Berättelsen om en sandstensstaty bland ruinerna af Tiruvicaray, som
befinner sig i det forna landet Golconda. När kroppen multnat bort som
stammen af ett utdödt träd, och faller till stoft som en jordklump,
vända den dödes vänner bort sina ansikten och draga sina färde; men
dygden, som ensam är trofast, följer själen åt bortom mörkret.
* * * * *
Det gula jungelgräset växer högt på stadens gator, ormar slingra
sig kring gudabildernas marmorben. Flädermöss dia sina ungar i
granitelefanternas öron, och i kungssalarna spinna håriga spindlar
sina nät för rödbröstade kolibrir. Pytonormar fostras i helgedomar, en
gång sirade och prydda som indiska kärlekspoem. Gudarnas diamantögon
ha längesen plockats ut, ödlor bygga bon mellan Sivas läppar,
tusenfotingar krypa längs friserna, altarena äro hvitnade af neddroppad
fågelsmuts... Men en tempelingång står ännu så okränkt, som om den
skyddats af sin heliga inskrift: "Tillvaron i och för sig är icke
af denna världen... Människan tage ej sina ägodelar med sig bortom
grafven; må hon hellre öka antalet goda gärningar, på samma sätt som
den hvita myran bygger sin stack allt högre. Ty hvarken far eller mor,
syster eller bror, son eller hustru, skall följa med honom till den
andra världen. Dygden allena blifve hans kamrat"... Och dessa ord,
som äro inhuggna i sten, ha under tusentals år trotsat den omgifvande
förstörelsen.
* * * * *
Bland gudabildernas brustna lämmar och jungelgräset och de väldiga
slingerväxterna, som sågo ut att vilja strypa stenelefanterna,
upptäckte en lärd resande för några år sen en staty af en ung flicka,
underbart uthuggen i svart marmor. Hon var naken och smidig, som
Krishnas kvinnor. På hufvudet bar hon en prinsessas tiara och från
hennes slutna händer strömmade en kaskad af blommor, som föllo ned på
plattan, hvilken uppbar hennes utsökt välformade fötter. På sockeln
lästes namnet Natalika, och ofvanför namnet en värs ur den heliga
Ramayana:
"..._Ty jag har varit vittne till del undret, att då hon krossade
blommor mellan sinafingrar, kom hon dem alt utandas en ljufligare doft
än förut_."
* * * * *
Och detta är berättelsen om Natalika, sådan den upptecknats af den
muhammedanska historikern Ferista: —
För mer än tusen år sen utbröt ett krig mellan kalifen Qualed och
Dir-Rajahn i konungariket Sindh. De arabiska ryttarena ströko som en
hvirfvelvind fram öfver landet, och deras vilda horder färgade floderna
röda af blod och kommo natthimlen att rodna öfver brinnande städer.
Brahmanabad förstördes med eld, liksom Alan och Dinal; kvinnorna
tillfångatogos och alla män halshöggos. Rajahn kämpade tappert för sitt
folk och sina gudar, men araberna, som fruktade intet, — påminnande sig
profetens ord om att "Paradiset kan uppnås i hägnet af korsade svärd"
— fingo småningom öfverhanden. Och i Brahmanabad lyckades Kassim,
Kalifens nitiske ståthållare, tillfångataga Rajahns dotter och nedhugga
Rajahn och allt hans folk.
* * * * *
Hennes namn var Natalika. Då Kassim såg henne stå inför sig, skönare
än kärleksguden, som framfödts ur en lotusblomma, — med ögon mjukare
än dagg, gestalten smidigare än en vidja och de svartblå flätorna
nedhängande ända till fotledernas guldringar, — då svor han vid
profetens skägg att hon var den vänaste varelse som någonsin födts
af kvinna och att ingen annan än Kalif Qualcd skulle äga henne. Han
befallde därför att en trupp utvalda ryttare skulle föra henne till
Bagdad jämte en mängd kostbart krigsbyte — juvelerararbeten så fina
och lätta som fjädrar, underbart utförda elfenbenssniderier, (utskurna
bollar den ena innanför det andra), smaragder och turkoser, diamanter
och rubiner, kaschemirväfnader och elefanter och dromedarer. Och
om någon, eho det vara månde, under vägen vågade göra Natalika det
ringaste förnär, så skulle han få plikta därför med sitt hufvud, så
visst som Koranens ord äro Guds Profets.
* * * * *
Då Natalika bragtes inför Kalifens af Bagdad åsyn, vågade de Rättrognes
Härskare först knappast tro sina ögon, så skön syntes honom flickan.
Och utan att ens kasta en blick på elefanterna och smyckena och
slafvarna och Kassims alla öfriga skänker skyndade han ned från sin
tron, reste upp henne ur hennes knäböjande ställning och kysste henne i
allt folkets åsyn, bedyrande att det snarare höfdes honom att böja knä
inför henne, än henne att böja knä inför honom. Men hon endast grät,
och svarade icke.
Innan många dagar förgått lät kalifen henne veta, att han önskade göra
henne till sin favoritgemål; ty sedan dess han första gången skådat
henne hade tanken på henne hindrat honom från att sofva och äta. Han
bad därför att hon skulle upphöra att gråta, ty han skulle göra mer för
att se henne lycklig, än det stod i någon annans makt, med undantag af
Profeten i hans paradis.
Då grät Natalika ännu bittrare än förut, och försäkrade att fastän hon
själf var en konungadotter, var hon likväl ej värd att bli Kalifens
brud, ty Kassim hade gjort henne en blodig orätt innan han sände henne
till Bagdad...
* * * * *
Qualed hörde hennes tal, och hans mustascher krökte sig af vrede.
Han sände sin snabbaste budbärare till Indien med ett försegladt
pergament, innehållande order om att Kassim oförtöfvadt skulle lämna
landet Sindh och hasta till Bassora, samt där invänta ytterligare
befallningar. Natalika stängde in sig ensam i sitt rum för att gråta,
och Kalifen förvånade sig storligen öfver att hon icke lät trösta sig.
Men då Kassim lämnade Sindh, förvånade han sig ännu mer öfver att de
Rättrognes Härskare återkallat honom, trots de dyrbara skänkerna, de
sköna fångarna och de präktiga elefanterna. Allt ännu undrande red han
in till Bassora, och uppsökte där ortens ståthållare. Och medan han
bcklagade sig inför honom, framträdde stumma enuckcr med bågsträngar i
händerna, och de ströpo honom vid ståthållarens fot.
* * * * *
Dagarna kommo och gingo, och till slut red en trupp trotsiga ryttare in
till Kalifens palats i Bagdad. Deras anförare trädde fram till Kalifen,
hälsade honom och nedlade inför hans fötter ett ohyggligt hufvud med
blodbestänkt skägg, — den tappre ståthållaren Kassims hufvud.
* * * * *
"Nåväl", sade Qualed till Natalika, "nu har jag hämnats din oförrätt;
och nu hoppas jag att du litar på att jag älskar dig och ändtligen
bifaller till att blifva mitt hems härskarinna, min maka, min
drottning, min högt älskade!"
Men Natalika skrattade vildt och ohyggligt. "Vet, o du bedragne",
ropade hon, "att Kassim helt och hållet var oskyldig till det jag
anklagade honom för och att jag endast ville utöfva hämnd på honom för
mitt folks förgöring, för mordet på mina bröder och systrar, för våra
hems sköfling och för den gudlösa förstörelsen af den heliga staden
Brahmanabad! Aldrig skall jag, en Kshatrya konungs dotter, förena mig
med en af ditt blod och din tro! Jag har lefvat tills nu endast för
att få hämnas. Och nu, sedan jag dubbelt hämnats, — genom vår fiendes
död och genom din hopplösa kärlek till mig, — nu går jag att dö!"
Genomborrande sitt bröst med en liten dolk, föll hon död ned inför
Kalifens fot.
* * * * *
Men Natalikas trolofvade älskare, OdayahRajah, hämnades henne
ytterligare i det han dref de omskurne eröfrarne ur landet och nedhögg
alla, som föllo i hans våld. Och de grymheter de utfört återgäldades
dem hundrafaldt.
Trött på lifvet efter Natalikas död, brydde han sig icke mer om
att regera på den tron, till hvilken han hoppats få lyfta henne i
kärlekens omfamning, utan drog sig undan från världen och blef en helig
tiggarmunk i templet i Tiruvicaray...
Och då han slutligen kände att hans död var nära, gräfde han sig en
liten graf invid templets mur och befallde de skickligaste bildhuggare
att utföra en marmorbildstod af hans älskade, och förordnade att denna
staty skulle placeras på hans graf. Sålunda formade de Natalikas bild
på samma sätt som de höggo gudinnornas stoder, men i enlighet med hans
önskan framställdes hon som om hon krossat rosor mellan sina fingrar.
Och då OdayahRajah dött, placerades Natalikas staty på hans graf så att
hennes fötter kommo att hvila på hans hjärta.
"_Jag har varit vittne till det undret, att då hon krossade blommor
mellan sina fingrar, kom hon dem att utandas en ljufligare doft än
förut_!"
Voro icke dessa blommor hennes egen ungdoms fägring, som förskönats
genom att offra sig själf?
Templet och dess tiotusen präster äro längesen försvunna. Men ännu
efter loppet af tusentals år tränger en vällukt fram ur dessa rosor af
sten!