Klokhet är förmer än stora kunskaper; klokhet är förmer än lärdom;
den okloke skall förgås liksom de, hvilka till sin egen förstörelse
manade fram ett lejon... Och detta är berättelsen om lejonet, sådan den
omtalas af den helige Brahminen Vishnu-sarman i Pantchopakhyana.
* * * * *
Det fanns i forna tider fyra Brahminynglingar — bröder, som älskade
hvarandra med stor hängifvenhet och som beslutit att tillsammans bege
sig till ett närbeläget konungarike, för att där söka sig förmögenhet
och ryktbarhet.
Af dessa fyra bröder hade tre gjort djupa och omfattande studier, samt
voro hemmastadda i magi, astronomi, alkemi och de svåraste ockulta
vetenskaperna, medan den fjärde ingenting lärt utan endast ägde ett
godt förstånd.
Medan de nu vandrade tillsammans framkastade en af de lärda bröderna:
"Hvarför skall vår okunnige broder få fördel af all vår lärdom? Han kan
ej annat än bli oss en börda på vår färd. Aldrig kan han tillvinna sig
furstars och konungars aktning, och kommer därför alltid att bli en
skam för oss. Vore det icke bättre att låta honom vända hem igen?"
Men den äldsta brodern svarade: "Nej, låt honom dela vår framgång; han
är ju vår afhållne broder, och vi kunna måhända finna en plats för
honom, som han kan fylla utan att göra oss skam."
Så fortsatte de då sin väg tillsammans. Medan de kort därpå färdades
genom en skog, sågo de benen af ett lejon ligga utströdda på vägen.
Dessa ben voro mjölkhvita och flinthårda, så hade solen torkat och
blekt dem.
Då sade den af bröderna, som tidigare fördömt den yngstes okunnighet:
"Låtom oss nu visa vår broder hvad lärdom förmår, genom att ge lif
åt dessa ben och skapa ett nytt lejon af dem, så att han får skämmas
för sin okunnighet. Med några få trolldomsord kan jag foga ihop dessa
förtorkade ben och komma hvart och ett att intaga sin rätta plats."
Hvarpå han strax uttalade dessa ord, och de torra benen sökte sig
samman med ett rasslande ljud, hvart och ett passande sig in på sin
rätta plats, — tills dess skelettet fullständigt fogat ihop sig.
"Jag", sade den andra brodern, "kan med några ord låta senor sträcka
sig ut öfver benen, — hvar och en på dessa rätta plats, — och låta
mellanrummen fyllas af muskler och färgas röda af blod; jag kan skapa
vätskor, ådror, körtlar och märg, de inre organen och det yttre
skinnet." Till detta ändamål uttalade han några ord. Och på marken
invid deras fötter framträdde lejonets kropp, fulländad, luden och
väldig.
"Och jag", sade den tredje brodern, "kan genom ett enda ord ge värme åt
blodet och rörelse åt hjärtat, så att djuret begynner lefva och andas
och uppslukar andra djur. Och ni skola få höra hur det ryter."
Men innan han fick tid att uttala dessa ord lade den fjärde brodern sin
hand öfver hans mun. "Nej", utropade han, "uttala icke det ordet. Detta
är ett lejon. Om du ger det lif, så uppslukar det oss."
Men de andra gjorde narr af honom, sägande: "Gå hem, du dåre, hvad
känner du om vetenskapen?"
Då svarade han dem: "Vänta åtminstone med att ge lejonet lif, tills er
broder hunnit klättra upp i detta träd." Och det gjorde de.
Knappast hade han klättrat upp i trädet innan ordet uttalades, och
lejonet rörde sig, och öppnade sina stora, gula ögon. Så sträckte det
på sig, och reste sig, och röt. Därpå vände det sig mot de tre vise
männen och slukade upp dem.
Men efter det lejonet gått sin väg klättrade den unge mannen, som intet
visste om vetenskaperna, oskadd ned från trädet och återvände till sitt
hem.