... En knopp nr Gulistan, — rosengården, som planterades i det
sexhundrade och femtio sjätte året i Hegira af Ordens Trollkarl,
Sheiken Muslih-ed-Din Sadi af Shiraz, och indelades i åtta
afdelningar, motsvarande paradisets åtta ingångar... Under Konungarnas
Konungs regering, Abu-bekr ben Sadi, den allsmäktigaste, Salomos
ställföreträdare, Skuggan af den Högste Guden på jorden... I den
Barmhärtigaste Guds namn.
* * * * *
På den tiden fanns det röfvare, som lefde i landets bärgiga trakter
och hvilka hade byggt sig fästningar högt ofvanom örnarnas nästen, så
att ingen krigshär kunde angripa dem. Deras blotta namn låg som en
skräck öfver landet, och de ställde sig i karavanernas väg, härjade
i dalarna och öfvervunno genom sin styrka och djärfhet till och med
konungens trupper, ty de voro alla födda bland bärgen och dyrkare af
den förhärjande elden. Då höllo bärgsprovinsernas ståthållare gemensam
rådplägning och framlade listiga planer, genom hvilka man hoppades
kunna locka röfvarena ut ur deras ointagliga bärgsboning, för att
därefter helt och hållet förgöra dem.
Enligt dessa planer dolde sig konungens tappraste trupper en dag i ett
bärgspass, medan röfvarena förföljde en karavan. Soldaterna väntade
tysta på att bandet skulle passera med rikt byte och med fångar, som
de sedan skulle låta friköpa. Då röfvarena nattetid återvände, hårdt
ansatta af de tröttas värsta fiende, sömnen, kastade sig de persiska
soldaterna öfver dem, slogo dem, bakbundo dem och drefvo dem som en
hjord vilda får in i staden. Därpå fördes de fram till konungen.
Och konungen rosade ståthållarenas vishet, sägande: "Hade ni icke nu
öfvervunnit dem med list, så hade deras makt vuxit för hvarje dag
de gått fria, ända tills det varit omöjligt att öfvervinna dem. Ett
källsprång kan lätt dämmas till vid dess mynning; sedan det svällt upp
till en flod, är det omöjligt att öfverfara det ens på en elefants
rygg... Låt hvar och en af dessa fångar bli aflifvad på sådant sätt,
som vår lag föreskrifver."
Men bland dessa röfvare fanns en yngling, som var smärt och välväxt
som en ung palm. Hans ungdoms frukt var ännu ej mogen, hans kinders
rosengård hade knappast ännu begynt knoppas. Och för gossens skönhets
skull böjde en ömhjärtad visir sitt hvita skägg inför tronens
trappsteg, kysste konungens fotapall och bönföll hos honom med medlande
ord: "Hör en slafs bön, o Världens Behärskare, Axel i Tidens Kretslopp,
den Högste Gudens Skugga på jorden... Detta barn har aldrig smakat
lifvets frukt, aldrig har han njutit glädjen af ungdomens blomning...
O Konungarnas Herre, din slaf hoppas att du i din världsomfattande
godhet och gränslösa frikostighet må påbörda din slaf en ny orsak till
tacksamhet genom att skona detta barns lif"...
Välvilligt var konungens hjärta, men hans förstånd var vaket och klart
som en slipad diamant. Och han rynkade pannan, ty talet föreföll
honom oklokt och var honom därför misshagligt. "O visir, vet du ej
att det godas inflytande icke kan påvärka de hjärtan, hvilkas upphof
är ondt? Har du icke hört sägas, att pilträdet aldrig ger frukt, huru
befruktande än himmelens rägn må vara? Skola vi släcka en eld, och
lämna kolen att glöda? Skola vi förstöra den fullvuxna huggormen, och
skona hennes ungar? Det är förvisso bäst att detta folk blir i grund
utrotadt, till rot och gren, till ras och namn"...
Den åldrige visiren bugade sig vördnadsfullt, men fortsatte icke desto
mindre med sina böner. Han lofordade rättvisligen konungens klokhet,
men uppletade ur profeternas traditioner exempel och undantag, som
motiverade en frikännande dom: "Salomos Efterföljares ord äro din
slafs högsta visdom; och blefve denna gosse uppfostrad af dessa dåliga
människor, så blefve han helt visst lik dem. Likväl vågar din slaf tro,
att om han uppfostras af goda människor, så blir han en rättskaffens
man. Och din slaf skulle icke bespara sig någon möda för att försköna
hans hjärta och komma hans själs trädgård att blomstra... Den
profetiska traditionen förmäler: Det ges intet, af kvinna födt barn,
som icke vore födt för Islam, hans fader och moder må än senare göra
honom till jude, kristen, eller elddyrkare... Och till och med hunden
Kitmar, som medföljde och vakade öfver de Heliga Sju Sofvarne från
Mecka, blef, genom att hänga sig med tänderna fast vid deras heliga
dräkter, förmögen att inträda i paradiset"...
Därpå förenade sig flere andra visirer och provinsståthållare, som
oklokt läto förleda sig af gossens skönhet, om visirens ifriga
förböner. Konungens ansikte förändrade sig ej, och skuggan var
fortfarande lägrad däröfver, men han svarade: "För edra svaga hjärtans
skull benådar jag gossen, oaktadt jag icke förmår inse nyttan däraf.
O visir, glöm aldrig att himlens välsignelsebringande rägn samtidigt
stegrar glansen i tulpanens färg och styrkan i ormarnas giftkörtel.
Glöm aldrig, att man icke bör förakta ens den ömkligaste fiende, och
att den ström, som nu är för grund för fiskarna, kan svälla till stark
nog för att rycka kamelen och dess börda med sig."...
Men visiren grät af glädje och förde gossen till sitt hem, samt
klädde och födde och uppfostrade honom som om han varit en af hans
egna söner. Lärare anskaffades för honom, hvilka undervisade honom i
utländska tungomål, i artigt uppträdande och krigiska färdigheter, — i
konsten att handtera båge och svärd och häst, i sång och i musikaliskt
måttfullt tal, och framförallt i höfviskhet och sanningskärlek och de
upphöjda egenskaper, som äro nödvändiga i tjänst hos konungarnas konung
på jorden. Så stark och skön växte han upp, att allas ögon följde
honom, hvarhälst han gick, på samma sätt som vågorna resa sina kammar
för att betrakta månen. Och alla, förutom konungen, smålogo mot honom.
Men konungen endast mörknade, då ynglingen stod framför honom, och
fäste intet afseende vid det beröm som uttalades om honom. Öfverlycklig
af stolthet sade visiren en dag till konungen: "Nåväl! Genom din slafs
värk har gossen vändt om från sin faders vägar; hans själs källa har
öppnats af kloka lärare och i hans hjärtas trädgård blomstra dygdiga
önskningar."
Men konungen endast log i skägget och svarade: "O visir, en vargs unge
blir alltid en varg, äfven om den uppfostrats af människors barn."
* * * * *
Och när tvänne vintrar fördunklat minnet af konungens ord, red den
unga mannen en dag ensam ut och mötte ett röfvarband och kände sitt
hjärta draget till dem. Röfvarena å sin sida, som igenkände hans
stora och djärfva ögon, hans näsborrars örnekrökning och de tecken på
vildt blod, som blixtrade i hans blickar, blefvo intagna af honom och
tilltalade honom på hans fäders tungomål. Och då kände han att all
hans fäders äfventyrslust vaknade upp inom honom, med längtan till
vindens sång kring bärgstopparna, till de vilda vattnens språng, till
sofplatserna ofvanom molnen, där örnarna utkläcka sina ungar, till de
fördolda grotthålornas hemligheter och eldaltaret med dess flammande
låga... Han ingick förbund med röfvarena; och, smygande sig tillbaka
till staden, dödade han den åldrige visiren jämte alla hans söner,
plundrade palatset och flydde till bärgen, där han slog sig ned i sin
faders gamla fäste och blef en höfding för de fågelfria. Och allt detta
omtalades för konungen.
Konungen, som alls icke blef förvånad, skrattade bittert och sade: "O
ni visa dårar! Hur skulle man kunna frambringa ett godt svärd ur dåligt
järn? Hur skulle uppfostran kunna omskapa ett ondt hjärta? Ger då icke
samma rägn, som uppfriskar rosen, näring åt den värdelösa buske, som
växer i det sanka moraset? Hur skulle en salt öken kunna frambringa
nardusolja? I sanning, att göra godt åt de onda är icke mindre
klandervärdt, än att göra ondt åt de goda."