Då kastade sig Brahminen ned på marken och grät, så som man gråter
då man drabbats af en oändlig sorg, och snyftade så öfverljudt,
att barnet vidrörde honom och återigen upprepade: "Jag känner dig
ej! Du är en främling för mig! Men jag ser, i sanning, att du är
dåraktig, — eftersom du uttalar orden fader och moder, hvilka beteckna
förhållanden, som äro lika förgängliga som jordens örter. Jag ser äfven
att du är sorgsen, och därför ett offer för villfarelser; ty sorgerna
växa upp ur okunnighet och begär, såsom svampar ur förruttnelsen. Här
känna vi hvarken längtan eller sorg, eller hysa vi några villfarelser.
Du betyder ej mer för mig, än vinden för månen, än den utsläckta lågan
för det föremål, den nyss upplyste. Drag därför hädan, ty du har intet
gagn af att hämta hit din sorg och din dårskap..."
Så drog då Brahminen bort förstummad af sorg.
Först därefter vände han sig till Buddha, Shahman Gautama, för att
erhålla råd och tröst. Och Buddha förbarmade sig öfver honom, lade sin
hand på hans hjärta och bragte honom till ro, sägande:
"O Brahmin, du har endast blifvit straffad för ditt själfbedrägeri och
din dårskap."
"Vet, att de dödas andar efter deras hädanfärd erhålla en ny kroppslig
skapnad, så att tidigare förbindelser fullkomligt upphöra, på samma
sätt som en man, hvilken besökt ett värdshus vid vägen, icke längre är
dess gäst, efter det han rest vidare."
"Djupt är du att beklaga för din svaghets skull och för din kärleks
villa, och endast i den högsta visdomen kan du finna din tröst."
"Fåfängt binda sig människor vid hustru och barn, ty slutet når oss
alla likt cn rasande ström, som rycker med sig allt det jordisk kärlek
klänger sig vid."
"Hvarken far eller mor kunna då hjälpa, hvarken kärlek eller styrka kan
då rädda, föräldrar och släkt bli då såsom blinda människor, satta att
hålla vakt öfver en brinnande lampa."
"Den värkligen vise lägger därför ingen vikt vid dylika ting, utan
söker endast att frälsa världen, att upplysa människor, att öfvervinna
sorg genom att utrota begären och öfvervinna sig själf."
"På samma sätt som vinden drifver undan molnen, så bör den vise söka
att bannlysa tanken och det jordiska medvetandet, och sålunda för
all framtid undslippa pånyttfödelse och död, för att slutligen uppnå
åttafaldig Visdom, — den eviga friden och den eviga hvilan."
"De som äro höga skola förnedras; de som stämma öfverens, skola skiljas
isär, där det ges födelse, ges det helt visst äfven död."
"Skjut därför, O Brahmin, från dig alla passioner, all tillgifvenhet
och all sorg, på samma sätt som Vassikaplantan skakar af sig sina
vissna blommor. Fly därför de okunniga, och sök i ensamhet den sanna
visdomen, utan bchof af någon ledsagare, glad såsom elefanten, då den
undsluppit från hjorden..."
Och, inseende lifvets fåfänglighet, glädjens flyktighet och sorgens
dåraktighet, upphörde Brahminen att sörja och bönföll om tillåtelse att
följa i Lärarens fotspår...