En sällsam egyptisk sägen, sådan den förtäljes i demotisk skrift på en
gammal papyrus, funnen i nekropolen Deir-el-Medineh, bland ruinerna
af det hundraportade Thebe. Upptecknad i det trettiofemte året af
någon förgäten Ptolemaeus’ regering, och i månaden Tybi afslutad af en
skrifvare, ryktbar bland trollkarlar... Otvifvelaktigt tillägnad Thoth,
alla skrifvares herre, alla trollkarlars stormästare, hvars välbehag
vördnadsfullt nedkallats öfver hvar och en, som talar godt om bemälda
papyrus...
* * * * *
... Thoth, den gudomlige, alla skrifvares herre, ypperst bland
konstnärer, alla trollkarlars furste, skref — säges det — en gång med
egen hand en bok, som öfverträffade alla andra böcker, och som innehöll
ingenting annat än tvänne magiska formler. Hvem hälst än kunde uppläsa
den första af dessa formler, blef endast gudarna underordnad — ty i
samma stund han uttalade besvärjelsen, blefvo bärg och dalar, haf och
moln, himlens höjder och helvetets djup hans vilja underdåniga; medan
luftens fåglar, mörkrets kräldjur och fiskarna i vattnet tvingades
att framträda och röja de tankar, som lågo dolda i deras hjärtan. Men
hvem hälst än kunde uppläsa den andra formeln, han skulle aldrig lära
känna döden, — ty om han äfven blefve begrafven i jordens innanmäte,
så skulle han likväl genom mörkret skåda himlen och förnimma jordens
röster genom den djupa tystnaden. Äfven i grafven skulle han se solens
uppgång och nedgång och gudarnas kretslopp och månens tilltagande och
aftagande och firmamentets eviga stjärnljus.
Och Thoth inneslöt sin bok i ett skrin af guld, och guldskrinet i
ett skrin af silfver, och silfverskrinet i ett skrin af elfenben och
ebenholts och elfenbens och ebenholtsskrinet i ett skrin af palmträ
och palmträskrinet i ett skrin af brons och bronsskrinet i ett skrin
af järn. Och detta begrof han i bottnen af Egyptens stora flod, på
det ställe där den flyter genom distriktet Koptos. Och odödliga
flodvidunder ringlade sig kring skrinet, för att försvara det mot
trollkarlar.
* * * * *
Men bland alla trollkarlar var Noferkeptah, Kung Minibphtah’s son, (må
han för evigt få behålla lif, hälsa och krafter!) den första, som genom
list upptäckte den plats, på hvilken den underbara boken blifvit gömd,
och var modig nog att bemäktiga sig den. Ty efter det han rundligen
ersatt den visaste af de gamla prästerna, för att denne skulle visa
honom vägen, erhöll Noferkeptah af sin fader, Pharao, en kunglig, väl
utrustad och välbemannad farkost, i hvilken han begaf sig till Koptos
för att uppsöka den fördolda skatten. Och då han efter många dagars
resa anlände till Koptos, skapade han sig en magisk båt med en magisk
besättning genom att framsäga några hemlighetsfulla ord. Han själf
och den framtrollade besättningen arbetade på att finna skrinet, och
genom att med fördämningar afleda vattnet lyckades det dem slutligen.
Därefter öfvervann Noferkeptah med hjälp af sin trolldom den odödliga
ormen, hvarpå han bemäktigade sig skrinet, uttalade de hemlighetsfulla
formlerna och blef endast gudarna underordnad.
Men gudarna vredgades på honom och läto hans syster och hustru,
Ahouri, omkomma i Nilen, och desslikes hans son. Noferkeptah tvingade
visserligen floden att återgifva de döda, men trots det bokens makt på
ett särskildt, hemlighetsfullt sätt höll dem vid lif, lefde de icke på
samma sätt som förut, hvarför han var tvungen att låta begrafva dem i
den stora nekropolen i Koptos. Efter att hafva upplefvat allt detta,
fruktade han för att ensam återvända till konungen och band därför
boken öfver sitt hjärta samt dränkte sig själf. Bokens makt bevarade
på sätt och vis äfven hans lif; men han lefde icke på samma sätt som
förut, hvarför man förde honom tillbaka till Thebe, lik en, den där
passerat Amenthi, och begrof honom tillika med boken invid hans fäder.
Genom bokens makt lefde han likväl i grafvens mörker, såg solen gå upp,
såg gudarnas kretslopp, såg månens olika stadier och nattens stjärnor.
Genom bokens makt kallade han äfven till sig skuggan af sin syster
Ahouri, — som han tagit till hustru i enlighet med egypternas sed. Och
det var ljust i deras boning. Sålunda åtnjöt Noferkeptah en spöklik
lycka i sällskap med Ka’n, eller skuggan, af sin hustru Ahouri, och
Ka’n af sin son Mikhonsou.
* * * * *
Fyra generationer hade dött sedan kung Minibphtah’s tid; och Ousirmari
var nu Pharao i Egypten. Ousirmari hade två söner, lärda bland
egypter, — Satni var den äldres namn och Anhathoreröou den yngres.
Och i Egypti land fanns det ingen så kunnig skrifvare som Satni. Han
förstod att uttolka de heliga texterna, inskriptionerna på amuletterna,
tänkespråken i grafvarna och de ord, som voro inhuggna på minnesmärken,
och böckerna i den prästerliga boksamling, som kallas "Lifvets Dubbla
Hus". Likaså kände han sammansättningen af alla de trollformler och
besvärjelser, dem andarna åtlyda, så att det icke fanns någon trollkarl
lik honom i hela Egypti land. Och Satni hörde en gammal präst tala om
Noferkeptah och Thoth’s bok och beslöt att tillägna sig den. Men den
åldrige prästen varnade honom, sägande: "Akta dig för att taga boken
från Noferkeptah, ty han kan förtrolla dig och tvinga dig att föra den
tillbaka till honom i grafven, samt att därutöfver göra en svår bot."
Icke desto mindre begärde, och erhöll, Satni konungens tillåtelse att
nedstiga i nekropolen i Thebe och att — om han det kunde — därifrån
bortföra boken. Han begaf sig därför till Thebe, ledsagad af sin bror.
* * * * *
Tre dagar och tre nätter letade bröderna i de dödas omätliga stad,
och efter det de vandrat genom milslånga svarta gånger, och nedstigit
i hundratals grafvar och tröttat ut sig med att vid skenet af en
flämtande lampa dechiffrera otaliga inskrifter, funno de slutligen
Noferkeptahs hvilorum. Men då de inträdde i grafven, blefvo deras ögon
bländade; ty Noferkeptah låg där vid sidan af sin hustru Ahouri och
Thoth’s bok, som låg midtemellan dem, utspred ett så mäktigt sken, att
det liknade solens. Då Satni trädde in, reste sig Ahouris vålnad mot
ljusskenet och frågade honom, "hvem är du?"
Då svarade Satni: "Jag är Satni, kung Ousirmaris son, och jag kommer
för att taga boken, som ligger mellan dig och Noferkeptah. Om du ej ger
mig den godvilligt, så rycker jag den från dig med våld."
Men kvinnans vålnad svarade honom: "Tala icke så dåraktigt! Begär
icke denna bok! Ty då vi erhöllo den beröfvades oss glädjen att lefva
på jorden den tid, som naturenligt blifvit oss tillmätt; och detta
förtrollade lif i grafven är icke likt lifvet i Egypten. Boken kan på
intet vis vara dig till gagn! Lyssna därför hellre till berättelsen om
alla de pröfninger, med hvilka vi hemsökts för denna boks skull..."
Men efter det han lyssnat till Ahouris historia var Satnis hjärta
fortfarande hårdt som brons, och han upprepade:
"Om du ej frivilligt ger mig boken, som ligger mellan dig och
Noferkeptah, så rycker jag den från dig med våld."
Då reste sig Noferkeptah, skrattade och sade: "O Satni, om du värkligen
är en skrifvare af den rätta sorten, så afvinn mig denna bok! Om du
ej är feg, så låt oss spela om besittningen af den, låt oss spela ett
femtiotvå spel!" — Det fanns nämligen ett schackbräde inne i grafven. —
Så spelade Satni ett spel schack med Noferkeptah, medan Ahouris och
den storögda gossens Ka’er eller skuggor sågo på. Men deras ögon, som
jämte Noferkeptah’s fixerade honom, förvirrade honom till den grad, att
han blef yr i hufvudet och hans tankars väf tilltrasslades så att han
förlorade spelet. Noferkeptah skrattade, uttalade ett magiskt ord och
lade schackbrädet på Satnis hufvud. Satni sjönk ända till knäna ned i
marken.
Ännu en gång spelade de, och med samma utgång. Då uttalade Noferkeptah
ett annat magiskt ord, och lade återigen schackbrädet på Satnis hufvud.
Och Satni sjönk till höfterna ned i marken. Ytterligare en gång spelade
de, och med samma resultat. Då uttalade Noferkeptah ett tredje magiskt
ord, och lade schackbrädet på Satnis hufvud. Och Satni sjönk ända till
öronen ned i marken.
Då kallade Satni på sin bror, och begärde af honom några mäktiga
talismaner. Och brodern hämtade dem skyndsamt och lade dem oförtöfvadt
på Satnis hufvud, och räddade honom därmed ur Noferkeptah’s våld. Men
efter att ha gjort detta, föll Anhathorerôou död ned i grafven.
Och Satni sträckte ut handen, tog boken från Noferkeptah och gick från
grafven ut i gångarna, medan boken upplyste hans väg, så att ett starkt
sken kastades framför honom, under det allt bakom honom låg i mörker. I
mörkret följde Ahouri efter honom, och klagade högljudt: "Ve, ve öfver
oss! Det lifgifvande ljuset har fråntagits oss; det ohyggliga Intet har
kommit öfver oss! Så skall då den värkliga tillintetgörelsen intränga
i grafven!" Men Noferkeptah kallade Ahouri till sig, bad henne upphöra
att gråta och sade till henne: "Sörj ej öfver boken; jag skall förmå
honom att vända åter med den, bärande en grepe och en käpp i handen och
ett brinnande fyrfat på hufvudet."
* * * * *
Men då Ousirmari fick veta allt detta, blef han mycket ängslig för sin
son och sade till honom: "Se, din dårskap har redan orsakat din broder
Anhathorerôous död; tag dig därför tillvara, så att du icke må komma
äfven din egen undergång åstad. Den döde Noferkeptah är helt visst en
mäktigare trollkarl än du. För genast boken tillbaka, så att han icke
må förgöra dig."
Men Satni svarade: "Se, aldrig har jag närt någon sinnlig önskan eller
gjort någon lefvande varelse förnär. Huru skulle då de döda förmå något
mot mig? Det är endast en dålig skrifvare — en skrifvare som icke lärt
att behärska sina passioner — som kan öfvervinnas med trolldom."
Och han behöll boken.
* * * * *
Emellertid inträffade kort därpå något oväntadt. Då Satni en dag stod
i förhallen till Pthahs tempel, fick han se en kvinna så skön att han
— i och med detsamma hans ögon riktats mot henne — upphörde att handla
som en lefvande varelse och all världen omkring honom blef otydlig som
en dröm. Och medan den unga kvinnan bad inne i templet, blef Satni
upplyst om att hennes namn var Thoutboui, och att hon var dotter till
en profet. Hvarpå han skickade ett bud till henne, sägande: "Detta
tillkännagifver min herre: 'Jag, Prins Satni, Kung Ousirmaris son,
älskar dig så högt, att jag känner mig döende... Om du vill älska mig
som jag det önskar, så skall jag gifva dig konungsliga gåfvor; men om
ej, så vet att jag äger makt att begrafva dig lefvande bland de döda,
så att ingen därefter får skåda dig'."
Då Thoutboui hörde dessa ord såg hon hvarken förvånad, harmsen eller
förskräckt ut; hennes svarta ögon skrattade blott och hon svarade: "Bed
din herre, Prins Satni, Kung Ousirmaris son, besöka mig i mitt hus
i Bukastes, dit jag just nu beger mig"... Hvarpå hon aflägsnade sig
tillsammans med sin svit af uppvaktande jungfrur.
* * * * *
Så begaf sig Satni skyndsamt till Bukastes, och till Thoutbouis,
profetens dotters, hus. I hela näjden fans det intet hus, som liknade
hennes, det var högt och långt och omgifvet af en trädgård, som
inhägnades af en hvit mur. Satni fördes af Thoutbouis tjänarinna in
i huset, och uppför en vindeltrappa till ett rum i öfre våningen, i
hvilket det fanns stora bäddar af ebenholts och elfenben, dyrbara,
konstfullt utskurna möbler, trefötter med brinnande parfymer och bord
af cederträ med skålar af guld. Och väggarna voro beklädda med lapis
lazuli inlagd med smaragder, hvilket gjorde dagern egendomlig och
dallrande. Thoutboui visade sig på tröskeln, klädd i hvita väfnader,
genomskinliga som dräkterna hos de danserskor, hvilka äro målade på
väggarna i pharaonernas palats. Då hon stod där i ljusskenet och Satni
betraktade hennes smidiga lemmar och smärta kropp, kände han sitt
hjärta upphöra att slå och han kunde ej tala. Men hon bjöd honom vin
och mottog ur hans händer de gåfvor han medfört, — samt tillät honom
att kyssa sig.
Därpå sade Thoutboui: "Med gåfvor är jag icke lätt vunnen. Jag vill
likväl pröfva dig, eftersom du så önskar. Gif mig ett kontrakt, som
öfverlämnar åt mig allt det du äger, — ditt guld och ditt silfver, dina
jordområden och hus, dina ägodelar och allt som tillhör dig. Så att det
hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"
Och Satni, som blickade in i hennes ovala, svarta juvelögon, glömde
värdet af allt det han ägde. En skrifvare tillkallades och uppsatte
kontraktet, som öfverlämnade alla Satnis ägodelar åt Thoutboui.
Därefter sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, efter du
önskar det. Om du vill äga min kärlek, så öfverlämna mig äfven dina
barn som slafvar, i annat fall komma de att söka tvist med mina barn
angående det du förut ägde. Så att det hus, i hvilket jag bor, må
blifva ditt hus!"
Och Satni betraktade hennes förtrollande barm, hvilken häfde sig hvit
som om den varit skuren i elfenben och rundade sig likt strutsägg; —
och han glömde sina älskade barn och undertecknade kontraktet... I
samma ögonblick anlände en budbärare, sägande: "O, Satni, dina barn
vänta dig därnere." Och han svarade: "Bed dem komma hit upp."
Då sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, då du så önskar
det. Om du vill vinna min kärlek, så låt döda dina barn, eljes kunna de
någon gång i framtiden göra anspråk på det du nu gifvit mig. Så att det
hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"
Och bedårad af hennes förföriskt smidiga växt, af hennes blomstrande
behag, af hennes elfenbenshvita skönhet, förglömde Satni till och med
sina faderskänslor, och svarade: "Vare det så; om jag härskade öfver
himlen, så gåfve jag till och med den för en kyss af dig."
Då lät Thoutboui döda Satnis barn inför faderns ögon, och han försökte
icke ens rädda dem. Hon bad sina tjänare kasta kropparne ut genom
fönstret till kattorna och hundarna nedanför; likväl lyfte Satni ej ett
finger för att förhindra det. Och medan han drack vin tillsammans med
Thoutboui, kunde han höra tjutet af de djur, som slukade hans barns
kött. Men han endast stönade emot henne: "Gif mig din kärlek! Jag är
som i helvetet för din skull!" Och hon reste sig upp, gick till rummet
invid, vände sig om, bredde ut sina sköna armar mot honom och drog
honom till sig med sina outgrundliga ögons trollmakt...
Men då Satni sökte omfamna och kyssa henne, se: då öppnade sig
hennes rosiga mun och vidgades och djupnade, — gapade allt större,
allt svartare, tillväxte hastigt, ohyggligt, — till ett mörker likt
nekropolernas, ett djup likt Amenthis! Och Satni såg endast en afgrund
gapa framför sig, nattlikt svart och hemsk, och utur afgrunden
frambrusade en stormvind, som ryckte honom med sig och hvirflade
om med honom, som om han varit ett vissnadt löf. Och han förlorade
medvetandet...
* * * * *
Då han vaknade upp igen låg han naken vid ingången till en underjordisk
begrafningsplats. En så vild skräck och förtviflan öfverföll honom, att
han beslöt att göra slut på sitt lif. Men konungens tjänare funno honom
och buro honom välbehållen hem till hans faders hus. Och Ousirmari
lyssnade till hans hemska berättelse.
Därpå sade Ousirmari: "O Satni, den döda Noferkeptah är en mäktigare
trollkarl än till och med du, som likväl är lefvande. Vet framför allt,
min son, att dina barn lefva och befinna sig väl i min omvårdnad; och
vet äfven att den kvinna, hvars skönhet förtrollade dig, och för hvars
skull du i tankarna begått alla dessa skändliga brott, var en skenbild,
framtrollad af Noferkeptah. Genom att sålunda uppväcka dina passioner,
tillintetgjorde han din magiska makt. Och skynda dig nu, min käre son,
att föra boken tillbaka till Noferkeptah, i annat fall kommer du att
förgås jämte hela din släkt!"
Så tog då Satni Thoth’s bok, och bärande en grepe och en käpp i handen
och ett brinnande fyrfat på hufvudet förde han den tillbaka till den
thebanska nekropolen och ned i Noferkeptah’s graf. Och Ahouri klappade
i händerna och smålog, då hon såg ljuset återvända, och Noferkeptah
skrattade och sade: "Sade jag dig ej det?" — "Ack, blef du förtrollad,
o Satni?" frågade Ahouri. Men Satni bugade sig djupt inför Noferkeptah
och frågade hvarmed han kunde få försona sitt fel.
"O Satni", svarade Noferkeptah, "min hustru och min son ligga i
verkligheten begrafna i Koptos; dessa gestalter, som du ser här, äro
endast deras skuggor, deras Ka’er, — som uppehållas af min trollmakt.
Sök därför upp deras hvilorum i Koptos och jorda deras kroppar invid
min, på det vi alla må bli förenade, och du sålunda göra bot..."
Så begaf sig då Satni till Koptos, och råkade där en åldrig präst, som
visade honom Ahouris grafplats, sägande: "Min farfars far omtalade det
för min farfar, som omtalade det för min far!" Och Satni fann liken och
återgaf Noferkeptah dennes hustru och son, och fullgjorde sålunda sin
bot. Hvarefter Noferkeptah’s graf blef för evigt förseglad på Pharaos
befallning; och ingen människa känner numera den plats, där han ligger
begrafven.