Men Brahminen försvarade sig, då konungens män ville gripa honom, och
utropade med bitterhet: "O Konung, du kallas den rättvise, och vill
icke ens lyssna till den anklagades försvar. Denna sköna, men onda
kvinna är sannerligen min egen hustru. Låt henne åtminstone först
återge mig det jag skänkt henne, innan du dömer mig."
Då bad konungen sina män vänta ett ögonblick. "Gif honom tillbaka det
som tillhör honom", befallde han.
Men Brahminhustrun vägrade, sägande: "Min härskare, jag äger intet,
som skulle tillhöra honom." Då mörknade konungens panna och ögonbrynen
sammandrogo sig, som hos en vredgad Maharajah.
"Gif mig tillbaka", utropade Brahminen, "gif mig tillbaka det lif jag
gaf dig, mitt eget lif, som jag öfverlämnade åt dig genom uttalandet
af de tre hemlighetsfulla formlerna, — hälften af det antal år, som
tillmätts mig."
Vettskrämd af fruktan mumlade hon då: "Ja, jag återger dig det lif du
skänkte mig genom uttalandet af de tre magiska formlerna", och föll död
ned till konungens fötter.