Prisad vare alla tings Skapare, hvars tillvaro är en ouppdagad
hemlighet; Han, som stämplat alla sina skapade varelser med ett
särtecken, ehuru de icke kunna bära någon prägel af Honom själf, som är
Själarnas Själ; som är dold i det fördolda!... Om firmamentet skulle
öppna sina myriader millioner ögon, så skulle det icke se Honom. Likväl
sänker Solen hvarje afton i dyrkan sitt flammande anlete, och Månen
bleknar månatligen bort i undran öfver Hans storhet.. I evighet häfver
Hafvet sina tusentals vågor för att förkunna Hans ära, Elden sträfvar
att höja sig mot Honom, Vinden hviskar om Hans hemlighetsfullhet.. Och
i Hans rättvisas vågskål har till och med en suck sin vikt..
* * * * *
I den första berättelsen i den första boken i Gulistan, som behandlar
Konungars uppförande, omtalas det hurusom en persisk monark med sina
egna läppar skipade rättvisa öfver en krigsfånge, och dömde honom till
döden.
Och den fångne, som ännu befann sig i sin ungdoms och styrkas fullhet,
tänkte i sitt hjärta på alla de dagar, han ännu kunnat lefva, på all
den skönhet han ännu kunnat smeka, på all den lycka, han ännu kunnat
njuta, på alla de knoppande förhoppningar, som ännu kunnat slå ut i
blom för honom. Medan han sålunda satt och sörjde och stirrade framför
sig mot dödens mörka, månlösa natt och tänkte på att han aldrig mera
skulle få se den sköna solen höja sig, förbannade han konungen högljudt
och ursinnigt på sitt eget lands tungomål. Ty det ges ett ordspråk:
"Enhvar, som sköljer lifvet från sina händer, säger uppriktigt ut allt
det han bär på hjärtat."
Men Konungen, som hörde att mannen rasade, ehuru han icke det ringaste
förstod hans barbariska tungomål, frågade sin förste visir, sägande:
"Hvad sade den hunden?"
Visiren, som var en vekhjärtad man, svarade sålunda: "O Herre, han
upprepar ord ur den Heliga Boken: de ord Guds Profet sagt om de af
Allah älskade, som öfvervinna sin egen ondska och förlåta en oförrätt."
Och konungen, som hörde och trodde dessa ord, kände sitt hjärta röras;
vredens eld slocknade och medlidandets ande vann insteg hos honom, så
att han upphäfde sin egen befallning och förlät mannen samt gaf honom
fri.
Men konungen hade en annan visir, en ondskefull och slugögd man,
som kände alla språk och ständigt sökte vinna upphöjelse genom att
framkalla andras olycka. Denne visir antog ett strängt ansiktsuttryck,
likt en bedjande dervish, och utropade högt: "Illa anstår det konungens
betrodda ministrar, som bekläda hedersposter, att i konungens närvaro
uttala ens en enda osann stafvelse. Vet därför, o Herre, att eder
förste visir icke sanningsenligt återgaf den fångnes ord; ty den
uslingen uttalade icke en enda from stafvelse, utan tilltalade dig
tvärtom ondskefullt och hädiskt, och förbannade i maktlös vrede sin
konung."
Men konungens panna mulnade, då han hörde dessa ord. Han kastade
vredgade blickar mot sin andra visir och sade till honom: "Angenämare
var det för mig att höra den lögn, som uttalades af min förste visir,
än den sanning, som gick öfver dina läppar. Ty han sade en lögn för ett
godt och barmhärtigt ändamål, medan du talar sanning i ett dåligt och
illvilligt syfte. Bättre den lögn, som uttalas för en god saks skull,
än den sanning, som framkallar ondt! Min förlåtelse återtar jag ej; men
hvad dig angår, så låt mig aldrig mera behöfva se ditt ansikte!"