Det finns på hindostanskt språk en underbar sagosamling, som
upptecknats af en muhammedan, men likväl handlar om de gamla, indiska
gudarna, och om Apsara’er och Rakshasa’er. Den kallas "Bakawalis Ros".
I den ingå många sällsamma sägner om brunnar, fyllda med magiskt
vatten, hvilket förbyter deras kön, som bada däri, och historier om
blommor, som trollats fram — och som aldrig vissna — och hvilkas
doft återger de blinda deras syn. Och framför allt ingår där denna
berättelse om mänsklig och likväl öfvermänsklig kärlek, hvilken saknar
sin like...
* * * * *
På den tid, då den mäktige Rajah’n Zainulmuluk härskade öfver
Hindostans ostliga riken, förälskade sig Bakawali, Apsaran, i en
jordisk yngling, som var ingen annan än Rajah’ns son. Ty den unge
mannen var skön som en ungmö, skönare till och med än Guden Kama, och
synbarligen skapad för att älskas. Och i detta land är allt lefvande,
ja, till och med själfva plantorna, känsligt för skönhetens intryck.
Sålunda slår till exempel Asoka-växten ut i doftande blommor, då den
beröres af en älsklig flickas fot. Och Bakawali, som var dotter till
en af de odödliga, var fagrare än någon mänsklig varelse; och de som
skådat henne och tagit henne för en dödlig kvinna, svarade då de
tillspordes om henne: "Fråga ej oss. Bed hällre näktergalen besjunga
hennes fägring."
Ynglingen Taj-ulmuluk hade ingen aning om att hans älskade ej var
af mänskligt ursprung. Han hade råkat henne af en tillfällighet och
hade enligt Gandharva bruket i hemlighet förenat sig med henne. Men
han visste att hennes ögon voro öfvernaturligt stora och mörka, och
att hennes hår var välluktande som tartarisk mysk. Och då hon rörde
sig utströmmade det från henne ett sådant ljus och en sådan doft, att
han blef mållös — och han stod där betraktande henne, orörlig som en
bildstod. Och efter det kärlekens lampa tändts i Bakawalis hjärta,
förbrände hennes klokhet sig själf — lik en guldskimrande mal — i dess
låga, så att hon ytterligt bortglömde alla de sina, sin egen odödlighet
och till och med de himmelska salar, i hvilka hon varit van att dväljas.
* * * * *
I hinduernas heliga böcker förtäljes det ofta om den eviga staden
Armanagar, hvars innevånare äro odödliga. Där lefver den blåskäggige
Indra i sömnlös glädje, omgifven af sitt aldrig slumrande hof af
himmelska bajadärer, hvilka kringsväfva honom på samma sätt som
himmelens stjärngrupper i sin gyllene dans omkretsar solen, Surya. Och
detta var Bakawalis hem, som hon öfvergett för mänsklig kärleks skull.
Så hände sig en natt, en natt full af dofter och vällust, att Indra
störtade upp från sitt läger, som om han plötsligt erinrat sig något
han längesen glömt, och frågade sin omgifning: "Hur kommer det sig
att Bakawali, Firoz dotter, icke mera visar sig ibland oss?" En af
bajadärerna svarade, sägande: "O mäktige Indra, den vackra fisken har
fångats i mänsklig kärleks nät. Lik näktergalen upphör hon aldrig att
beklaga sig öfver att hon icke kan älska med ännu större hängifvenhet.
Berusad är hon af sin dödlige älskares förgängliga ungdom och skönhet,
och hon lefver endast för honom och genom honom, — ja, ända därhän, att
hon alldeles glömt sina närmaste egna och till och med fått motvilja
för dem. Det är tack vare honom, O Härskare öfver Sura’er och Deva’er,
som den rosenkindade icke mera infinner sig vid vårt hof."
Då vredgades Indra, och befallde att Bakawali med våld skulle hämtas
inför honom, föi att stå till svars för sin dåraktiga förälskelse.
Och Deva’erna väckte henne ur hennes sömn lyfte henne i sin molnvagn
och förde henne till Indra, medan hennes läppar ännu voro fuktiga
af jordiska kyssar och hennes hals bar röda märken efter mänskliga
läppar. Hon knäböjde inför Indra med händerna hopknäppta som till bön;
medan Himmelens Herre betraktade henne i stum vrede och med samma
hotande uppsyn, som präglade hans ansikte då han red till strids på
sin tresnablade elefant. Därefter sade han till Deva’erna, som omgåfvo
honom: "Må hon renas med eld, ty från henne utströmmar en dödlig
doft, som är outhärdlig för odödliga sinnen. Och om hon ännu därefter
återfaller till sin dårskap, så skall hon om igen inför min åsyn
förtäras af eld"...
Så bands då den skönaste af Apsara’erna och kastades i en eld lika
våldsam som solens lågor, och inom ett ögonblick var hennes kropp
förvandlad till en hög hvitnad aska. Men öfver askan utstänktes
magiskt vatten; och ur det rykande bålet uppsteg Bakawali, naken som
en nyssfödd, men ännu mer fulländad och bländande skön än förut. Och
Indra befallde henne att dansa inför honom, så som hon plägat göra det
i gångna dagar.
Då dansade hon alla de danser, som äro kända i himmelens salar, böjande
och slingrande sig, som en blomma omsvept af en doftande vind, som ett
vatten krusadt under solljuset. Och hon kretsade inför Indra så snabbt
som ett hvirflande löf och så lätt som ett bi, med myriader skiftningar
i sin berusande grace, med rörelser i evigt växlande tjusning. Till
slut hängde åskådarnes ögon vid hennes skimrande fötter och alla
utropade högljudt: "O blomstervarelse! O rosenvarelse! Du under ur
Skönhetens Trädgård! Du tjusande väsen! Du blomstervarelse!"
* * * * *
På detta sätt tvangs hon att natt efter natt infinna sig hos Indra i
Armanagar, och natt efter natt uthärda den våldsammaste eldrening, ty
hon ville ej afstå från sin dårskap. Och natt efter natt vände hon
tillbaka till sin mänskliga älskare och återtog, utan att väcka honom,
sin vanliga plats vid hans sida, efter att först ha badat sig i den
stora brunnen med rosendoftande vatten ute på gården.
Men en gång hände det sig att Taj-ulmuluk vaknade under natten, och
då han sträckte ut sin arm märkte han att hon icke fanns vid hans
sida. Endast doften af hennes hufvud på kudden och välluktande dräkter
slängda i älsklig oordning på hvarje divan...
Då hon återvände, skönare än någonsin förr, uttalade ynglingen ingen
förebråelse. Men följande natt skar han med en hvass knif upp spetsen
af ett finger och strödde salt i såret, för att därigenom hindra sig
från att somna. Och när den luftiga vagnen ljudlöst sänkte sig, lik
en lång, månskensskimrande sky, så reste han sig och följde oförmärkt
efter Bakawali. Hängande under vagnen bars han upp öfver vindarna ända
till Armanagar, in till de juvelgnistrande salarna och fram till Indra.
Men Indra märkte intet, ty hans sinnen voro berusade af sköna syner och
dofter af soma-vin.
Då fick Taj-ulmuluk, som stod i skuggan af en pelare, se en fägring
sådan han aldrig skådat förr — förutom hos Bakawali — och höra en
ljufligare musik, än någonsin en dödlig kunnat utföra. Den bländande
glansen förvillade hans syn och korsningarna i det genombrutna och
juvelgnistrande bågvärket ofvan hans hufvud föreföll honom som en
sammansättning af tallösa rägnbågars prakt. Men då han helt oförmodadt
fick bevittna Bakawalis ohyggliga eldrening, så kyldes hans hjärta till
is inom honom, och han ropade högt till. Och han skulle icke kunnat
afhålla sig från att kasta sig i den rasande hvita eldbranden, om ej de
magiska orden uttalats och det förtrollade vattnet utstänkts innan han
hunnit röra en lem. Därpå såg han Bakawali mer bedårande än någonsin
förr uppstå ur sin snöhvita aska, — så strålande skön som gudinnan
Lakshmi i den vänaste af hennes tusentals skepnader, — lik en komet,
som utgått ur solens omfamning med praktfullare glans och en ännu
rikare gloria af skimrande hår...
Och Bakawali utförde sin dans och aflägsnade sig därpå; och Taj-ulmuluk
återvände på samma sätt som han kommit.
* * * * *
Då dagen började gry, omtalade han för Bakawali att han följt henne på
hennes färd och upptäckt hennes hemlighet. Men då grät hon och darrade
af fruktan. "O ve! o ve! hvad har du gjort?" snyftade hon, "du har
uppfört dig som om du varit din egen bittraste fiende. Aldrig kan du
föreställa dig hvad jag för din skull uthärdat — de kränkningar och
förbannelser jag fått mottaga af alla, som höra till min ras. Hällre
än jag afsade mig din kärlek utstod jag hvarje natt förbränningens
kval, och jag skulle dött millioner dödar, hällre än jag velat mista
dig. Ja, du har sett det med dina egna ögon!... Men ingen mänsklig
varelse kan objuden intränga i Gudarnas hemvist och ostraffad återvända
därifrån. Nu är det onda redan begånget, och jag vet intet sätt att
afvända faran, med mindre du ännu en gång i hemlighet följer med mig
till Armanagar och jag lyckas tjusa Indra ända därhän, att han förlåter
allt."...
* * * * *
Så utstod då Bakawali, Apsaran, ännu en gång förbränningens kval och
dansade inför gudarna — icke blott så som hon dansat förut, men så
att alla ögon, som betraktade henne, blefvo yra af att följa hennes
lemmars böljande rörelser, hennes fötters hvirflande takt och ljusets
spel i hennes hår. Och hennes berusande skönhet öfverväldigade alla de
närvarande, så att deras utrop, "O blomster varelse", domnade bort i
en otydlig hviskning, och de spelandes fingrar hejdades af en ljuflig
matthet, tills slutligen musiken aftynade, darrande, skälfvande, döende
bort i en kärlekens vanmakt.
Och i den stora stillheten utbröt det milda, men starka ljudet af
Indras betagna röst: "O Bakawali, bed mig om hvad som hälst, och det
skall dig beviljas! Vid Trimurti, — jag svär det!"... Med barmen ännu
flämtande efter dansens rörelser knäböjde hon då inför honom och
framstammade: "Jag ber dig, du gudomlige, tillåt mig att gå härifrån
och stanna hos denne dödlige, som jag kommer att dyrka under alla
de lefnadsår, som tillmätts honom." Och hon blickade mot ynglingen
Taj-ulmuluk.
Men då Indra hörde dessa ord, vände äfven han sin blick mot Taj-ulmuluk
och hans panna mörknade så, att en skymning sänkte sig öfver alla
himmelens salar. Och han sade: "Utan tvifvel skulle äfven du, son af
människor, framställa samma bön. Men inbilla dig ej att du kan bortföra
en Apsara, som Bakawali, och göra henne till din hustru, utan att vålla
din egen olycka! Och hvad dig beträffar, du oblygaBakawali, så må du
följa honom, eftersom jag afgifvit min ed. Men jag svär dessutom att du
från midjan till fötterna för tolf år framåt skall vara förvandlad till
sten... Må så din älskare glädjas tillsammans med dig!"...
* * * * *
... Och Bakawali placerades i ett rum i en förfallen pagod, som stod
begrafven djupt inne i Ceylons skogar. Där gingo åren henne förbi,
medan hon — själf från midjan nedåt förvandlad till sten — satt på en
stenbänk. Men Tajulmuluk fann henne där och dyrkade och tjänade henne,
som om hon varit en gudinnas staty. Och han väntade på henne medan
långa år förrunno.
Den skefva stenläggningen, mellan hvilken gräset bröt fram, darrade
under de vilda elefanternas fotsteg. Ofta blickade tigrars flammande,
smaragdblixtrande ögon in mellan ingångens pelarrader. Men Taj-ulmuluk
var aldrig trött och fruktade ej. Han väntade troget vid hennes sida
under alla dessa sorgliga, skräckfyllda år.
Grönögda ödlor slingrade sig mellan stenarna och blickade undrande
fram; ormar lågo på lur med krysolitskimrande blick; väldiga spindlar
väfde sitt silfverskimrande spetsvärk öfver den mänskliga statyns
hufvud; solnedgångsfjädrade fåglar med stora, köttfärgade näbbar
rufvade i frid sina ägg inför Bakawalis ögon... Intill dess i slutet af
det elfte året — medan Tajulmuluk aflägsnat sig för att söka föda — den
stora ruinen rasade ned och i sitt fall begrof den hjälplösa Apsaran
under så tunga och mäktiga block, att ingen mänsklig arm kunnat lyfta
dem ur stället... Då grät Taj-ulmuluk, men han väntade fortfarande, väl
vetande att de odödliga icke kunna dö.
Och ur de formlösa ruinerna växte det upp ett underbart träd, graciöst,
älskligt, med grenar rundade som en kvinnas lemmar. Taj-ulmuluk såg det
växa högt och stort i sommarens mäktiga hetta, såg det bära blommor
skönare än de narcisser, hvilka jämförts med österländska flickors
ögon, och bära rosenröda frukter så lena och fylliga som ungmökinder.
Så gick det tolfte året förbi. Och i slutet af dess sista månad
öppnade sig en stor frukt på trädet. Och ur den framträdde en smärt
och välskapad kvinnlig varelse, hvars slanka lemmar varit hopträngda
i frukten på samma sätt som fjärilen i dess puppa. Skön som en indisk
soluppgång var hon och mer djupögd än någon kvinna på jorden. Ty hon
var en odödlig, en Apsara, — Bakawali, som återuppstått till sin
älskares glädje och befriats från gudarnas förbannelse.