Det finnes en bok — skrifven på Indiens gamla tungomål — som kallas
Vetala Pantchavinsati, hvilket betyder "Tjugufem sagor berättade af en
Demon"... Och dessa sagor äro mer egendomliga, än någon saga berättad
af människor; ty demoners ord äro underliga och outplånliga... Men
denne Demon dvaldes i ett lik, och talade med likets röst och såg med
likets ögon. Och liket var vid fötterna upphängdt i ett träd, som
öfverskuggade grafvar...
Och på fyrtionde dagen i den månlösa hälften af månaden Bhadon befallde
en Yogi att Kshatrya konungen Vikra maditya nattetid skulle skära ned
liket och hämta det till honom. Ty den förslagna Yogin hoppades på
detta sätt kunna förgöra konungen...
Men då konungen skar ned liket skrattade Demonen, som var inne i liket,
och sade: Om du uttalar ett enda ord under vägen, så följer jag ej med
dig, utan återvänder till mitt träd. Hvarefter han begynte förtälja
så underbara historier, att konungen ej kunde annat än lyssna. Och
efter hvarje berättelse gjorde Demonen några svåra frågor och hotade
att uppsluka Vikramaditya, om han icke besvarade dem. Genom att afge
riktiga svar undgick konungen likväl att bli dödad, på samma gång han,
genom att tala, satte Demonen i stånd att återvända till sitt träd...
Lyssnen nu till en af de berättelser, som Demonen förtalde:
* * * * *
O konung, det var en gång en stad vid namn Dharmpur, hvars Rajah,
Dharmshil, byggde ett härligt tempel åt Devi, gudinnan med de tusen
skepnaderna och de tusen namnen. I marmor uthöggs gudinnans staty,
sittande med korslagda ben i en jättestor lotusskål, medan två af
hennes fyra händer voro slutna i bön och de två andra voro upplyftade
invid vattenbassinerna på hvardera sidan. Uti hvardera bassinen stod cn
elefant, som framsprutade ett doftande vattenstänk. Och andakten var
djup och stor i det templet och folket tröttnade aldrig på att inför
gudinnan frambära sandelträ, risstrån, vigd föda, blommor, och lampor
närda af doftande olja.
En dag anlände en tvättare och hans vän på pilgrimsfärd till Devis
tempel. Just då tvättaren steg uppför templets trappa såg han en ung
flicka komma emot sig, naken intill midjan, enligt landets sed. Ljuft
som månskenet var hennes ansikte. Hennes hår liknade en dunkel sky;
ögonen voro smekande och stora, som den vilda råbockens, ögonbrynen
buktade sig som välformade bågar, näsan krökte sig som falkens näbb;
nacken var täck som en dufvas; tänderna liknade granatäpplets kärnor;
läpparna voro röda som en rodnande kurbits och händer och fötter späda
som lotusblad. Gyllengul var hennes hy, som champablommans kronblad,
och pilgrimen såg att hon var smidig och smärt som en ung leopard.
Hans ögon blefvo skumma af kärlek, medan slamret af guldringarna kring
hennes fotleder småningom bortdog bakom honom, och han bad sin vän för
hans räkning söka utforska hvem flickan var. Och det visade sig att hon
var en tvättares dotter.
Så trädde pilgrimen inför gudinnan med sinnet fylldt af flickans åsyn;
och medan han böjde sig i stoftet afgaf han ett egendomligt löfte,
sägande: "O Devi, Mahadevi, — Gudars Moder och Vidunderförgörerska,
— du, inför hvilken alla gudomligheter ödmjuka sig, du, som befriat
jorden från dess bördor, du, som befriat dina tillbedjare från
tusentals olyckor, jag ber dig, o Moder Devi, att du äfven värdigas
hjälpa mig och uppfylla mitt hjärtas åstundan. Och om jag genom din nåd
får äkta den skönaste bland k\innor, så skall jag, o Devi, sannerligen
bjuda dig mitt eget hufvud såsom offer." Sådant var det löfte han afgaf.
Men efter det han återvändt till sin stad och sitt hem tärde honom
sorgen öfver att vara skild från den älskade, till dess han blef svårt
sjuk, och hvarken kände hunger eller törst eller behof af sömn, ty
kärleken kan komina människor att glömma dessa ting. Och man fruktade
att han inom kort skulle dö. Då blef hans vän allvarsamt orolig. Han
begaf sig till den unge mannens fader och berättade honom allt, hvarpå
äfven fadern började frukta för sonens lif. Han vandrade därför,
åtföljd af vännen, till den andra staden, sökte upp flickans fader
och sade till honom: "Lyssna! jag är af ditt stånd och yrke och har
en ynnest att utbedja mig. Min son har så häftigt förälskat sig i din
dotter, att han helt visst inom kort dör, om han icke får gifta sig
med henne. Gif därför din dotters hand åt min käre son." Den andre
upptog ej illa hans ord, utan sände bud på en Brahmin och beslöt att en
dag med ett godt omen skulle utses för bröllopets lirande. Därpå sade
han: "Vän, låt din son komma hit. Jag skall under tiden gnida in min
dotters händer med gul ingefära, så att hvar och en kan se att hon är
trolofvad."
Sålunda uppgjordes det om giftermålet; och på utsatt tid anlände
ynglingens fader till staden tillsammans med sin son, — och efter
det ceremonin afslutats, återvände han till sitt hem med sin son och
sonhustru. Det unga parets kärlek tillväxte dag för dag, och ingen
skugga förmörkade den unga mannens lycka, förutom erinringen om det
löfte han afgett. Men hans hustru omhuldade honom så ömt, att till och
med minnet af hans ed småningom bleknade bort.
Efter mången god dag hände det sig att man och hustru blefvo inbjudna
till en fest i Dharmpur, och de begåfvo sig dit tillsammans med samme
vän, som en gång ledsagat den unga mannen på hans pilgrimsfärd. Redan
då de närmade sig staden sågo de på långt håll Devitemplets tinnar
och gyllene torn skymta fram. Då erinrade sig den unga mannen med
våldsam ångest den ed han svurit. "Jag är sannerligen den uslaste och
skamligaste bland menedare", mumlade han för sig själf, "ty jag har
brutit den ed jag svor inför själfva Devi, Gudarnas Moder."
Och han sade till sin vän: "Jag ber dig, stanna du här tillsammans med
min hustru, medan jag går att knäböja inför Devi." Ilvarpå han begaf
sig till templet, badade i den heliga dammen och böjde knä inför statyn
med de sammanslutna händerna. Och efter att ha utfört de föreskrifna
bruken högg han sig med svärdet ett kraftigt hugg öfver nacken, så att
hufvudet, efter att ha skilt sig från kroppen, rullade ända fram till
den pelarstam, som uppbar lotusblomman, på hvilken Devi hade sitt säte.
Men efter det den döde mannens hustru och vän länge väntat, sade vännen
slutligen: "Hur länge han dröjer! Stanna du här, medan jag går att
hämta honom." Så gick han till templet och då han trädde in såg han
sin väns blodiga kropp ligga utsträckt på golfvet, med det afhuggna
hufvudet vid Devis fötter. Och han sade till sitt eget hjärta: "Denna
värld är sannerligen svår att lefva i... Om jag nu återvänder, så säga
människorna att jag dödat min vän för hans sköna hustrus skull." Därför
badade också han sig i den heliga dammen, utförde de föreskrifna bruken
och högg sig själf ett hugg öfver nacken så att äfven hans hufvud
skilde sig från kroppen och rullade fram till Devis fötter.
Men efter det den unga hustrun länge och väl väntat förgäfves, begynte
hon plågas af oro för mannen och begaf sig äfven hon till templet. Och
då hon såg de två liken och de ångande svärden grät hon i outsäglig
ångest och förtviflan, och sade till sitt eget hjärta: "Huru svår denna
värld är att lefva i; och hvad är lifvet värdt för mig utan min make.
Dessutom komma människorna att säga att jag är en dålig kvinna, som
mördat dem båda, för att fritt få föra ett lastbart lif. Tillåt därför
också mig att offra mig."...
I det hon sade dessa ord gick hon till den heliga dammen och badade
sig däri och efter det hon utfört de heliga bruken höjde hon svärdet
öfver sin egen veka nacke för att afhugga den. Men i och med detsamma
grep en marmorhand om hennes arm, medan det tjocka stengolfvet darrade
under Devis fot. Ty Gudarnas Moder hade rest sig, steg ned från sitt
lotussäte och gick fram till hennes sida. Och en gudomlig röst utgick
från de stränga stenläpparna, — sägande: "O dotter, hur kär du blifvit
mig. Utbed dig nu en ynnest af Devi." Men skälfvande från hufvud till
fot framstammade hon då: "Gudomligaste Moder, jag ber dig endast att
dessa män må blifva lefvande igen." Då sade gudinnan: "Foga samman
deras hufvuden med deras kroppar."
Och den sköna hustrun sökte utföra den gudomliga befallningen: men
kärlek och hopp, och den bäfvan hon hyste för Devi förvirrade henne
till den grad, att hon fäste sin makes hufvud på vännens kropp och
vännens hufvud på sin makes kropp. Och gudinnan öfverstänkte de båda
kropparna med odödlighetens nektar, och de reste sig, friska och
lefvande, i sanning, men med hufvudena besynnerligt förbytta.
* * * * *
Därpå sade Demonen: "O Konung Vikramaditya! Hvilkendera af dessa
två tillhörde nu hustrun? Om du svarar orätt, så uppslukar jag dig
sannerligen." Och Vikramaditya svarade: "Lyssna! I den heliga Shastra
säges det, att på samma sätt som Ganges är den främsta bland floder,
och Sumeru det främsta bland bärg, och paradisets träd det främsta
bland träd, så är hufvudet den främsta bland kroppens olika delar.
Därför var hon hustru till den mannen, till hvars kropp hennes mans
hufvud blef fogadt"... Då svaret var riktigt, kom intet ondt konungen
vid; men eftersom han talat, tilläts likdemonen att återvända till sitt
träd för att fortsättningsvis hänga ned därifrån öfver grafvarna.
... Och på samma sätt kunde Demonen många gånger återvända till trädet;
och lika många gånger skar Vikramaditya ned honom igen, och band och
bar bort honom. Och för hvarje gång förtalde Demonen för konungen en
historia så vild, så underbar, att han ej kunde annat än lyssna... Men
detta är en annan af de historier Demonen berättade: —
* * * * *
O Konung, i staden Dharmasthal lefde cn Brahmin, kallad Kesav; och hans
dotter, som var vacker som en Apsara, kallades med rätta Madhumalati,
"den Ljufva Jasminblomman". Så snart hon blifvit fullvuxen sökte hennes
far och mor och bror att finna en värdig make för henne.
Emellertid hände det sig, att hennes far och bror och mor samtidigt
lofvade hennes hand åt tre olika friare. Ty den gode Kesav råkade en
dag, medan han var på ett besök, en viss ung Brahmin, som behagade
honom till den grad, att han lofvade honom Madhumalati; och samma dag
träffade hennes bror, som studerade skrifterna, i sin prästerliga
lärares hem en annan ung lärd, som han tyckte så mycket om, att han
lofvade honom Madhumalati, och alldeles samtidigt besöktes Kesavs
hem af ännu en ung Brahmin, som så intog modern, att hon lofvade
honom Madhumalati. Och de tre unga männen, som sålunda trolofvats med
flickan, voro hvarandras jämlikar i skönhet, i styrka, i begåfning,
liksom i år, hvarför det ej var möjligt att ge den ene företräde framom
den andre. Då fadern återvände till sitt hem fann han där de tre
ynglingarna, som alla inväntade honom. Han blef ytterst pinsamt berörd
af det som inträffat. "Sannerligen", utropade han, "vi ha endast en
dotter, och här äro tre brudgummar, som hvar och en fått vårt löfte;
åt hvem af dem skall jag skänka Madhumalati?" Och han visste ingen
lefvande råd.
Medan han stod där och begrundade, och ömsevis betraktade hvar och en
af de tre ynglingarna, blef flickan stungen af en glasögonorm, så att
hon nedföll död.
Fadern sände då bud på trollkarlar och heliga män, för att de skulle
uppväcka hans dotter till lif; och de heliga männen anlände samtidigt
med trollkarlarna. Men desse senare sade, att på grund af den månperiod
man just nu befann sig i, kunde de ingenting uträtta; och de heliga
männen bedyrade att icke ens Brahma själf kunde uppväcka en död, som
blifvit stungen af en glasögonorm. Under smärtsam veklagan utförde
då Brahminerna begrafningsceremonierna, ett bål uppbyggdes och
Madhumalatis lik förtärdes af lågorna.
Men de tre ynglingarna, som fått skåda flickan i hennes lefvande
skönhet, bade alla blifvit till galenskap förälskade i henne. Och efter
att ha förlorat henne beslöt hvar och en af dem att hädanefter draga
sig undan från världen och för sin återstående lefnad afsäga sig all
dess glädje. De närvoro alla vid dödsbålet; och en af dem samlade upp
flickans ben, medan de ännu voro varma af lågorna, knöt in dem i en
påse och gick bort för att bli fakir. En annan samlade askan efter
hennes kropp och förde den med sig till ett undangömdt ställe i skogen,
där han byggde sig en hydda och begynte lefva ensam med minnet af
henne. Den tredje medtog visserligen ingen relik af Madhumalati, men
efter det han bedt en bön iklädde han sig en Yogis dräkt och drog bort
för att tigga sig fram i världen. Men hans namn var Madhusudam.
En lång tid därefter inträdde Madhusudam en dag i en Brahmins hydda,
för att bedja om cn almosa; och Brahminen inbjöd honom att taga del i
familjens måltid. Efter det Madhusudam tvättat sina händer och fötter,
slog han sig ned att äta bredvid Brahminen. Och dennes hustru passade
upp dem. Men Brahminens lille son begynte begära mat innan måltiden
var mer än till hälften serverad; och då man uppmanade honom att
vänta, hängde han sig fast vid moderns dräkt, så att hon hindrades i
utöfvandet af sin gästfrihet. Uppbragt däröfver grep hon tag i pojken
och kastade honom på härden, där en stor eld flammade, och inom ett
ögonblick var barnet förvandladt till aska. Men Brahminen fortsatte
lugnt sin måltid, som om ingenting inträffat, och hans hustru bjöd
omkring af rätterna med vänligt småleende ansikte.
Skräckslagen af det han bevittnat reste sig Madhusudam från sin
plats utan att afsluta sin måltid och gick mot dörren. Då tilltalade
Brahminen honom vänligt, sägande: "Käre vän, hur kommer det sig att du
icke äter? Ha icke jag och min hustru gjort allt för att behaga dig?"
Häpen och uppbragt svarade Madhusudam: "Hur vågar du fråga mig hvarför
jag ej äter? Huru skulle någon varelse, med undantag af en Rakshasa,
kunna äta i den människas hus, som utfört ett sådant djäfvulskt dåd?"
Men Brahminen reste sig småleende och gick till en annan del af huset,
samt återvände strax därpå med en besvärjelsebok — en bok om konsten
att återuppväcka de döda. Och knappast hade han uppläst en enda sång
därur, innan den uppbrända gossen frisk och oskadd steg fram ur elden
och sprang till sin mor, skrikande och klängande sig fast vid hennes
dräkt på samma sätt som förut.
Då tänkte Madhusudam för sig själf: "Hur lätt hade jag ej kunnat
återuppväcka min älskade, om jag ägt denna underbara bok." Han satte
sig ned igen och efter det han afslutat sin måltid stannade han i huset
såsom gäst. Men vid midnattstid steg han förstulet upp, tillägnade sig
boken och flydde tillbaka till sin hemstad.
Och efter en lång tids förlopp begaf han sig på en kärlekens
pilgrimsfärd till den plats, där Madhumalatis kropp blifvit bränd, ty
det var årsdagen af hennes död. Då han nått stället fann han att de två
andra unge männen voro där före honom. Och de höjde upp sina röster och
utropade: "O Madhusudam! Du som vandrat omkring i många års tid och
sett så mycket, hvad slags visdom bringar du med dig?"
Men han svarade: "Jag har inhämtat kunskapen att återuppväcka de döda."
Då begynte de öfvertala honom, sägande: "Uppväck då Madhumalati." Och
han svarade dem: "Samlen ihop hennes ben och hennes aska, så skall jag
återge henne lif."
Och efter det de åtlydt hans uppmaning framtog Madhusudam boken och
uppläste en besvärjelse därur. Och askan och de brända benen lydde
befallningen, bytte färg, fingo lif och blefvo till en underskön
kvinna, ljuflig som jasminblomman, — Madhumalati sådan hon var, innan
hon blef stungen af ormen!
Men de tre ynglingarna, som fingo skåda hennes småleende, blefvo så
förblindade af kärlek, att de råkade i våldsam tvist för hennes skull...
* * * * *
Därpå sade Demonen: "O Vikramaditaya, hvems hustru borde hon rätteligen
ha blifvit? Om du ej afger ett riktigt svar, så uppslukar jag dig."
Konungen svarade: "Visserligen bör hon ha blifvit den mannens maka, som
samlat ihop hennes aska, fört den med sig till ett gömsle i skogen,
byggt upp en hydda och lefvat där ensam med minnet af henne."
"Nej", sade Demonen, "huru skulle hon kunnat bli återuppväckt, om ej
den andre äfven bevarat benen? Och huru skulle hon, i trots af dessa
bådas hängifvenhet, kunnat bli återuppväckt, om icke den tredje varit?"
Hvarpå konungen gentog: "Enär det är en sons plikt att tillvarataga
sina föräldrars ben, så var också den mannen, som tillvaratog
Madhumalatis ben, endast som en son i förhållande till henne. På samma
sätt som en fader ger lif åt sitt barn, så var han, som återkallade
Madhumalati till lif, som en fader i förhållande till henne. Men han,
som samlade hennes aska och förde den med sig till ett gömsle i skogen,
där han byggde en hydda och lefde ensam med minnet af henne, han var i
sanning hennes älskare och rättmätige make."
* * * * *
... Demonen framställde många andra svårlösta frågor, angående män, som
genom trolldom förvandlats till kvinnor och om lik, som besjälats af
onda andar. Men konungen afgaf riktiga svar på dem alla, med undantag
af en fråga, som sannerligen icke medgaf något svar. —
"O Vikramaditaya, då Mahabal var Rajah öfver Dharmpur bekämpades han
af en annan monark, som i en stor siaktning förintade hans här och
slutligen dödade honom själf. Men den fallne konungens hustru och
dotter flydde till skogen och drefvo där omkring. På den tiden jagade
Rajahn Chandrasen och hans son i samma skog, och de upptäckte på marken
aftrycken af kvinnliga fötter. Då sade Chandrasen: 'De människor, som
vandrat här, måste hafva små och vackra fötter, sådana som kvinnors
pläga vara det. Likväl undrar jag storligen, om det värkligen kan
finnas kvinnor på ett så öfvergifvet ställe. Låt oss följa spåren åt,
och om kvinnorna äro sköna, så tar jag den till hustru, hvars fötter
lämnat de mindre spåren, och du får äkta den andra'."
Och de hunno upp kvinnorna och blefvo lifligt intagna af deras skönhet.
Rajahn Chandrasen äktade den döde Mahabels dotter, medan Chandrasens
son tog Mahabels enka till hustru. Sålunda gifte sig fadern med dottern
till modern, och sonen med dotterns mor...
Och Demonen frågade: "O Vikramaditaya, på hvilket sätt voro Chandrasens
och han sons barn besläktade genom dessa giftermål?" Men konungen
teg. Och Demonen var så belåten öfver hans tystnad, att han helt
oväntadt slöt vänskap med konungen, såsom det står skrifvet i Vetala
Pantchavinsati.