Legenden om Maggavago, eller "Vägen", — hvilken står att läsa i den
underbara boken Dhammapada... En berättelse om den Buddha, vid hvars
födelse stjärnorna stannade i sitt lopp...
* * * * *
Brahminens son var död, — död i sin härliga ungdoms blomstring, såsom
en ros, i hvars hjärta en mask framfödts, — såsom lotusknoppen, då
dammarnas vatten sinat ut. I skönhet hade han icke sin like, icke
ens bland dem, som tillhöra den heliga kasten. Icke häller fanns det
någon så underkunnig i de religiösa böckerna, i riktig utläggning
af skrifterna eller i recitation af de slokas, som äro skrifna af
gudomligt inspirerade sångare. Tre gånger dignade den åldrige prästen
sanslös ned öfver sonens lik; och för hvarje gång man ville föra honom
till hans hem skrek han och svimmade igen. Man måste därför slutligen,
medan han låg där som död, frigöra liket från hans omfamning, tvätta
det med renande vatten, veckla in det i doftande linne, lägga
det på en bår, prydd med indiska blommor och bära det bort till
begrafningsplatsen. Då den olycklige fadern vaknade till medvetande
igen, var sålunda allt fullgjordt. Och de bistra åldringarna af hans
egen kast hade samlat sig omkring honom och förebrådde honom så strängt
hans förtviflan, att han tvangs att inse hur fåfängligt det var att
klaga och hur dåraktiga mänskliga tårar äro.
Men under det han fortfarande grubblade öfver sin stora förlust,
uppsteg småningom ett hopp i hans hjärta. "Jag har hört sägas", tänkte
han, "att enskilda framstående Brahmincr, som ernått de fem dygderna,
de fem förmögenheterna och de tio krafterna, vore förmögna att samtala
öga mot öga med Yamarajah, Dödens Herre! Mig har det icke förunnats
att ernå den högsta visheten, måhända på grund af min svaga vilja;
men min kärlek och min tro äro af hjärtat, och jag vill därför söka
upp Yamarajah, Dödens Konung, och bedja honom återgifva mig min son."
Därefter utförde Brahminen, sedan han ifört sig sin prästerliga skrud,
de heliga ceremonier, som voro föreskrifna af lagen; och efter att
ha framburit offer af blommor och rökelse, begaf han sig af för att
uppsöka Dödens Herre, Yama, Maharajahn öfver försvunna konungadömen.
Och han tillfrågade hvar och en han mötte om hvar Yama befann sig.
* * * * *
Några stirrade på honom med vidöppna, förvånade ögon, svarade icke
alls på hans fråga och ansågo honom vara galen; andra gjorde narr af
honom, och ännu andra rådde honom att vända hem igen, på det han ej
skulle finna Yama förr än han själf önskade det. Kshatrya furstar med
juvelprydda sablar svarade honom, i det de redo förbi i glittrande stål
och glänsande guld: "Yama finner man i kampens tumult, under moln af
framsusande pilar, bland blixtrande svärd, framför stridselefanternas
beväpnade led." Svartmuskiga sjömän genmälte under gapskratt, som var
sträft likt hafsvindarna: "Du bör söka Yama bland rytande vågor och
rasande tyfoner; bed stormarnas ande svara dig..." Och danserskor, som
sjöngo Urvasis glödande kärlekssång, tystnade för att svara med sin
tjuskraft: "Sök hällre Yama i våra armar, på våra läppar, vid våra
hjärtan; utandas din själ i en kyss..." Och de skrattade gällt, såsom
tempeltaken skratta, då vinden sätter deras silfvertungor i rörelse.
* * * * *
Så vandrade han vidare, utmed många floders stränder och i många
stadsmurars skuggor, ända tills han kom till den stora vildmarken
nedanför bärgen i öster, som beboddes af de heligaste, de, hvilka
uppnått den högsta visheten. Glasögonormar, hufklädda som tiggarmunkar,
sträckte fram sina klufna tungor; leoparder sköto jungelgräset åt sidan
och stirrade på honom med gröna, flammande ögon; jätteboan slingrade
sig framför honom, framkallande en vågrörelse i det djupa ogräset lik
kölvattnet af en båt. Men han, som sökte Yama, kände ingen fruktan.
Sålunda nådde han slutligen den plats, där de heligaste bland
Brahminerna uppehöllo sig, de, hvilka nått den högsta visheten
och endast närde sig med blommors doft. Skuggorna från klipporna
och de väldiga träden förlängdes och förkortades och svängde sig
alltefter solens lopp; men skuggorna under det träd, kring hvilket
de sutto, svängde sig ej, och läto sig icke beröras af världsljusets
förändringar. Eremiternas ögon stirrade utan att blinka mot solens
ansikte; himmelens fåglar byggde bo i deras stora orörliga skägg.
Darrande från hjässa till tå sporde han dem om hvar kan kunde finna
Yamarajah.
* * * * *
Länge väntade han tyst på deras svar, lyssnande endast på de rinnande
vattnen, som sjöngo sina eviga slokas, på träden som hviskade med alla
sina fladdrande bladtungor, på de otaliga guldflugornas surrande och de
stora djurens tunga tramp i jungeln. Slutligen rörde Brahminerna sina
läppar och svarade: "Hvarför söker du Yama?" Och vid deras ord tystnade
vattnens och trädens röster, och guldflugorna upphörde med sina vingars
musik.
Då svarade pilgrimen darrande: "Lyssnen I Heliga! Äfven jag är en
Brahmin, men mig har det icke beskärts att ernå den högsta visheten, ty
jag har befunnits ovärdig att erhålla kunskap om det absoluta. Likväl
sökte jag träget under sextio år att ernå helighet, och vår lag lärer,
att om man icke vid sextio år blifvit helig, är det ens plikt att vända
hem igen och taga sig en hustru, för att man må kunna erhålla heliga
barn. Detta gjorde jag; och mig föddes en son, skön som Vassikablomman,
och vis redan i sin barndom. Och jag uppbjöd all min förmåga för att
hos honom uppväcka kärlek till den högsta visdomen, jag undervisade
honom själf ända tills han var mer lärd än jag, hvarefter jag skaffade
honom lärare från Elephanta. Och i sin ungdoms fullhet rycktes han från
mig, — rycktes bort då mandomens silkesfjun redan begynt skugga hans
läpp. Därför besvär jag Eder, I heliga män, att nämna mig den plats,
där Yamarajah dväljes, på det jag må få bedja honom ge mig tillbaka min
son!"
* * * * *
Då upphofvos samtidigt de många rösterna och svarade med en enda röst,
såsom då många vattens sorl smälter samman i en enda ton: "Du är i
sanning icke värd att söka den högsta visdomen, då du ännu i ditt lifs
vinter kan sörja öfver en sinnesvilla. Ty stjärnorna slockna under
sitt lopp, himlarna vissna som löf, världarna försvinna som rökelse.
Människornas lif äro såsom blommornas kronblad, hvilka öppna sig
endast för att vissna; människornas värk äro såsom värser, skrifna
i vatten. Den, som nått den högsta visheten, sörjer endast öfver
tillvaron... Men, för att du må bli upplyst, vilja vi ge dig ett råd.
Yamas konungarike må du icke besöka, ty ingen människa kan beträda
vägen dit med dödliga fötter. Men många hundra mil bortom den plats,
där solen går ned, finnes en dal med en strålande stad i sitt sköte.
Där bo inga människor, men gudarna dväljas där under de tider, då
de taga gestalt för att lefva på jorden. Och på den åttonde dagen i
hvarje månad besöker Yama dem, och då kan du få tala med honom. Akta
dig endast för att ens för ett ögonblick försumma ceremonierna eller
glömma att recitera Mantra’erna, om du ej vill att någonting förfärande
skall hända dig... Och lämna oss nu, på det vi må kunna återtaga våra
betraktelser."
* * * * *
Efter att hafva vandrat i många månader stod Brahminen slutligen på
kullen ofvanför dalen och blickade ned på den elfenbenshvita staden, —
en vision af ljus, lik Trayastrinshas himmel. Icke ens Hanumat, Ramas
budbärare, hade det förunnats att skåda en sådan prakt, då han om
natten irrade kring på Lankas gårdar och i Ravanas palats fick se den
fagraste af kvinnor, sluten i sömnens omfamning, "en blomsterkrans, i
hvilken alla kvinnokroppars skönhet blifvit sammanflätad". Terrasser,
utskurna af magiska mäjslar, reste sig mot himlen, den ena ofvanom den
andra, så att den öfversta smälte samman med de ulliga sommarskyarna;
hvalfbågar tornade sig öfver hvalfbågar, ljusröda marmorportaler gapade
som slumrande bajadärers munnar; tandade murar, kantade med sirater
af inlagdt guld, omgåfvo trädgårdar, stora som skogar; hvita kupoler,
rundade som kvinnobröst, höjde sig i pärlglans mot skyn, fontäner med
silfvertappar framsprutade parfymerade vattenstrålar, och ofvanom den
stora ingången till gudapalatset, där Deva’erna stodo på vakt med
hopfällda vingar, flammade en väldig rubin, på hvars yta det ord var
inristadt, som endast förstås af dem, hvilka nått den högsta visheten.
Och då han kommit fram till ingången, brände Brahminen den heliga
rökelsen och läste upp de heliga Mantra’erna, — ända tills Deva’erna
kände medlidande med honom och rullade åt sidan gulddörrarna, samt
bjödo honom stiga in.
Hög som himlen var denna hall, hvars själfuppburna hvalf reste sig
öfver gudarnas församling. Och golfvets svarta marmorbeläggning
blänkte som en bottenlös sjö. Likväl kände Brahminen, då han utan att
våga lyfta sina ögon kastade sig till marken, att golfvet skälfde på
samma sätt som marken skälfver under de dödligas fjät. I marmorns
återspegling såg han gudarna sitta församlade, icke skräckinjagande,
som deras bilder äro det i jordiska tempel, utan strålande som
ljusgestalter, krönta af stjärndiadem, och rosiga i sin odödlighet...
Endast Yamarajahs panna bar ingen flammande stjärna, och i hans blick
låg det ett djup som af afgrunder, hvilka eka mot afgrunder. Hans röst
trängde sig till den bönfallandes öron lik ljudet af ett vatten, som
strömmar öfver bräddarna i ett svalg, där det finns intet genljud...
och på uppmaning af denna röst uttalade Brahminen sin bön...
Och dödens furste svarade med sin sällsamma röst, sägande: "From och
rättrådig är din bön, O Brahmas barn! Din son befinner sig nu i den
ostliga trädgården. Tag honom vid handen och vänd åter med honom..."
* * * * *
Öfverlycklig trädde Brahminen in i den trädgård, hvars springkällor
evigt flöda, hvars ständigt mogna frukter aldrig falla af, hvars
odödliga blommor aldrig vissna. Och han skred fram bland oräkneliga
lekande barn och såg sin egen son leka invid en springbrunn. Han ropade
då högljudt och sprang till och omfamnade honom och grät öfver honom,
under det han framstammade: "O min käre son! Min älskade förstfödde,
känner du icke igen mig, din fader, som så länge begråtit dig, — och
som nu vågat nalkas Yamarajah, Dödens Furste, för att uppsöka dig?"
Men barnet vek som en dimma undan för hans omfamning och svarade med
undrande ögon: "Jag känner dig ej..."
Då knäböjde Brahminen gråtande framför barnet och ropade: "O ljufva
son, kan du värkligen ha glömt din fader, som älskat dig högre än sitt
eget lif, som lärde dina barnaläppar att uttala de heliga bönerna, som
aldrig förvägrade dig det ditt hjärta åstundade, som uppfostrade dig
som en Rajah’s son och undervisade dig i all Brahminernas visdom? Har
du äfven glömt din moder, som nu ensam gråter öfver dig, sen dess jag
gaf mig ut på den långa färden, för att uppsöka dig? Nej, betrakta mig
noggrant, se på mig ännu en gång, på det du må känna igen mig. Eller
har sorgen törhända till den grad förändrat mig, att jag icke längre är
densamma i dina ögon?..."