Bortom det haf, som vi känna, brusa vågorna från den dystra ocean, som
är okänd för de dödliga. Där sjunga de långa brottsjöarna en evig hymn
i toner, som icke likna andra hafs röster. Och i det hafvet finnes en
ö, och på ön väller Ungdomens Källa oafbrutet upp ur de hemlighetsfulla
djupen, — och det var den källan kung Alexander, den Två-hornade,
förgäfves sökte. Men hans höfvitsman, profeten Khadu, lyckades finna
källan och blef därigenom odödlig. Bland alla andra dödliga har Salomo
ensam fatt skåda vattnet i denna källa, i enlighet med hvad det
berättas i en persisk legend, som nedskrefs i det niohundrade året
af Hegira af ordens guldsmed, Hussein ben Ali, äfven kallad El Vaez
e’l Kashifi. Och legenden återfinnes i _Anvari Soheili_, hvilket namn
betyder "Himlahvalfvets Ljus".
* * * * *
I den barmhärtiga Gudens namn!... "Jag har hört denna sägen om Salomo,
den yppersta bland konungar, för hvilken alla genier och alfer, alla
människor och djur på jorden, alla fåglar i luften, och alla djupens
väsen omgjordade sina själars länder med lydnadens gördel, och hvars
makts omfång endast kunde uppmätas af Zephyrs häst, hvilkens morgonfärd
är lika lång som en månadslång resa, och hvilkens aftonfärd motsvarar
en månadslång resa på den snabbaste jordiska springare."
... Då Salomo en gång satt på den högsta af alla bärgstoppar, hvilken
allt fortfarande bär hans namn, — det bärg som behärskar Irans slätter
och Indiens konungariken, — samlades världens alla skapade varelser
kring hans tron för att betyga honom sin vördnad. Himmelens fåglar
bildade en lefvande baldakin ofvanom hans hufvud, och luftens andar
betjänade honom. Och så som en dimma höjer sig från jorden, så formade
sig en doftande sky inför honom; och ut ur skyn sträckte sig en hand,
skönare än månskenet, bärande en diamantskål, uti hvilken ett sällsamt
vatten blixtrade som juveler. Samtidigt talade en röst, ljufligare än
musik, till honom ur skyn, sägande: "Alla tings Skapare — må Hans väsen
bli för evigt förhärligadt och Hans makt för evigt ärad — har sändt mig
till dig, o Salomo, med denna skål, som innehåller den eviga ungdomens
och det eviga lifvets vatten. Han önskar att du själf må afgöra om
du vill, eller icke vill, dricka en dryck ur Ungdomens Källa. Betänk
dig därför väl, o Salomo, önskar du dricka härur och lefva gudomligt
odödlig genom oändliga tidsåldrar, eller önskar du hällre kvarstanna i
de mänskliga fängslena... Jag bidar."
Då sänkte sig en djup tystnad öfver nejden, ty Salomo försjönk
i betraktelser öfver de ord han hört, medan den doftande skyn
stod orörlig och den hvita handen utan att darra framsträckte sin
diamantskål. Och försjunken i drömmar talade konungen sålunda till
sitt eget hjärta: "Visserligen förmår man med lifvets guld förvärfva
sig många ting på återuppståndelsens stora marknad; och visserligen är
lifvets slätt en bördig jordmån för den eviga lycksalighetens träd; och
glädjelös är dödens svarta hvila... Likväl måste jag, innan jag fattar
mitt beslut, rådföra mig med genierna och alferna och de visaste männen
och jordens djur och luftens fåglar."
Fortfarande framsträckte den månhvita handen den skimrande drycken, och
den doftande skyn förändrade sig ej. Då talade genierna och alferna
och de visaste männen och jordens djur och himmelens fåglar alla med
en enda, bifallande röst och bådo honom dricka, då ju all världens väl
berodde på hans lefvande visdom och då alla varelsers lycka hade sitt
stöd i hans lefnadslopp, på samma sätt som en juvel omslutes och stödes
af en guldrings infattning.
Hvarpå Salomo sträckte ut sin hand och mottog skålen ur de lysande
fingrarna, som därpå drogo sig tillbaka till den doftande skyn.
Underbart var ljusets spel i vattnet, och en rosenröd glöd stod
rundtorn skålen, lik den eviga morgonrodnaden på de öar, som ligga
bortom Skuggornas Haf, där solen aldrig höjer sig i öster och där det
finnes hvarken natt eller dag. Men konungen betänkte sig ytterligare,
innan han drack, och vände sig ännu en gång till de skapade varelserna
och frågade dem: "O ni genier och alfer, som utöfven rättvisa, ni
visaste bland vise män och ni luftens och markens djur, sägen mig om
någon enda af de varelser, öfver hvilka jag härskar, är frånvarande
från denna församling."
Och de svarade: "Herre, endast Butimar är icke här, — Butimar, den
vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande varelser."
Då utsände Salomo Hudh-hudh att söka den vilda dufvan, — Hudh-hudh,
guldfågeln, med trolldom skapad af Balkis, Drottningen af Saba,
förtrollerskornas förtrollerska. Och guldfågeln återvände tillsammans
med Butimar, den vilda dufvan, den kärleksfullaste af alla lefvande
varelser. Då var det som Salomo upprepade orden i den sång han diktat:
"O min dufva, som dväljes i klippornas refvor, i trappuppgångarnas
doldaste skrymslen, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst! Bör
din herre, Salomo, dricka af ungdomens vatten och få erfara sällheten
af jordisk odödlighet?"
Då svarade den vilda dufvan på fåglarnas tungomål, som Salomo ensam
bland alla dödliga förmådde uttyda, och frågade profeten och konungen,
sägande: "Icke höfves det luftens varelser att råda visdomens källa,
huru skulle ett så ringa förstånd kunna råda en så upphöjd klokhet?
Måste jag likväl säga dig min mening, så tillåt mig fråga dig, o
Salomo, huruvida Lifsens Vatten, som hämtats hit af denna doftande
ande, är ämnadt för dig allena, eller om det äfven erbjudes alla dem,
åt hvilka du kunde önska att dela med dig däraf?"
Men Salomo svarade: "Det är ämnadt för mig allena, och skålen
innehåller icke tillräckligt vatten, för att jag kunde dela med mig åt
andra."
"O Guds Profet", svarade Butimar på fåglarnas tungomål, "ingalunda
kan du önska att fortlefva ensam, efter det alla dina vänner och
rådgifvare, dina barn och tjänare och alla de du älskar kallats till de
döda? Ty ehuru du druckit Lifsens Vatten, måste förvisso alla de andra
smaka dödens bittra dryck. Hvarför önska sig evig ungdom, medan själfva
världens ansikte skrynklas af ålder och stjärnornas ögon slutas af
Azraels svarta fingrar? Skulle du verkligen önska fortfara att lefva,
då den kärlek du besjungit försvunnit likt rökelse, då stoftet af det
hjärta, som klappar mot ditt eget, längesen strötts ut för himlens
fyra vindar, då de ögon, som blickat ut mot din hemkomst, skola vara
ett minne endast, då de röster, som äro välbehagliga för ditt öra, för
evigt tystnat, då ditt lif är en ensam oas i en enda väldig och allt
omfattande dödens öken, och din eviga tillvaro endast en evig erinran
om evig frånvaro? — skulle du värkligen önska att fortfarande lefva,
ehuru den vilda dufvan förgås då dess maka ej återvänder?"
Utan att svara sträckte Salomo ut sin arm och gaf skålen tillbaka,
hvarpå den hvita handen grep om den och drog den in i den doftande
skyn, som därefter upplöste sig och försvann för alltid. Men på
profetens och konungens yfviga skägg, som var öfverstänkt med
guldstoft, lyste ett annat, dagglänsande glitter, — hjärtats
diamantklara dagg, — som kallas tårar.