En berättelse om den Buddha, som fyllde världen med ljus och hvars
fotsulor liknade två strålande solars ansikten ty han vandrade på den
Fullkomliga Vägen.
* * * * *
... Vid den tiden uppehöll sig Buddha på toppen af bärget Gridhrakuta,
från hvilket man kunde öfverskåda den gamla, försvunna stad, som
kallades Rajagriha, — då en lysande vision af hvita gator, förvittrade
arkader och mjölkhvita palats, så konstfullt utsirade, att de föreföllo
lätta som kaschemirväfvar och luftiga som rimfrost. Där ljödo
elefanters skrän, där dallrade luften af förälskad musik, där utandades
blommor i tusentals trädgårdar sin rökelse mot himlen, och där lyfte
kvinnor, vänare än blommor, sina ringprydda fötter till harpors och
flöjters toner ... Men öfver det hela höjde sig bärgstoppen, — glödande
i en strålglans klarare än dagens — som med sitt vidtfamnande och
rosenröda sken förkunnade Buddhas närvaro.
I den staden bodde en bajadär, skönast bland kvinnor, — med hvilken
ingen kunde mäta sig i behag. Hon hade ledsnat på dansen och juvelerna
och blommorna, — på sina lifstycken af purpur och gyllene silke, på
sina dräkter, lätta som luft och genomskinliga som dimmor, — tröttnat
äfven på de furstar, som kommo ridande på elefanter till hennes bostad,
medförande gåfvor af juveler och parfymer och underbart formade vaser,
tillvärkade i länder på tio dagsresors afstånd. Och hennes hjärta
tillhviskade henne att hon borde söka Buddha, för att genom honom vinna
kunskaper och hvila, samt blifva lik en Bhikshuni.
Hon bjöd därför den vackra staden farväl och begynte stiga uppför
bärgsvägarna, som ledde fram till den plats, öfver hvilken det
väldiga rosenröda skenet hvilade. Genomträngande voro solens strålar
och oländig den svindlande stigen och hon öfverfölls af ökentörst
och trötthet. Efter att ha hunnit halfva vägen uppför bärget, slog
hon sig ned för att hvila och läska sig vid ett källsprång, klart
och genomskinligt som diamant, hvilket holkat sig en underbart skön
bassin midt i hjärtat af klippan. Men då bajadären böjde sig ned
för att dricka, uppfångade hon i den silfverklara spegeln bilden
af sitt böljande, svarta hår, de lotusmjuka silkesskuggade ögonen,
den rosenknoppande, honungsljufva munnen och hyn, guldskiftande
som solskenet, och den välformade, smärta midjan, och de smidiga
lemmarna, som voro rundare än elefantens betar, och fotlederna i deras
guldomslingrade grace. En slöja af tårar drog sig öfver hennes syn.
"Skall jag då verkligen kasta ifrån mig all denna fägring?" mumlade
hon. "Skall jag verkligen under en eremits dräkt skyla alla dessa
behag, som bedårat Rajaher och Maharajaher? Skall jag låta min ungdom
och skönhet förvissna i ensamhet, under drömmar om det förflutna?
Hvarför har jag då födts så skön? Nej, må de som sakna ungdom och
skönhet öfvergifva allt för att söka de Fem Vägarna." Och hon vände
åter sitt ansikte mot det hvitskimrande Rajagriha, därifrån det uppsteg
blomdoft och flöjters smekande toner och dansande flickors ystra
skratt...
Men högst däruppe i det röda skimret blickade den allvetande Buddha
ned i hennes hjärta, och i medlidande med hennes svaghet förvandlade
han sig själf, genom att uttala Ordet, till en ungmö, som var långt
fagrare och smidigare än till och med bajadären Pundari. Sålunda
varseblef Pundari, medan hon vandrade nedför bärget, helt plötsligt
en ledsagarinna vid sin sida. Hon tilltalade henne och frågade: "O
du undersköna, hvarifrån kommer du? I hvilken släkt har en så fager
varelse kunnat födas?"
Den älskliga främlingen svarade med en röst, mer smekande än
guldflöjtens toner: "Äfven jag, du sköna, vänder tillbaka till
Rajagriha; låt oss vandra tillsammans, så kunna vi hjälpa och bistå
hvarann under färden."
Och Pundari svarade: "Javisst, du vänaste bland jungfrur, din skönhet
drar mig till sig, som blomman drar biet, och ditt hjärta måste helt
visst vara lika ädelt som ditt oförlikneliga ansikte."
Så färdades de vidare tillsammans. Men den vackra främlingen tröttnade
till slut, och då satte sig Pundari ned vid vägen och formade af sina
runda knän ett stöd för det täcka hufvudet och kysste sin kamrat till
sömns och strök hennes praktfulla silkesglänsande hår och smekte det
slumrande, guldhyllta, fulländadt sköna ansiktet, ända tills en stor
kärlek till den främmande mognade inom henne och kom hennes hjärta att
svälla.
Men medan hon fortfarande betraktade det sköna ansiktet, som hvilade
mot hennes runda knän, förvandlade det sig plötsligt. De fylliga
kinderna skrumpnade bort på samma sätt, som en gyllene frukt vissnar
och torkar. Underliga hålor mörknade och djupnade kring ögonen; de
silkeslena ögonhåren försvunno med sina skuggor; de praktfulla lockarna
hvitnade som altareidens aska; läpparna blefvo vissna och insjunkna,
tandlös gapade den engång så rosiga munnen och ansiktets framskjutande
ben förebådade en dödskalles grinande linjer. All doft af ungdomlighet
var borta, men i stället uppsteg dödens outhärdliga lukt, och med den
de ohyggliga, krypande ting, som döden ger näring åt, samt de blygrå
färger och fläckar, som äro dödens hemska fingrars insegel. Skrikande
flydde Pundari till Buddhas närhet, och berättade för honom allt det
hon sett.
Och den af hela världen dyrkade tröstade henne och sade:
"O Pundari, lifvet är endast en frukt och skönheten endast en blomma!
Hvad värde har äfven den vackraste kropp, då den ligger och förmultnar
på Ganges stränder. Ålderdom och död kan ingen undgå; likväl är
detta icke det värsta, — utan de nya födelserna, hvilka stå i samma
förhållande till detta lifvet, som ekot till rösten i en håla, som de
stora fotspåren till elefantens steg.
"All sorg har sin rot i begären; ur begären framaflas allt ondt.
Själfva kroppen är endast en skapelse af själen, af hjärtats dåraktiga
nöjestörst. Liksom drömmarnas skugg-gestalter skingras, då den sofvande
uppvaknar, så skall ock sorg och ondska försvinna ur deras sinnen, som
lära sig att öfvervinna begären och kväfva hjärtats törst. Och på samma
sätt skall kroppen själf försvinna för dem, som dygdigt vandra längs de
Fem Vägarna.
"O Pundari, ingen eld bränner hetare än begärens; ingen glädje är
större än den att öfvervinna kroppen. På samma sätt som den hvita
storken står ensam invid den uttorkade liljedammen, så skall det gå
dem, hvilkas ungdom förrunnit under dåraktiga passioners vilda brand.
Och då den stora förvandlingen kommer, skola de födas på nytt till
dårskaper och tårar.
"Endast de, som funnit sin glädje i den vildmark, för hvilken andra
fasa; de som lyckats utsläcka all sin längtan; de som, öfvertänkande
lifvet och döden, gjort sig själfva fria från lidelser, endast dessa
nå lyckan och kunna, jämte det de undvika en andra födelse, inträda i
Nirvanas sällhet"...
Och bajadären afklippte sitt hår, bortkastade sina smycken och juveler
och öfvergaf allt för att beträda de Fem Vägarna. Och i sin glädje
däröfver läto Deva gudinnorna bärgen stråla öfver den hvita staden,
och fyllde luften med ett rägn af sällsamma blommor. Och eho det vara
må, som önskar få veta mer om Buddha, han läse den underbara boken
"Fah-Khev-King", — kapitlen om Dhammapada.