... Liksom lerkärl, som tillverkats på krukomakarnes drejskifva, så
äro ock människornas lif. Huru omsorgsfullt de än formats, så äro de
alla dömda att förintas. Intet existerande skall fortvara; lifvet är
likt vattnet i en flod, som flyter förbi för att aldrig återvända.
Därför kan lyckan uppnås endast genom att man söker undertrycka de
Sex Önskningarna, på samma sätt som sköldpaddan drar in sina sex
extremiteter i sitt skal — genom att man afstänger sina tankar från
begär och sorg, på samma sätt som en stad är afstängd genom vallar och
löpgrafvar.
* * * * *
Så talade Sakya-Muni i sina Gathas. Och denna parabel, som tvifvelsutan
författats af honom själf, och som öfversatts från ett förloradt
indiskt manuskript till kinesiskt tungomål, återfinnes i den
femtioförsta boken af "Fa-youen-tchou-lin".
En fader och hans son arbetade tillsammans på fälten under ormarnas
årstid, och en glasögonorm stack den unge mannen, så att han dog på
stället. Ty människorna känna icke något gift, som skulle motverka
glasögonormens bett, hvilket fyller blicken med ett plötsligt mörker,
och stannar hjärtats slag. Men fadern, som säg sin son ligga död,
och märkte att myrorna begynte samlas, vände tillbaka till sin
sysselsättning och fortsatte lugnt att arbeta på samma sätt som förut.
En Brahmin, som passerade förbi och såg hvad som inträffat, förundrade
sig öfver att fadern fortsatte med sitt arbete, och ännu mer undrade
han öfver att hans ögon voro tårlösa. Hvarför han tilltalade honom,
sägande: "Hvem var ynglingen som dog?"
"Han var min egen son", svarade mannen, utan att upphöra med sitt
arbete.
"Men huru kan du vara så tårlös och likgiltig, om han var din egen son?"
"Dårskaper", svarade mannen; — "i och med detsamma en människa gör sitt
inträde i världen, tager hon sitt första steg i riktning mot döden;
och hennes styrkas fullhet är begynnelsen till dess aftagande. För den
dygdige gifves det i sanning en belöning; liksom för den orättfärdige
en vedergällning. Hvartill gagna då tårar och sorg? I intet afseende
kunna de nytta den döda... Är du, min gode Brahmin, måhända på väg in
till staden? Om så skulle vara, så ber jag dig vika in i mitt hus, och
underrätta min hustru om att vår son är död, så att hon må veta att
sända hit min middagsmåltid."
"Hvad kan detta vara för en människa?" undrade Brahminen för sig själf.
"Hans son är död, och likväl gråter han ej. Liket ligger där utsatt för
solens strålar, och likväl upphör han ej med sitt arbete. Myrorna samla
sig omkring det, likväl talar han helt kallt om sin middagsmåltid. Han
måste helt visst vara oförmögen af alla mänskliga känslor." Så tänkte
Brahminen för sig själf, men drifven af nyfikenhet begaf han sig i
alla fall till arbetarens bostad. Och då han fick se modern, sade han
till henne: "Kvinna, din son är död, efter att ha blifvit stungen
af en glasögonorm; och din tårlöse make ber dig sända honom hans
middagsmåltid... Och nu ser jag att du är likaså likgiltig för din sons
död, som han, ty du gråter ju ej."
Men den dödes moder svarade honom i liknelser, sägande: "Min herre,
denne vår son har af sina föräldrar erhållit endast ett öfvergående
lif, därför kallade jag honom heller icke min son. Nu har han gått bort
från mig, och det stod icke i min makt att hålla honom tillbaka. Han
var lik en resande, som rastar vid ett värdshus; den resande hvilar
ut sig och far därpå vidare; skulle det anstå värdshusvärden att söka
förmå honom att dröja? Likadant är i sanning förhållandet mellan moder
och son. Sonen må gå eller komma, må stanna eller bege sig af, modern
har ingen makt öfver hans lif. Min son har fullföljt det öde, som
utstakats för honom, och från det ödet kunde ingenting rädda honom.
Hvarför skulle jag då klaga öfver det oundvikliga?"
Ännu mer förundrad vände sig Brahminen mot den döde ynglingens äldsta
syster, en ungmö i sin jungfrulighets lotusblomstring, och frågade
henne, sägande: "Din broder är död, skall du icke gråta?"
Men ungmön svarade honom äfven i liknelser, sägande: "Emellanåt tränger
en kraftig vedhuggare in i skogen och hugger ned träden med mäktiga
yxslag och binder ihop dem till en väldig flotte och skjuter flotten
ned i den breda floden. Men en rasande vind börjar blåsa och rör upp
vågorna, så att de slänga flotten hit och dit, tills den brister i
sär och strömmen skiljer de främre stockarna från de bakre, och alla
hvirfla bort för att aldrig mer förenas. Just sådant var min unge
broders lif. Vi hade af ödet förts ihop i samma hem; vi ha nu skiljts
åt för alltid. Det finns ingen bestämd tid för lif eller död; vår
tillvaro må vara lång eller kort, så äro vi sammanförda endast för en
tid, för att sedan skiljas åt för alltid. Min broder har slutat den
bana, som blifvit honom tillmätt; och hvar och en af oss uppfyller en
bestämmelse, som icke kan ändras. Mig har det icke förunnats att skydda
och rädda honom. Hvarför skulle jag gråta öfver det, som icke kunde
förhindras?"
Ännu mer förundrad vände sig Brahminen till den döde ynglingens unga
hustru, sägande: "Och du, vid hvars barm han sof, gråter icke du öfver
honom, din afhållne make, som ryckts bort midt i sin mandoms sommar?"
Men hon svarade honom äfven i liknelser, sägande: "Liksom två fåglar
flyga den ena från öster och den andra från söder, mötas och blicka in
i hvarandras ögon, och svänga sig rundt om hvarandra och söka upp samma
trädtopp eller samma tempel och sofva tillsammans till soluppgången,
så var ock vårt lif. Då den gyllne dagern bryter fram i öster lämna de
två fåglarna sin tempeltinne eller sin trädtopp och flyga hvar åt sitt
håll, för att söka sig föda. De råkas igen, om ödet så vill; om ej, så
se de hvarandra aldrig mer. Likadant var min makes och mitt eget öde;
då döden nådde honom, var hans bana fullbordad, och det stod icke i min
makt att rädda honom. Hvarför skulle jag då gråta?"
Ännu mer föundrad vände sig Brahminen till den döde mannens slaf och
frågade honom: "Din herre är död, hvarför gråter du ej?"
Men äfven slafven svarade honom i liknelser, sägande: "Min herre och
jag voro förenade genom ödets vilja; jag var endast som den lilla
kalfven, hvilken följer den stora oxen åt. Den stora oxen är dödad; den
lilla kalfven kunde ej rädda den undan slaktarens yxa; dess skrik och
råmanden tjäna till intet. Hvarför skulle jag gråta då jag icke ens vet
hur snart min egen timme slår?"
Stum af förundran betraktade Brahminen kvinnornas smärta gestalter, som
rörde sig snabbt fram och åter i det inströmmande, glödande och gyllene
ljusskenet, medan de tillredde middagsmåltiden åt den tårlöse arbetaren
där borta på fältet.