästa, om jag förblir en kristen. Jag afger därför vittnesbörd
om att det finns ingen annan Gud än Allah, och att Muhammed är hans
profet!"
Därpå omtalade vännen hviskande för henne det som just händt. Hon
förvånade sig storligen, men svarade endast: "_Bär mig till det ställe,
där han hvilar, och jorda mig med fötterna mot hans fötter, på det jag
må uppstå ansikte mot ansikte med honom på Domens Dag_!"