Hvilken förtäljes i den heliga Mahabharata, diktad a den lycksalige
siaren Krishna-Dvaipayana, som författade all dess fyra tusen slokas,
och som därförutom diktade se millioner slokas. [Enligt inledningen
till den första boken i Mahabharata bestod detta nu så väldiga epos
ursprungligen af endast 24,000 slokas. Genom oupphörliga tillägg
växte antalet af dess distikon till den oerhörda summan 107,389. —
_L.H._] Af de senare befinna sig tre millioner i Gudarnas vård, och
en million fem hundra tusen vårdas af Gandharva’erna, musikanterna
i Indras himmel, och en million fyra hundra tusen af Pitri’erna, de
saligen aflidna andar, och ett hundra tusen af människorna... Och äfve
den brottsligaste bland människor blir genom att åhöra uppläsningen
af Mahabharata befriad från alla sina synder; hvarken sjukdom eller
olyckor kan komma honom vid.
Nu vill jag berätta huru det kom sig, att de mäktiga Gudarna engång för
en kvinnas skönhets skull fingo mångfaldiga ansikten och myriader ögon,
såsom det omständligt förtäljes i den Stora Boken, — i Mahabharata.
* * * * *
Det fanns i forna dagar tvänne Daithyaner, som voro tvillingsbröder. De
tillhörde Asura’ernas, de onda andarnas, ras, och deras namn voro Sunda
och Upasunda. De voro af furstlig börd; grymma och fruktansvärda växte
de upp, men de voro alltid ense i anslag, i tankar, i jakt efter nöjen
och i utöfvandet af brottsliga handlingar.
Under årens lopp hände det sig att de två bröderna beslöto eröfra
herraväldet öfver de Tre Världarna, och för det ändamålet pålägga
sig den tukt och de uppoffringar, genom hvilka de heligaste asketer
höja sig till gudomlighet. De begåfvo sig därför till det ensliga
Vindhyabärget och hängåfvo sig där åt böner och betraktelser, till
dess deras kraftiga lemmar blefvo smala som jungelrör och deras leder
liknade benknölar. Och de upphörde med all verksamhet, och undveko
beröringen med alla jordiska ting, — väl vetande att dessa framkalla
känslor, och känslorna önskningar, och önskningarna fördärf, och
fördärfvet existens. Till följd af deras betraktelser och stränga
tukt begynte världen för dem blifva icke existerande. Genom en enda
viljeansträngning kunde de ha rubbat universum; och jorden darrade
under tyngden af deras tankar, som om den skakats af en jordbäfning.
Luft var deras enda näring; de bjödo sitt eget kött såsom offer; och
ur Vindhya, som upphettats genom deras botöfningar, steg det rök mot
himlen, som om det varit ett eldsprutande berg.
Då beslöto de uppskrämda gudarna att söka afleda Sundas och Upasundas
uppmärksamhet från deras botöfningar och störa deras sinnen genom
anblicken af kvinnor, demoner och gudar. Men Asuraerna upphörde icke
för ett enda ögonblick med att späka sig, stödjande sig endast mot sina
stortår och blickande rakt in i solen.
* * * * *
Efter många år inträffade det att Brahma, den Evärdelige, Världarnas
Skapares Fader, uppenbarade sig för dem såsom en skepnad af ljus, och
uppmanade dem att utbedja sig hvadhälst de önskade. Och med händerna
hopknäppta öfver pannan svarade de: "Om Världarnas Faders Fader med
välbehag ser till våra botöfningar, så utbedja vi oss att vinna
kännedom om all trolldomskonst och all krigskonst, att äga skönhetens
och styrkans gåfva och erhålla löftet om odödlighet."
Men Brahmas skepnad gaf dem till svar: "Odödlighet kan icke gifvas er,
o Daitya furstar, emedan ni ålagt er botöfningar endast för att erhålla
makt öfver de Tre Världarna. Men jag vill tillförsäkra er den kunskap,
den makt och de kroppsliga gåfvor ni önska er. Desslikes tillförsäkrar
jag er, att ingen skall kunna förgöra er; hvarken jordiska varelser
eller andar eller gudar skola ha makt att skada er, såvida ni icke
skada hvarandra."
Så erhöllo de båda Daityanerna Brahmas gunstbevis, och blefvo
oöfvervinneliga för både gudar och människor. De återvände därpå till
sin bostad, och öfvergåfvo helt och hållet dygdens väg, åto och drucko
och syndade svårliga, ja, mer än någon af deras onda ras gjort före
dem, så att deras lif kunde förliknas vid en oatbruten rad af fester
och gudlösa förlustelser. Men inga nöjen kunde mätta dessa Asura’er,
fastän alla de dödliga, som dvaldes tillsammans med dem, ledo till
följd af de ohyggliga utsväfningarna. De två Daityanerna hvarken
önskade eller behöfde någon hvila eller sömn, — natt och dag voro lika
för dem. Men de dödliga, som omgåfvo dem, dogo inom kort af nöjen och
vällefnad. Och Daityanerna vredgades på dem, emedan de dogo.
* * * * *
Slutligen beslöto de båda Asura’erna att för en tid bortåt afstå från
sina nöjen, för att med hjälp af de magiska kunskaper, som tilldelats
dem af Brahma, eröfra sig de Tre Världarna. Och de började krig mot
Indras Himmel, ty de hade fått förmåga att röra sig genom luften
hastigare än demoner. Sura’erna och Gudarna, som visste att de nalkades
och kände den makt, som tilldelats dem, skyndade sig visserligen till
Brahmaloka, där de allra heligastes andar dväljas. Men Daityanerna,
som segrat med sin här af onda andar, slogo många Yakshasa’er, eller
skalleväktare, och Rakshasa’er, hvilka äro demoner, och ett otal af
alla de varelser, som flyga genom luften. Därefter dödade de alla
Naga‘er, eller ormar med människoansikten, hvilka lefde i jordens
innandöme; och de öfvervunno alla hafvets djur.
Därpå beslöto de att utsträcka sin onda makt öfver hela jorden, och
att förgöra alla, som dyrkade gudarna. Ty de böner och offer, som
Rajarshi’erna och Brahminerna oupphörligt framförde till gudarna
ökade dessas makt; och Daityanerna hatade därför bittert alla heliga
män. Tack vare den kraft, som tilldelats de gudlösa furstarna, kunde
ingen motsätta sig deras vilja, och eremiternas och Brahminernas
mäktiga förbannelser nyttade till intet. Alla, som dyrkade gudarna,
blefvo dräpta; de eviga altareldarna kringkastades och utsläcktes; de
heliga oflergåfvorna vräktes i sjön; de heliga kärlen slogos sönder;
de vördnadsbjudande templen refvos ned; och jordens yta blef genom
förstörelsen så ödelagd, som om den förhärjats af dödsguden. Och i
det de med hjälp af sin trolldomskonst förvandlade sig till tigrar,
lejon och vilda elefanter, uppsökte och förgjorde Asura’erna alla de
asketer, som lefde i fördolda bergshålor, i okända skogsgömslen eller
i jungelns djupa tystnad. Sålunda blef världen förvandlad till en
öken, öfverströdd med människoben; och där fanns inga städer, ingen
befolkning, ingen offerrök, intet mummel af böner, intet mänskligt
lifstecken; — endast ödslig fasa och skräckfull död.
* * * * *
Då samlade sig alla luftens heliga väsen — Siddha’er och Devarshi’er
och Paramarshi’er, — bestörta öfver världens ödeläggelse och fyllda af
gudomligt medlidande med universum, i Brahmas bostad, och beklagade
sig för honom öfver det som skett, samt bönföllo honom om att förstöra
Sundas och Upasundas makt. Brahma satt då bland sina gudar, omgifven
af Siddha’er och Brahmarshi’er; Mahadeva var närvarande och Indra, och
Agni, Eldfursten, och Vayu, Vindarnas Herre, och Aditya, Solguden,
som tyglar de sjuhöfdade springarne, och Shandra, den lotusälskande
månguden. Och alla himmelens äldste stodo bland dem, skogens
Vanaprastha’er och luftens Siddha’er och de Vaikhanasaer, som lifnära
sig med rötter, och de sextio tusen lysande Balakhilyasa’er, — knappast
större än en människotumme, — hvilka framföddes i Brahmas hår.
Ur evigheternas violetta djup tillkallade då Brahma Visvakarman,
världsalltets formare, himlakropparnas Skapare, — Visvakarman, som
upptändt alla fästets Eldar! Och Visvakarman uppsteg ur evigheterna som
en stjärnsky, och stod omfluten af ljus inför Allfadern.
Och Brahma tilltalade honom, sägande: "O min gyllene son, o
Visvakarman, skapa mig en kvinna skönare än den skönaste, Ijufligare
än den ljufvaste, så bedårande, att hon drager till sig äfven alla de
gudomligas hjärtan, på samma sätt som månen i sitt lopp lyfter jordens
vatten emot sig... Jag bidar."
Inhöljande sig själf i dimmor, osynlig, allvarlig, och lydande
Gudafaderns vilja, skapade då Visvakarman, med hjälp af alla kostbara
juveler, af alla himlens färger, af alla blommors doft, af alla
ljusstrålar, af alla musikens toner, af alla ting, som äro sköna och
Ijufliga att skåda, att röra, att lyssna till, att smaka, att känna
doften af. Och såsom dimmorna förtätas till frostens luftiga spetsverk,
såsom solstrålar förvandlas till tusenfärgade ädelstenar, så hopmängdes
på hemlighetsfullt sätt tiotusental ovärderliga ting till en ny
lifssubstans, och substansen göts och tog form i en kvinnas skepnad.
Alla blommors skönhet lockade vid hennes barm, all vällukt dvaldes i
hennes andedräkt, alla diamanters sken strålade i hennes ögon; hennes
lockar voro skapade af solsken och guld, Himmelens blommor knoppades
på hennes läppar, pärlan och den sköna opalen blandade sig i hennes
småleende, tonerna i hennes röst voro sammansatta af tusen fåglars
kärlekssånger. Och åt henne gafs namnet Tilottama, som på det gamla
indiska tungomål — hvilket talades af gudar och människor — betyder
"Vackert skapad af skönaste atomer"... Därefter försvann Visvakarman,
såsom aftonens strålglans förbleknar, och sjönk ned i omätligheterna
och uppgick i Evigheterna, där det hvarken finnes tid eller rum.
* * * * *
Tilottama, som var höljd endast i en mantel af ljus, hopknäppte i
tillbedjan sina händer öfver pannan, bugade sig inför Gudarnas Fader,
och talade med en ljufligare röst, än man någonsin hört ens i Himlarnas
Himmel, sägande: "O Du Världsalltets Fader, låt mig få kännedom om Din
vilja och det himmelska ändamål, för hvilket jag skapats."
Och de djupa, guldklingande tonerna svarade vänligt: "Nedstig, goda
Tilottama, till människornas värld och utveckla inför Sunda och
Upasunda all din skönhets trollmakt, så att Daityanerna för din skull
begynna hata hvarandra.
"Det skall bli som du önskar, o Du alla Skapade Varelsers Herre",
svarade Tilottama; och efter att trenne gånger ha nedböjt sin sköna
kropp inför Brahma, aflägsnade hon sig och gled därvid, hälsande, längs
gudarnas krets.
Men den store guden Siva, den välsignade Maheswara, satt i söder,
med ansiktet vändt mot öster; de andra gudarna sågo mot norr; och
Rishi'ernas sju ordningar — Devarshi’er, Brahmarshi’er, Maharshijer,
Paramarshi’er, Rajarshi’er, Kandarshi’er och Srutarshi’er — sutto på
hvardera sidan. Och medan Tilottama passerade längs deras krets sökte
gudarna att icke betrakta henne, på det deras hjärtan ej skulle dragas
mot hennes trolska skönhet, hvilken sannerligen icke skapats till lust,
utan endast till fördärf. Sålunda härdade Indra och den välsignade
Sthanu för ett ögonblick sina hjärtan emot henne. Men då hon nalkades
Maheswara, som höll ansiktet vändt mot öster, bildade sig på honom
ett nytt ansikte, ett ansikte vid södra sidan, med ögon skönare än
lotusblommor. Och då hon svängde sig bakom honom, framträdde ett nytt
ansikte på den västra sidan; och då hon vände sig mot norr, framträdde
ett ansikte åt norr, så att han ej kunde annat än betrakta henne. Och
då hon svängde sig kring den store Indra blomstrade det äfven på hans
kropp ut ögon, framtill, baktill och på hvardera sidan, ända tills
de gingo upp till ett tusental stora, djupa ögon, försedda med röda
ögonlock. Sålunda kom det sig att Mahadeva blef guden med de fyra
ansiktena och Balasundana guden med de tusen ögonen. Och nya ansikten
framväxte på alla gudomligheterna och alla himmelens innevånare, under
det Tilottama passerade förbi dem. Alla fingo de två, tre, myriader
ansikten, i trots af deras beslut att icke betrakta henne — så mäktig
var hennes skönhets trollmakt! Endast Brahma, alla Gudars Fader,
förblef lika oberörd, som evigheten själf; för honom voro skönhet och
fulhet, ljus och mörker, natt och dag, död och lif, det ändliga och det
oändliga för alltid ett och detsamma...
* * * * *
Sunda och Upasunda förlustade sig bland bärgen tillsammans med sina
dåliga kvinnor, då de för första gången varseblefvo Tilottama, som
plockade blommor. Och vid hennes åsyn upphörde deras hjärtan att slå,
och de glömde icke blott allt det de gjort och sina rikedomar, sin
makt och sina nöjen, utan äfven den gudomliga bestämmelsen, att de
endast kunde dö genom hvarandras hand. Hvardera närmade sig Tilottama,
hvardera försökte kyssa hennes läppar, hvardera sökte drifva undan sin
broder, hvardera gjorde anspråk på henne för sig ensam. Och det första
hatet mot den andre uppflammade i hvarderas ögon. "Min skall hon bli!"
skrek Upasunda. "Ryck henne från mig, om du kan!" röt Sunda i ursinnigt
trots. Och från ord öfvergingo de snart till tillvitelser och från
tillvitelser till hugg och slag. Slutligen öfverföllo de hvarandra med
sina vapen och stredo till dess båda stupade.
Då blefvo deras dåliga kamrater slagna med förfäran, och kvinnorna
flydde skrikande bort. Och Asura’erna, som sågo Brahmas hand i det som
inträffat, darrade och togo till flykten, samt drogo sig undan till det
hemvist för mörker och eld, som är de fördömdes bostad.
* * * * *
Tilottama återvände till Brahmaloka, lofordades af gudarna och fick
vänligt erkännande af Brahma, Världarnas och Människornas Fader, som
bad henne utbedja sig hvadhälst hon mest önskade. Men hon utbad sig
endast att för alltid få dväljas i denna strålande och ljusa värld, med
dess lycksaliga invånare. Och Världsalltets Fader svarade, sägande:
"Din bön skall dig beviljas, o du mest förledande bland alla skapade
varelser! Du må stanna i solens närhet — men icke bland gudarna, ty
då kunde ofärd bringas åstad. Och själfva strålglansen af din skönhet
skall blända de dödligas ögon och hindra dem att varseblifva dig, så
att deras hjärtan icke förtäras för din skull. Dröj därför för alltid i
solens himmel!"
Och efter att ha återskänkt Indra herraväldet öfver de Tre Världarna
drog sig Brahma undan till Brahmalokas oändliga ljus.