En saga från det fredliga land, där ingen bär kläder, förutom de döda;
där de unga äro sköna som bärnstensstatyer; där under en evig sommar
till och med bärgen vägra att omsvepa sig med gördlar af moln.
* * * * *
"Mäktige Omataianuku!"
"Bistre Avaava, du högreste!"
"Högreste Outuutu!"
"Beskuggen vår väg!"
"Resen er som kokospalmer framför oss!"
"Böjen er som drömmar öfver den slumrande!"
"Gören de sofvandes sömn än djupare!"
"Sofven, ni trösklarnas syrsor! Sofven, ni aldrig hvilande myror!
Sofven, ni nattens lysande insekter!"
"Vindar, upphören att hviska! Fridlösa gräs, susa ej mer! Palmblad,
varen stilla! Åarnas säf, bugen er ej! Du blåa flod, upphör att skvalpa
mot strandbrädden!"
"Slumren, ni husets stockar och stöd och pålar stora och små, ni
sparrar och bjälkar och halmtak, ni flätvärksväggar, ni fönster med
bambugaller, ni dörrar som gnissla likt spöken, du sakta glödande eld
af sandelträ, — slumren I alla!"
"O Omataianuku!"
"Högreste Outuutu!"
"Bistre Avaava!
"Beskuggen vår väg!"
"Resen er som kokospalmer framför oss!"
"Böjen er som drömmar öfver de slumrande!"
"Gören djupare de sofvandes sömn, —"
"Gören djupare vindarnas sömn, —"
"Djupare vattnens sömn, —"
"Skummare nattens mörker!"
"Beslöjen månen med er andedräkt!"
"Låten stjärnornas ljus förblekna!"
"I namn af de mäktiga —"
"Omataianuku!"
"Outuuturoraa!"
"Ovaavaroroa!"
"Sofven!"
"Sofven!"
* * * * *
Så ljöd vid hvarje nymåne tjufvarnas besvärjande sång, — den första
natten låg som vindens sus bland kokospalmerna; sedan högre och högre
hvar följande natt, och tydligare och mer välljudande, ända tills
den stora fullmånens hvita ansikte öfvergöt skogarna med ljus och
försilfrade vattenpölarna under palmernas pelarrader. Ty fullmånens
trollkraft var mäktigare än sångens besvärjelsemakt; och folket i
Rarotonga sof ej. Men under andra nätter bortburo de osynliga tjufvarna
många kokosnötter och tarorötter, och pisangfrukter och bananer, i
trots af de snaror som utlades för dem af folket i Rarotonga. Men
man märkte med förskräckelse att kokosnötter försvunno från så höga
träkronor, att ingen mänsklig arm kunnat nå dem.
* * * * *
Men en natt befann sig höfdingen, Aki, vid den källa, som benämnes
Vaipiki, — och hvilken springer fram ur de vatten, som flyta under all
världen. Och då såg han, just då den tunna nymånen speglade sig i den,
en yngling och en ungmö resa sig ur källan, — hvitare än själfva månen,
nakna som fiskar och sköna som drömmar. Och de begynte sjunga en sång,
vid hvars toner Aki, som låg gömd bakom pandanusbladen, täppte till
sina öron, — ty det var trolldomssången, _E tira Omataianuku, E tira
Oututuuroroa_! Och vindarna domnade bort, och vågorna sjönko i sömn,
och palmbladen upphörde att susa, och syrsornas sång tystnade.
* * * * *
Men Aki, som beslöt att fånga de hvita varelserna, lade ut ett
stort fisknät i bottnen på källan, och väntade på att de skulle
komma tillbaka. Nattens omätliga tystnad blef än djupare, och den
blodfärgade röken från det eldsprutande berget sväfvade orörlig i
skyn, lik en jättestor fjäderbuske. Till slut återtogo hafsvindarna
sitt hemlighetsfulla hviskande i palmdungarna; en syrsa surrade och
en tusenröstad insektkör svarade. Nymånen sänkte ett af sina bleka
horn i hafvet och östern ljusnade och skiftade färg lik en hajmage.
Förtrollningen var bruten, — dagen bröt in.
Och Aki såg de två hvita varelserna återvända, bärande frukter och
nötter och doftande örter. Hastigt resande sig från sitt gömställe
rusade han mot dem; och de störtade sig i källan, likt fiskar, medan
frukterna ströddes ut öfver marken. Men ack! de fastnade i nätet!
Då sökte Aki draga upp sin fångst, och stark som han var, blef det
honom ett lätt sak. Men vid en svängning på nätet hoppade ynglingen ut,
och slank som en skimrande lax genom djupen ned till de okända vattnen,
så att Aki endast fångade flickan. Fåfängt kämpade hon i nätet, och
hennes månskenshvita kropp skimrade opalfärgadt, likt en vacker fisk i
fångstmannens hand. Förgäfves grät hon och bad; Aki fyllde upp källan
med stora korallblock, på det hon icke skulle undslippa och äfven hon
försvinna i djupet. Men då han såg huru sällsamt skön hon var, tröstade
han henne och talade lugnande ord, till dess hon upphörde att gråta.
Hennes ögon voro stora och djupa, som en tropisk natthimmel, blixtrande
af stjärnor.
* * * * *
Så hände det sig att Aki begynte älska henne; högre än sitt eget lif
älskade han henne. Och folket förundrade sig öfver hennes skönhet; ty
det strålade ljus omkring henne då hon rörde sig, och då hon sam i
floden var hennes väg lik månens gång öfver vattnen, — en dallrande
strimma af ljus. Men man märkte att denna strålande skönhet tilltog
och aftog i omvändt förhållande till månens tilltagande och aftagande.
Hennes hvithet var mest bländande vid nymånstid, och den nästan
upphörde att lysa, när månen blef full. Och hvarje gång nymånen första
gången höjde sig grät hon tyst, men så bittert, att Aki icke förmådde
trösta henne ens efter det han lärt henne förstå kärlekens ord på hans
eget folks språk, — det vokalrika tungomål, som berör den lyssnande på
samma sätt som nattfågelns gäckande sång.
* * * * *
Sålunda gingo många år förbi och Aki blef gammal. Men hon förblef sig
lik, ty den starka ras, till hvilken hon hörde, åldras aldrig. Så
märkte man att uttrycket i hennes ögon blef ännu djupare och ljufvare,
— hemlighetsfullt ljuft; och Aki förstod att han på sin ålderdom skulle
bli far. Likväl grät hon och anropade honom, sägande:
"Lyssna! Jag är icke af din ras, och måste slutligen lämna dig. Om du
älskar mig, så döda denna min hvita kropp, och rädda vårt barn, ty om
det näres af mig, så måste jag stanna ännu tio år i denna värld, till
hvilken jag ej hör. Du kan därmed icke förgöra mig, ty fastän jag synes
dö, så skall min kropp likväl fortfara att lefva, — ja, du kan icke
skada mig mer, än vattnet skadas af yxa eller spjut! Ty jag består af
vatten och ljus, af månsken och vind! Och jag får ej ge ditt barn di..."
Men Aki, som fruktade att förlora både henne och barnet, lyckades
öfvertala henne att stanna. Och barnet blef så vackert som en hvit
stjärna, och hon vårdade det under tio lyckliga år.
Efter det dessa tio år gått förbi, kysste hon Aki och sade till honom:
"Ack, nu måste jag lämna dig, ty eljes skulle jag dö en värklig död;
tag därför bort korallblocken ur källan." Efter att ännu en gång
ha omfamnat honom, lofvade hon snart återvända, och förmådde honom
därigenom att villfara hennes begäran. Hon önskade taga honom med sig,
men han kunde ej följa henne, då han endast var en dödlig människa. Som
en glänsande ljusstråle försvann hon då ensam i källans djup.
* * * * *
Barnet växte upp till en smärt och vacker gosse, men han liknade icke
sin mor. Hvithyllt var han visserligen, men endast såsom främlingarna
från andra sidan hafvet. I hans ögon glimtade likväl ett egendomligt
ljus, som brann klarast vid nymånstid, och aftog i bredd med månens
tillväxt... En natt utbröt en väldig storm; kokospalmerna bugade
sig som rör och en sällsam stämma brusade fram med vinden, ropande,
kallande. Vid gryningen var den hvita ynglingen försvunnen, och aldrig
därefter skådades han af mänskliga ögon.
Men Aki lefde i mer än hundra år och väntade vid Vaipikikällan, tills
hans hår var hvitare än sommarens skyar. Till slut bar folket honom hem
till hans hus, och lade ned honom på en bädd af pandanusblad. Och alla
kvinnorna vakade öfver honom, ty de fruktade att han skulle dö.
... Det var en natt vid nymånstid, och den nya månen höll just på att
höja sig. Då hördes plötsligt en låg, välljudande röst, sjungande
den gamla sång, som några af väktarinnorna ännu erinrade sig ha hört
för mer än ett halft hundratal år sedan. Allt ljufvare och ljufvare
ljöd sången, allt högre höjde sig månen! Syrsorna upphörde med sin
låt; palmbladen vägrade att böja sig för vinden. Och en tung domning
öfverföll de vakande, hvilka sutto med vidöppna ögon, men icke förmådde
röra en lem, lika så litet som frambringa ett ljud. Därpå sågo de alla
en hvit kvinna, — hvitare än månskenet, smidig och slank som en fisk, —
glida fram mellan väktarinnornas skara. Och under det hon drog Akis grå
hufvud mot sitt glänsande bröst, sjöng hon för honom och kysste honom
och smekte hans åldriga drag...
Solen gick upp: väktarinnorna vaknade. De böjde sig öfver Aki, som såg
ut att slumra. Men då de tilltalade honom svarade han ej; och då de
vidrörde honom, rörde han sig ej. Ty han sof för evigt!...