Där blir månen gammal och ung igen många gånger om, som om den ofta
doge, och lika ofta väcktes till lif igen genom trolldom; medan solen
rör sig i en krets af bleka dunster och icke går ned. Men då den
slutligen sänker sig och försvinner är det fortfarande ljust; ty de
döda tända röda eldar i skyn högt öfver isbärgen ända tills solen efter
många, många mörka månader igen går upp.
* * * * *
Allting är hvitt där, utom det svarta hafvet och de bleka dimmorna. Och
likväl är det svårt att se hvar vattnet upphör och landet tar vid, ty
gudarna glömde att afsluta den delen af världen. Isbärgen växa till och
förminskas, byta plats i norr och i söder och förändra fantastiskt sitt
utseende. Ansikten framträda i dem, drag som förlängas och breda sig
ut, och kroppar som likna utdöda djurs. Vid fullmånstid samlas alla de
tallösa skaror hundar, som lefva på död fisk, och tjuta mot det rytande
hafvet. Och vid ljudet däraf skocka sig de väldiga björnarna samman på
isbärgens högsta toppar och välta ned hvassa hvita block mot hundarna.
Öfver det hela, högt upp mot det röda skenet, reser sig ett bärg, ur
hvilket det alltsedan tidernas begynnelse framsprutat flammande eld.
Och öfver hela landets yta ligga utströdda hopar af jättestora ben. Men
detta gäller sommaren i det landet; om vintern höres där intet ljud
utom isens dån, vindarnas tjut och hvin och isflakornas gnissel och
rassel.
Det finns likväl människor i dessa delar af världen, människor, hvilkas
hyddor äro byggda af snö och upplysta af lampor, fyllda med sjödjurs
späck, — och de vilda hundarna lyda dessa människor. Men själfva lefva
de i ständig skräck för Sjötrollet, ett vidunder, som ser ut som cn
armlös man, men är grönt som gammal is; de frukta hafsrået, en kvinnlig
skepnad, som skriker under isarna, på hvilka deras hyddor äro byggda;
och Troll-björnen, hvars huggtänder bestå af is, och Kajarissaerna,
isbärgens andar, som draga ned kajakerna i det svarta vattnet; och
spökelfenbens-jägaren, som kuskar sitt luftiga spann hän öfver isar,
tunna som fiskfjäll. Och de frukta det Hvita Spöket, som ligger på lur
efter dem, som nattetid gått vilse, och som äger makt att förgöra alla,
hvilka han kan narra att skratta åt hans galna upptåg. Och de frukta
äfven den hvitögda renen, som ingen far förfölja. Det landet är äfven
ett hemvist för trollkarlar, häxmästare och Illiseetsuer, som skapa
Tupileker.
Men Tupilek är af alla ohyggliga ting det mest ohyggliga, af alla
obeskrifliga ting det mest obeskrifliga.
Ty detta land är fullt af ben, — ben af hafsvidunder och landsvidunder,
— skallar och refben af djur som förgåtts hela tidrymder innan
människan föddes; och där finns bärg, där finns hela öar, som bestå
af dylika ben. Köpmän från aflägsna, sydliga länder sända emellanåt
elfenbenssamlarc dit upp, — försedda med slädar och oräkneliga hundar,
— som våga sitt lif för dessa hvita tänder, dessa fruktansvärda betar,
hvilka sticka upp från den is eller sand, som icke är djup nog för
att täcka dem. Och Illiseetsuerna söka ut de största af dessa ben och
veckla in dem i ett hvalfiskskinn tillsammans med hjärtan och hjärnor
af en mängd både sjö- och landdjur, och läsa besynnerliga ord öfver
dem. Då skälfver och stönar hela den väldiga massan och förvandlar
sig till en mer jättelik, mer fasansfull gestalt, än gudarna någonsin
skapat. Den rör sig på många fötter; den ser med många ögon; den griper
med oräkneliga tänder; den lyder sin skapares vilja, den är en Tupilek!
* * * * *
Och allting växlar utseende i det landet, — på samma sätt som isbärgen
nyckfullt skifta sina former, som sandens gränslinje evigt ändrar sig,
som ben förvandlas till jord och jord förefaller att öfvergå till
ben igen. På samma sätt ikläda sig äfven djuren mänsklig skepnad,
och fåglar tillägna sig mänsklig gestalt; ty allt är förtrolladt i
detta land. Sålunda hände sig en dag att en elfenbenssamlarc råkade
få sikte på en flock sjöfåglar, som just höllo på att förvandla sig
till kvinnor. Och genom att försiktigt krypa fram öfver den hvita snön
lyckades han — som själf var klädd i hvita skinn — plötsligt öfverraska
dem och gripa ett kraftigt tag i den närmaste, medan de öfriga
blixtsnabbt återtogo sin fågelgestalt och flydde söderut under det de
uppgåfvo långa, hämska skrän.
Smärt som en nymåne var flickan, och likaså blek, och hennes ögon
voro svarta och mjuka, som den vilda måsens. Då mannen märkte att hon
ej gjorde motstånd, utan endast grät, hyste han medlidande med henne
och förde henne in i sin varma snöhydda, där han klädde henne i mjuka
skinn och bjöd henne ett stort fiskhjärta. Längre fram — efter det hans
medlidande förbytts till kärlek — blef hon hans hustru.
I två år lefde de tillsammans, och han lifnärde henne med både fisk och
kött, ty han var skicklig i användandet af båge och nät. Men då han
aflägsnade sig, stängde han alltid väl till hyddans dörr, för att hon
icke skulle återtaga sin fågelgestalt och flyga sin väg igen. Efter
det hon födt honom två barn försvann emellertid denna fruktan, likt
minnet af en ond dröm; och hon började följa med honom på hans jakter
och handterade bågen med förvånansvärd skicklighet. Men hon öfvertalade
honom att aldrig skjuta på de vilda måsarna.
Så lefde och älskade de, och deras barn växte upp till stora och starka.
Då hände sig en dag, då de alla jagat tillsammans och lyckats skjuta
många fåglar, att hon ropade till barnen: "Kära barn, skynda att hämta
mig fjädrar!" De hämtade henne händerna fulla, och hon fäste fjädrarna
på deras armar och på sina egna skuldror och ropade till dem, "Flyg! Ni
äro af fåglars släkt, ni äro vindens barn!"
I och med detsamma föllo kläderna af dem, och de förvandlades till
vilda måsar. Därpå höjde sig mor och barn i den genomskinliga, iskalla
luften, kretsande och kretsande högre och högre upp mot skyn. Tre
gånger svingade de i spiralformig flykt öfver den gråtande fadern, tre
gånger skreko de öfver isbärgens glimmande toppar, och så — plötsligt
svepande fram mot söder — flögo de bort för alltid.