Eller "Den glödande ugnen", hvilken saga finnes omtalad i Buddhas
Jatakas... Vid hans födelse blefvo hafvens vatten söta och de Sju
Helvetenas djup blefvo upplysta. De blinda återfingo sin syn, så att
de kunde skåda världens härlighet; de döfva återfingo sin hörsel,
så att de kunde höra det glada budskapet; klipporna sprängdes i sär
af sjudubbla lotusblommor; och en omätlig härlighets ljus fyllde
världsalltet med tio tusen solar...
* * * * *
Under de år, då Brahmadatta härskade öfver Benares, — den heliga
staden, — apornas och påfåglarnas stad, — den stad som ägde de sju
kostbara tingen och återskallade af de tio ljuden, af elefanternas
trumpetläte, hästarnas gnäggande, instrumentens melodier och sjungande
flickröster, — blef Buddha den utkorade, efter att hafva genomgått
oräkneliga födelser _koti_, född såsom son till den kungliga
skattmästaren.
Men en _koti_ räcker tio millioner år.
Och Buddha den utkorade, Bodisat, fostrades upp i öfverdådig lyx, som
en furste. Redan som gosse behärskade han alla områden för mänskligt
vetande, och när han uppnått mannaåldern, efterträdde han sin far såsom
förvaltare af konungens skattkammare. Men under utöfvandet af sitt
ämbetes åligganden utdelade han rundliga gåfvor åt heliga män, och lät
öfverträffa sig af ingen i allmosegifning.
På den tiden lefde äfven en helig Buddha, som i sin sträfvan att uppnå
hvar och en af de Tio Fullkomligheterna hade tillbragt sju dagar och
sju nätter utan att äta så mycket som ett enda korn ris. Då han till
slut vaknade upp ur sin heliga dvala, tvådde, klädde och renade han
sig, flög tack vare sin fullkomlighet genom luften och stannade framför
skattmästarens hus, hållande sin allmoseskål i handen.
Då Bodisat såg den heliga bettlaren stå där i tyst väntan, bad han
sin tjänare hämta honom Buddhans skål, för att han skulle kunna fylla
den med sådan föda, som den högsta vishetens tjänare tillåta sig att
förtära. Hvarpå tjänaren begaf sig ut för att hämta skålen.
Men så snart han gått och innan han ännu hunnit sträcka ut sin hand,
begynte marken gunga och bölja under honom som ett haf; och jorden
öppnade sig och visade sitt innanmäte, bildande en afgrund mellan
den helige mannen och Bodisats tjänare. Och det gapande svalget
förvandlades till ett helvete af sjudande eld, likt Avicis helvete,
likt hjärtat af en vulkan, uti hvilken till och med klippblocken smälta
som vax och fördunsta som skyar. Samtidigt utbredde sig ett Stort och
hemlighetsfullt mörker omkring solen och fördunklade dess anlete.
Tjänaren och hans följeslagare flydde då under höga skrik, lämnande
Bodisat ensam stående på afgrundens ena rand, och Buddhan, som lugnt
väntade, på den andra. Där den fullkomlige bettlaren stod, vidgade sig
afgrunden icke; däremot vidgade den sig hastigt framför Bodisats fot,
som om den hotat att uppsluka honom. Ty Mara, Rakshasa’ernas och de
onda andarnes Herre, som traktade efter Buddhans lif, sökte på detta
sätt förhindra Bodisat att tilldela honom allmosor. Och mörkret framför
solen var orsakadt af Maras fasaväckande ansikte.
Som ett mummel af en bärgsåska nådde dem därpå ljudet af en röst,
som sade: "Buddhan skall icke lefva af dina allmosor; hans stund har
kommit... Min är elden mellan dig och honom."
Bodisat betraktade då Buddhan tvärs öfver den glödande afgrunden; men
Buddhans ansikte förändrade sig ej; och han hvarken uttalade något
afrådande ord eller gaf något uppmuntrande tecken.
Men Bodisat ropade högljudt allt under det afgrunden vidgade sig för
att uppsluka honom: "Mara, du skall icke afgå med segern! Dig har icke
gifvits makt att trotsa plikten!... Min Herre Buddha, jag nalkas dig,
fruktande intet; mottag denna föda ur din tjänares hand."
Och med risskålen i handen skred Bodisat in i den förhärjande
eldbranden, i det han uttalade dessa gyllene ord: "_Det är bättre att
frivilligt stiga in i helvetet, än att försumma en plikt eller begå en
uppsåtlig synd_!"...
Då smålog Buddhan på afgrundens motsatta brant. Och innan Bodisat
hunnit störta ned i afgrunden, höjde sig plötsligt ur djupet en
stor och härlig lotusblomma, som liknade den, ur hvars gyllne sköte
Brahma framföddes. Blomman mottog Bodisats fötter och bar honom öfver
afgrunden, öfverhöljande honom med ett stänk af guldstoft, likt ett
rägn af stjärnor. Därpå hällde han sin heliga allmosegåfva i Buddhans
skål.
Mörkret försvann; afgrunden utplånades; Buddhan höjde sig i luften och
skred öfver en bro af rosenröda moln till Himalayabärgens höjder. Men
Bodisat stod fortfarande på den gyllne lotusblomman och förklarade de
heliga tingen för folket.