Den vise binder sig icke vid en kvinna, ty kvinnorna leka med deras
hjärtan, som älska dem, liksom med korpar, hvilkas vingpennor plockats
ut... Kvinnorna bära honung på sina tungor, men i deras hjärtan finnes
intet, utom halahala-gift... Deras natur är skiftande som hafvets
strömmar; deras kärlek varar ej längre än den gyllne glöden efter
solens nedgång. Kvinnorna likna gundja-frukten, — endast skönhet till
det yttre, endast gift till det inre... Därför veta erfarna och visa
män att sky kvinnorna, på samma sätt som de sky de vattenbehållare,
hvilka befinna sig inom kyrkogårdarnas områden...
* * * * *
I "Pantchopakhyana", äfvensom uti det "Haf för sagornas floder", som på
gammal indiska kallas Kathasaritsagara, återfinnes denna berättelse om
en Brahmin och hans Brahminhustru.
... Aldrig har det ljus, som strålar i en älskares öga, lyst ömmare
än hos Brahminen, som gaf sitt lif för den kvinnas skull, under hvars
lotusfötter han nedlagt sitt hjärta. Och likväl, — finns det väl någon
man, som icke någon gång under sitt lif varit ett rof för den dårskap,
som inges af kvinnan?...
Han ensam älskade henne; hans familj fann sig motvilligt i att uthärda
hennes närvaro, — ty på hennes tunga låg det skarpa gift, som retar
upp syster mot broder, vän mot vän. Men så högt älskade han henne, att
han för hennes skull öfvergaf fader och moder, syster och broder, och
drog bort för att söka sin lycka i främmande länder. Hans osynlige
Devaväktare ledsagade honom lyckligtvis på hans färd, ty han var
sannerligen en helig man och hade intet fel, förutom sin dårskap att
älska för mycket. Och Devan, som var andligen fjärrskådande, förutsåg
allt, som skulle komma att inträffa.
Då de vandrade genom den af elefanter hemsökta skogen sade den unga
kvinnan: "O du son till en vördnadsvärd man, din hustru förgås af
törst; hon ber dig ödmjukt att hämta henne litet vatten från närmaste
källsprång." Och Brahminen skyndade sig genast med kurbitsskalet i sin
hand till närmaste bäck. Men då han återvände fann han sin älskade
ligga död på en hög med blad. Detta var ett verk af den osynlige, gode
Devan.
Brahminen kastade då kurbitsen långt ifrån sig, brast ut i våldsam
gråt, snyftade så att hjärtat kunnat brista och kysste sin
Brahminhustrus sköna döda ansikte, de späda döda fotterna och den
guldfärgade halsen. Samtidigt skrek han af förtviflan och dristade till
och med fråga gudarna hvarför de så hemsökt honom.
Men medan han ännu klagade, svarade honom en röst så klar som en
sjungande fågels: "Dåraktige man! Är du villig att ge halfva ditt lif,
för att din Brahminhustru må återvinna sitt?"
Och han, hvars kärlek öfvervunnit all fruktan, svarade utan tvekan den
osynlige: "Javäl, Narayana, mitt halfva lif ger jag med glädje för
hennes skull." Då bjöd den osynlige: "Dåraktige man! Uttala de tre
trolldomsformlerna!" Och han uttalade dem; och Brahminhustrun öppnade
sina diamantögon, som om hon vaknat ur en dröm, och lindade sina runda
armar om sin makes hals och drack med sina friska läppar hans tårars
regn, på samma sätt som en blomma uppsuger nattens dagg.
* * * * *
Efter att ha förfriskat sig med frukter fortsatte de sin väg, och
så snart de lämnat skogen kommo de till en mängd trädgårdar, som
lågo utbredda kring en hvit stad; — trädgårdar, som skiftade i alla
regnbågens färger och som afkyldes af vattenstrålar, hvilka sipprade
fram mellan stengudabilders läppar och sprungo ut ur stenelefanters
snablar. Då sade den förälskade mannen till sin Brahminhustru: "Dröj
här en stund, du alltför ljufliga, så skyndar jag att hämta dig
läskande frukter och dryck..."
I trädgården vistades emellertid en ung man, som användes till att
rensa brunnarnas mynningar och vinda upp vatten genom att vrida
omkring ett stort hjul. Och fastän ännu blott en yngling, hade han
sedan lång tid tillbaka förtärts af en af dessa hemska sjukdomar, som
komma människor att darra af köld under en glödande himmel, hvarför
det återstod honom föga ungdomlighet, med undantag af hans röst. Men
med denna röst betvingade han kvinnors hjärtan, på samma sätt som
ormtjusaren betvingar glasögonormen; och då han varseblef Brahminens
hustru, började han genast sjunga för henne.
Han sjöng som fåglarna sjunga i skogen vid parningstid, som vattnen
sjunga då de skölja den sommarvarma, buktande strandbrädden, som
Apsara’erna sjöngo i forna världsåldrar. Och han sjöng Amarus sånger,
— Amaru, den mest hänryckande af alla sångare, hvars själ under ett
århundrade af transmigrationer passerat hundratal sköna kvinnors
kroppar, intill dess han blef världens förste i alla kärlekens
mysterier. Och medan Brahminhustrun lyssnade, genomborrade Kama
hennes hjärta med sina blomsterspetsade pilar, så att hon närmade sig
ynglingen, pressade sina läppar mot hans och mumlade: "om du icke
älskar mig, så dör jag."
* * * * *
Då Brahminen återvände med vatten och frukter öfvertalade hon honom att
dela dem med ynglingen. Och hon bad honom till och med låta den unge
mannen medfölja såsom ressällskap eller tjänare.
"Se, denne yngling är alltför svag för att uthärda en resas
vedermödor", svarade Brahminen, "och om han dignar ned på vägen, så är
jag icke stark nog för att bära honom." Men hustrun svarade, "om han
dignar ned, så skall jag själf bära honom i en korg på mitt hufvud",
hvarpå Brahminen, ehuru mycket förvånad, gaf efter för hennes önskan.
Därpå fortsatte de tillsammans sin färd.
Men en dag, då de slagit sig ned till hvila vid en djup källa, stötte
Brahminhustrun sin make, medan han sof, ned i källan och begaf sig
därefter af i ynglingens sällskap. Kort därpå anlände de till en stor
stad, i hvilken det bodde en ryktbar och helig kung, som älskade alla
Brahminer och för deras räkning hade uppbyggt ett tempel, omgifvet
af bördiga fält. Denna jordyta betalade han genom att kringgärda den
med en häck gyllne elefantfötter. Och den listiga Brahminhustrun, som
anhölls af tulluppbärarne och af dem fördes inför konungen, medan hon
fortfarande bar den sjuke ynglingen i en korg på sitt hufvud, talade
djärft till honom, sägande: "Detta, du heligaste af konungar, är min
afhållne make, en rättrogen Brahmin, som drabbats af sjukdom medan
han utförde de nyttiga värf, som föreskrifvits sådana som han. Och
emedan arfvingar eftertrakta hans lif, har jag gömt honom i korgen
och fört honom hit." Konungen, som betogs af medlidande, tilldelade
Brahminhustrun och hennes föregifne make afkastningen från två byar,
jämte skattefrihet för denna inkomst, sägande: "Du skall härefter vara
som min syster, du älskligaste och trognaste af alla kvinnor!"
* * * * *
Men den stackars Brahminen var icke död; ty den gode Devan hade bevarat
hans lif, och några resande, som passerade förbi brunnen, drogo upp
honom och gåfvo honom att äta. Därpå anlände han inom kort till den
by, i hvilken den eländiga Brahminhustrun bodde. I vild fruktan rusade
hon då till konungen och sade: "Lyssna! Den fiende, som sökte döda min
make, är oss på spåren."