Femte Kapitlet

"Hur ynglingen än dikta må,

Ej blir hans himmel dock så blå

Hans jord så grön ej mer" -- --

-- -- -- -- --

Rektor A... bodde sjelf ute på sin egendom B---- nära Borgå. Då jag

begynte min lärokurs, föresatte jag mig fast att oaflåtligen sträfva

efter sanning och rätt. Jag kände mig böjd till all vetenskaplig

forskning, och utan att tillegna mig egna satsers förträfflighet,

härflöt min ifver hufvudsakligast från begäret, att engång kunna

återgälda dem, som nu voro mitt hjerta så dyrbara. Erkänsla och

tacksamhet voro mitt mål; kärlek och ära min lösen.

Med sådana tankar lemnade jag min mamma Segerman. Hennes välsignelse

följde mig, och min Johannas glädje var den, att till ferierna få

återförvänta mig hem. Detta betraktade hon som glanspunkten af sitt

unga lif.

En dimmig höstafton kom jag till Borgå. Det höga domkyrko-tornet var

insvept i töckenmanteln och från ett och annat fenster glindrade ett

ljus. Det var ödsligt på gatorne och hvar helst jag såg, kunde jag ej

upptäcka något bekant ansigte. Ändtligen stannade min reskärra framför

Ekonomie-Mästaren Surstedts port, en man som höll kasern, om jag så får

säga, för skolpojkar och gymnasister. Här skulle jag taga in. Rummet,

som var ämnadt åt mig, kändes kallt och var dystert; en dank, som fru

Surstedt skickat upp, sken dunkelt på bordet och utgjorde hela

illuminationen för min ankomst; en säng utan sängkläder, ett par

rankiga stolar, ett litet bord, hvarå ännu funnos tecken efter målning

-- se der mina möbler. Jag satte mig ned till begrundande. Aldrig hade

jag kändt mig så ensam och öfvergifven. Min kassa var temligen liten

och "hushålla" var mamma Segermans sista ord, då vi skiljdes.

Jag afbröts i mina betraktelser af min värd, som stack in sitt

fullmånsansigte genom dörren och snart praktiserade hela sin jemntjocka

figur in i rummet. "God afton herr Ham -- Ham -- Hamster, ville jag

säga," helsade herr Surstedt. -- "Jag vill tro, att herrn tycker om

rummet; jaha, ett temligen beqvämt rum, jaha -- jag skulle bara fråga

-- nämna, att om herrn vill ha sängkläder"...

Ja visst vill jag det.

Jaha, visst... -- ja, jag hyr ut sängkläder; ett bolster, två kuddar,

ett örngått, ett lakan och ett stoppadt täcke; dessutom en byrå, der

herrn kan ha sina saker uti -- jaha -- den sednare för tre riksdaler i

termin, -- jag har ganska goda byråer, fast de ej äro för granlåt --

jaha; -- likaledes kan herrn få hyra en mathemtare.

Ja så -- ja, om herrn ville vara god och ställa om hvad jag kan

behöfva.

Jaha, herr Hamster -- jag ville bara nämna om, att jag alltid tar

betalt på förhand för sådant der, -- att det ej blir några

efterräkningar. Likaså fordrar jag, att allt blir godtgjordt, om något

skadas af sakerna, jaha; -- ett måste jag ännu säga: att jag intet tål

det något pack löper i vårt hus -- vi hålla god ordning och snygghet i

vår gård, vi -- jaha.

Sedan jag lofvat herr Surstedt allt hvad han önskat, lemnade han mig åt

mig sjelf. Herr Surstedt ville agera far för och öfver alla sina

herrar; d.v.s. han tog sig en viss magt och myndighet öfver dem;

naturligtvis emot deras egen vilja. Alltid spelade han en rôle af

öfverlägsenhet emot dem, och derföre ville sällan någon dröja hos honom

längre än en termin.

Fru Surstedt gick, hela veckan om, sotig och snusig, med utslaget hår,

i köket och kritade på väggar och fensterkarmar vissa krummelurer och

streck, af hvilka de förre skulle betyda hvem som ätit, och de sednare

huru mycket han ätit. Uti det allraheligaste satt ekonomie-mästar

Surstedt sjelf och införde i sin så kallade hufvudbok en öfversättning

af fruns hieroglyfer i köket. Han var så öfvertygad om sin hustrus

samvetsgranhet, att han skulle kunnat sätta sin själs salighet i pant,

att hon kritat riktigt. Vidare hade herrskapet Surstedt en dotter,

kallad mamsell Lina. I hushållet fick hon aldrig deltaga; men i stället

erhöll hon en såkallad bildad uppfostran, och, såsom prof på sin

handfärdighet, sydde hon hvarje jul en pirat åt mamma, med ett hundkräk

inom en blomsterkrans, samt åt pappa en tobakspung med ymnighetshorn

och hans namn. Hon spelade äfven gitarr och sjöng. För öfrigt var lilla

Lina en vacker flicka och förtjust i en lång hygglig karelare som

nyttjade pigues, hällor, gula handskar och käpp. Ofta hände, medan han

satt och spisade, att man hörde mamsell Lina gnola: "Det är den största

sorg, som jorden månde bära, att" etc. etc. Ändtligen slutade saken så,

att karelaren, (eller rättare förtjusningen) reser bort; ty han blir

lagsökt af pappa sedan krediten tagit slut. Mamsell Lina blef

öfvergifven och gifte sig slutligen med en fändrik, som rest hem på

permission och som sedan fann för godt att blifva hemma och ärfva

svärfars gamla ruckel, tältsängarne, de brokiga sängkläderna, de

söndriga och rankiga borden och stolarne, ett upplag af gamla pulpeter,

utom alla andra dyrbarheter, samt framför allt salig svärfars

ekonomie-mästareskap, och konsten derjemte att med besked kunna

debitera alla dem, som framdeles kunde komma att logera hos vår

fändrik, likasom härtills kära svärfar det gjort.

Hos Surstedts bjöd jag i alla fall till att visa mig nöjd och

framsläpade der nära 4 år, eller till dess jag dimitterades till

universitetet. Herrskapet Surstedt och jag åtskiljdes som goda vänner,

och fändriken, som var något hederligare än jag trodde, gaf mig till

och med litet respenningar. Lina hade nemligen tutat honom i öronen,

att jag ämnade bli prest, och hade knappa tillgångar; hvarföre

fändriken, som hade särdeles aktning för prestaståndet, begåfvade mig

med en skänk på tio banko, som kommo mig väl till pass.

Mina trägna studier gjorde, att jag med heder genomgick min första

examen vid universitetet, och det dröjde ej länge derefter, innan jag

omfamnades af de mina.

Sjette Kapitlet.

"Sakta hör jag dörren knarra,

Och en ljusklar blick mig slår;

Tår och löje än der darra

Ifrån morgondrömmars år."

Jag anträdde således min hemresa, såsom välbeställd student. Vid mitt

inträde i rummet hos mamma Segerman lyste glädjen från alla håll; mina

berättelser väckte intresse. Mamma dukade och fejade; men Johanna

gladdes mest åt min återkomst. För henne meddelade jag allt hvad jag

sagt och hört; hon log åt mina infall, tårades åt min smärta, deltog

uti mina intryck. Hon sade slutligen att hon alltid skulle innerligt

hålla af mig, och huru lyckligt föreställde jag mig icke då att mitt

lif skulle blifva.

Dagar, veckor och månader förflöto med snabb och ilande fart. Denna tid

var den sällaste jag någonsin erfarit: jag var omgifven af moderlig

ömhet, bevakad af ett systerligt öga. Johanna, jag måste tillstå det,

var min första tanke om morgonen, min sista om aftonen.

Hvilken ljuf känsla måtte det icke vara, att med sin blotta blick

fängsla hjertan och låta en annan känna en försmak af himmelen. Ack!

hvilken fördel är det ej, att vara skön! Sannt är, att denna fordel kan

missbrukas, sin egare eller egarinna till skada, men den måste dock i

alla tider betraktas såsom ett litet kapital: ty skönheten är det

verksammaste rekommendationsbref man kan föra med sig på resan genom

lifvet; ehuru det måste anmärkas, att de sköna spela ett både högre och

farligare spel än andra. Ty af en vacker yta fordrar man ett lika

vackert inre. Men Johanna var icke allenast skön; hon var äfven den

renaste dygdens infattning. Hvarje leende var ett qvickt infall, hvarje

blick en god gerning. Allt -- allt andades frid och lugn. -- Ack, om

jag -- -- men kan jag väl någonsin hoppas att få ega en sådan klenod?

Jag, en fattig student! -- Man reflekterar ganska litet öfver denna

benämning; men det är likväl, i få ord sagdt, en egen belägenhet att

vara student, och fattig. Under den tid man sträfvar att göra själen

rik, sjunker man allt mer ner i djupet af materiella bekymmer. Försynen

har fästat blyvigter vid ungdomshoppets bevingade fötter, för att

hindra dem att flyga för högt, och den enda trösten är, att de sitta

qvar. Vid blotta tanken att förtörna mamma Segerman, förlorade jag

modet och vågade icke yppa min tanke. Hoppet och ovissheten voro för

mig ljufvare än säkerhetens smärtsamma bestämdhet.

Mamma Segerman och Johanna blefvo bjudna på julgröt till pastor M----n.

Såsom medlem af familjen ihogkomms äfven jag. Qvällen förflöt

glädtigare än man kunnat förmoda. Sällskapet var ej talrikt, men

trefligt; och okonstladt gick allt till. Adjunkten tycktes vara

särdeles väl upptagen i huset, och Dora, pastorns enda dotter, egnade

mycken uppmärksamhet åt honom. Han erhöll en mängd julklappar af allt

hvad som kan prydas med tapisserisöm i sefirgarn och perlor. Ibland

annat fick han en rökmössa med en stor perltoffs i nacken. "Rätt vacker

och skön, min goda Dora!" sade adjunkten -- "men bönderne kunna tro,

att jag blifvit lindansare, om de se mig nyttja en sådan." Dora

skrattade och påstod, att den klädde honom rätt väl; men pastorskan

tycktes taga humör, så mycket försvarade hon rökmössan. Vidare fick

adjunkten en resväska, och en mängd andra granna saker. Sist kom ett

pakett, som innehöll en kyrkohandbok, med permar af perlstim,

föreställande ett kors, en kalk, en bok och deröfver en hvit dufva.

"Tack, hjertlig tack, Dora!" sade han, och såg på henne glad och rörd

tillika. Boken betraktades närmare, och man fann vigselformuläret

sednast vara vidrördt, och troligen äfven genomläst, emedan ett nytt

veck ännu fanns på bladet. Öfver Doras flit, höll pastorskan ett

hugneligt loftal. "Dora är en enkel, okonstlad, anspråkslös flicka, en

dugtig flicka i köket och i väfstolen, en verklig kandidatska till

presthustru på landet. Jag önskade se henne lycklig i en god mans

armar, ty hon har tillika ett ömt och ädelt hjerta, och hyllar sin

moders grundsatser." Ändtligen kora den frågan, när adjunkten tänkte

taga pastoralexamen. "Jag har verkligen icke tänkt derpå," svarade han

blygsamt, "utan byggt hela min framtid på en komministratur." --

Pastoralexamen borde ändå tagas, mente pastorskan; ty ehuru Dora nog är

nöjd att vara anten adjunkts- eller komminister-hustru på landet, så

"Ack, hvad mamma gör sig mycket bekymmer," inföll Dora; "har man hört

sådant prat. -- Nej Elias! jag håller nog af dig och är nöjd utan något

pastorat. Vi komma nog, med Guds hjelp, tillrätta, bara vi uppriktigt

hålla af hvarandra;" -- dertill lades ja! och föräldrarnes välsignelse,

och det unga paret förlofvades. Gratulationerne börjades af pastorn

sjelf med dessa ord: "jag tycker om dig för din flit och rättrådighet,

min kära bror, och värderar du detta, så emottager du min dotter till

julklapp!"

Julhelgen hade just blifvit firad till slut, då jag erhöll bref ifrån

prosten E... med anbud att emottaga en informatorsbeställning i hans

hus. Detta inbjudningsbref hade jag emottagit med synnerligt välbehag,

om ej fruktan att imellertid förlora min barndoms ledsagarinna

kommit imellan. Mamma Segerman ansåg tillbudet som en lycka för

mig, hvilket ofördröjeligen borde emottagas; men Johanna lät mig

förstå, att hon vid min afresa skulle förlora sin högsta trefnad, sitt

lifs glädje, sitt allt.

Jag sjelf, ehuru skakad af farhågan för förestående ledsamheter,

tröstade henne gladt med hennes egna ord:

"Som en bölja

med den andra,

Så vi följa

må hvarandra."

Sjunde Kapitlet.

"Jag måste ju ila ur fadernehyddan,

Ila ur barndomsdalen och friden;

O, hvar skall jag finna min hamn?"

På det nya årets första dagar, begaf jag mig åstad. Jag var hvad man

kallar en fattig kandidat af lifvet, sliten af önskningar, af

förhoppningar, af ovisshet om fröjder och qval. I en sådan

sinnesstämning gör hvarje menniska, som man möter, ett eget intryck.

Vägen var ej särdeles lång; men skjutsombytena voro ändock så många,

att man kunde finna ett eget nöje i sina kamrater: skjutspojkarne.

Många af dem hade ock sina åsigter i politiken, och följde med sin tid,

så mycket som en villig häst och släda det tillät. Men stundom hände

att, under det de talade om åtskilliga stora och beskedliga herrar, och

de drickspenningar de af dem erhållit, de glömde att påminna sina tröga

hästar, hvilken påminnelse dock stundom skedde medelst obarmhertiga

ryckningar i tyglarne, hvarvid hästarne tvingades att resa sig på två

ben, då fyra imellertid synes vara det minsta, hvarmed dessa djur kunna

draga sig fram i verlden.

Ändtligen anlände jag till prostgården, kl. 4 eftermiddagen, på tredje

dagen af min resa. Välkomsthälsningarne voro hvarken varma eller kalla,

utan af den gyllene mellansorten; för öfrigt såg der hvarken trefligt

eller otrefligt ut i prostgården, endast fundersamt. Huset var gammalt

och indeladt i stuga, gästkammare och handkammare, hvartill prosten

låtit bygga ett par gafvelrum på hvardera ändan å vinden; detta

utgjorde hela åbyggnaden på denna sidan om gården. Den stora stugan var

i den gamla enkla stilen. Uti en väldig spisel, som om sommaren pryddes

med björklöf och med en utkrusad krans af ängsblomma och blåklockor,

lågade -- ty nu var det vinter -- en brasa af sprakande ved. Sanningen

att säga var rummet just icke synnerligen väl konditioneradt. I ena

ändan stod en klocka, hvars fodral i det närmaste hade utseende af en

holländare med sitt tjocka hufvud och stora underlif, och längs ena

väggen stod en lång soffa, klädd med vackert hemväfvet, blårandigt

bomullstyg. Midt på väggen hängde en spegel med förgylld ram och

glasmålning, föreställande en Vestal med blå kjortel och tegelröd

slöja. Framför ena fenstret stod en väfstol af gamla sorten, och i en

vrå ett skrifbord, vid hvilket prosten sjelf hade sin plats, när han

författade eller afskref sina predikningar. Hans bibliothek, som

utgjorde en samling af pergamentsklädda folianter, var inklämdt i

gästkammaren, och rördes sällan derifrån; hvilket man också kunde märka

af dammet, som till en tums tjocklek betäckte de vördiga volumerna.

Mig, fattig gosse, förestod nu att egna all uppmärksamhet åt

hvardagslifvets små egenheter och att göra mig tåld af alla.

Med en viss högaktning betraktade jag min blifvande principal, och

trodde mig redan af hans bemötande kunna se, att han fullkomligt

förtjenade densamma. Att sluta af prostinnans sätt att emottaga mig,

måste jag hafva vunnit nåd för hennes ögon. "Välkommen herr Hamster!"

sade hon, "välkommen i vårt hus. Min lilla 'Trogen' -- så kallar jag

min allrasom sötaste knähund -- har nog spått fremmande i dag: ja har

han så, han är för rolig den kanaljen. När han spår fremmande eller

resande, så sitter han ute på förstugubron och lyssnar och tittar åt

gärdet, ja den lilla söta 'Trogen!' -- Herr Hamster kan aldrig göra sig

ett begrepp om hans förstånd, fast han ser så tårögd ut; men det härrör

af en svår halssjuka. Ack! ni må tro min ångest, mitt lidande dessa

tider. Min syster förlorade sin åtta års gamla flicka för fyra veckor

sedan, och vid samma tid var äfven min 'Trogen' ganska svårt angripen

af sin halssjuka, och jag bekänner, att jag sörjde af fruktan att

förlora honom, mera än min syster sitt barn; ty jag är fullkomligt så

hundkär som barnkär. Mal kaffe för lefvande lifvet, Kaisa Lena," sade

prostinnan och satte sig i rörelse, "ty nu skall just en kopp kaffe

smaka bra. Stig in herr Hamster -- pappa! stig in -- bed barnen komma

ned och hälsa på magistern." Och nu fördes jag in i förmaket, det vill

säga ett rum, der man ej vanligen bodde, och som i hvardagslag

begagnades blott när man bakade, då brödet derinne fick stå att gäsa;

eljest stod det städadt och förmörkadt af de styfva hemväfda

nettelduksgardinerne, och med sin kinesiska blomsterkruka midt under

spegeln, som åter i sin tur hade att bakom sig förvara alla

notifikationslappar och sorgbref. Soffan var gammalmodig med

inåtsvängda gaflar och klädd med ett lysande grönrandigt möbeltyg, som

aldrig skådade dagens ljus oftare än vid jul. Så snart vi druckit

kaffe, gick gumman ut och lät ej se sig på mycket länge, emedan hon i

hast måst baka rån, sedan sockerskorporne tagit slut. Till qvällen

kommo några främmande från grannskapet. Sådane voro alltid välkomna.

Prostinnan anrättade allt så rundeligen; det nästan såg ut, som hon

ansett sina gäster för skeppsbrutna, hvilka ej ätit på någon månad.

Bordet svigtade under sin börda och prostinnan hade den lilla ovanan

att truga mat i folk i all sköns välmening; och den som åt dugtigt

gjorde den goda gumman mycken glädje och en heder åt hennes kokkonst,

något som prosten sedan fick höra omtalas hela veckan.

Prosten E----s lif var enformigt, men fridfullt. Vanligen steg han upp

om morgnarne kl. 4 och väckte upp folket, hvarefter han stoppade sin

stora silfverbeslagna sjöskumspipa, en gåfva under hans adjunktstid af

skriftebarnen. Då komministern eller länsmannen kommo på besök,

öppnades alltid brädspelet och då sutto prosten och hans gäst ifrän kl.

6 till 10 och hamrade, hvilket skedde rätt ljudeligt, emedan spelbordet

ej var fodradt med kläde, utan endast måladt med ljusblå botten samt

svarta och röda uddar.

Hos de unga damerna hade jag god fides. Ibland fick jag heta ett

beskedligt nöt, ibland en qvick kanalje. Alla titlar ansåg jag

imellertid lika. Att vara menniska är första vilkoret, och sedan detta

är uppfylldt, är det först tillåtet att vara antingen ett snille eller

ett dumhufvud. När herrskapet var bortbjudet fick jag alltid följa med:

jag saknades aldrig uti familjen.

Af döttrarne i huset hette den äldre Beat Sofi, var sexton år och

egde en imponerande figur. Längden var försvarlig: på näsan märktes

en liten rodnad, som imellertid tagit sig bättre ut, om den funnit

plats på läpparne. Pannans lugn stördes icke af de ögonblickliga

sinnesrörelserna. Själens grundegenskaper höll hon helt och hållet

förborgade. Den andra i ordningen, Lotta, om fjorton år, var en qvick

och liflig själ och lofvade att bli en god och intagande flicka. Nöjen

af alla slag egde rum härstädes, ehuru i icke stor skala. Detta oaktadt

förflöt ingen dag utan att jag tänkte på min Johanna, henne som alla

beundrade. Huru skulle jag icke vid min hemkomst finna henne utbildad

till ett ideal af fullkomlighet, tänkte jag! Hennes sätt är säkert lika

oskuldsfullt och värdigt som alltid. Hvilken glans lyser ej i hennes

blick, hvilken klang i hvarje ord, hvilket oefterhärmligt behag i

hvarje åtbörd! -- I hennes närvaro log hela verlden emot mig uti

morgonens glans. Huru hastigt ilade ej den tid, jag fick dela med

henne, och huru tomt kännes ej lifvet nu, när jag är skild ifrån henne!

Huru enformigt, huru enstafvigt blir det icke, när man ej är rätt

belåten. Konversationen, som ej allenast är en rättighet, utan ock en

skyldighet, bevisar ibland en tafatthet som är öfver all beskrifning.

Jag har mången gång erfarit, att just under bemödandet att inleda en

konversation, som icke vore tråkig, en oöfvervinnerlig stelhet

bemägtigat sig mitt talredskap. Först begynnes hostningen, hvarmed man

banar vägen och ändtligen höres knarrandet af konversationsdörrns

öppnande:

-- Huru befinner sig min herre i denna värma?

-- Så der, å ja, går väl an.

-- Det är grufligt hvad det är hett inne.

-- Det är fasligt kallt derute i dag.

-- Ack, om det skulle komma litet regn; det vore behöfligt.

-- Det var ett oerhördt yrväder, som aldrig vill taga slut, o.s.v.

Alla dessa ord och tankar om helsa, väderlek, värma och köld, med flere

dylika högvigtiga ämnen, beledsagas vanligen af bemödanden att pelsa på

dem en mängd långa fraser, så att det åtminstone till det yttre ser ut,

som om lifligheten vore vid sin middagshöjd.

Sålunda tillgick det äfven bland min närvarande omgifning, under det

den ena dagen räckte den andra handen. Härunder tycktes dock en hvar,

åtminstone till det yttre, vara nöjd, och jag så med. Men inom mig

tänkte jag:

Min barndomsbygd, min moders hus,

Ack, mina fromma lekars hem

Af älskade gestalter fullt,

Jag längtar åter bort till dem.

Åttonde Kapitlet.

"O jord! med dina berg och gröna dalar,

Som många sekler på din hjessa bär.

Allting hos dig om herrlig ungdom talar,

Med hvarje vår du än densamma är,

Och lockarna med friska blommor kröner,

Omhägnad mildt af alla verldars Far;

Och huldrikt än du gifver dina söner

De skatter, du uti ditt sköte har."

Vintren förflöt småningom. Jorden började ikläda sig den för ögat så

behagliga sommarskruden och endast här och der vid gärdesgårdarne låg

ännu qvar några trasor af dess utslitna hvita snötäcke. Liksom njutande

af sin återvunna frihet, dansade bäckar och floder, fullare och gladare

än någonsin, i tusende bugter öfver fälten. Allt andades lif och fröjd

och "i menniskans hjerta vakna lefnadslust och mod och hopp", såsom

skalden sjunger. Hos prosten E... var allt i ordning till firandet af

första maj, som utgör den egentliga nyårsdagen i presthus. Beställsam

vandrade den trefliga husmodern omkring, åtföljd af den tårögde

"Trogen," aftorkade minsta stoft från möblerne och tillsåg att allt

gick ordentligt till i köket. I sitt embetsrum såg man gubben prosten,

med sitt försilfrade hår, sysselsatt med -- författandet af en

predikan, förmodar läsaren? Nej, icke denna gång. Han hade äfven sinne

för denna verldens fröjder och trodde att ett rätt begagnande af dem,

mången gång äfven kunde förädla själen. Med ungdomsminnen i hjertat och

fridens leende kring läpparne, stod han der och -- brygde en bål

punsch.

Beat Sofi, den sextonåriga dottren, prydde bordet, som stod dukadt i

salen, med grönt gräs samt blå och hvita sippor. Allt syntes så

festligt, och trefligt skulle det blifva, mente Beat Sofi, ehuru

gästerna ingalunda blefvo talrika. Just som hon lade de sista blommorna

kring den midtpå bordet smakfullt brutna servietten, hördes en klatsch

och bullret af en schäs, som stannade vid trappan.

Länge hade Beat Sofis blickar hvilat utåt landsvägen, som gick alldeles

förbi gården. Nu ilade hon ut och emottog i öppna armar den ankommande,

en ung man, som skulle blifva adjunkt i huset och för länge sedan var

utsedd till Beat Sofis försörjare. Föräldrarne blandade sina

välkomsthelsningar med hennes och man läste återseendets glädje i allas

ansigten.

Snart såg man det lilla sällskapet församladt kring middagsbordet.

Ehuru litet det förra, och ehuru tarfligt det sednare var, kunde dock

säkerligen intet af de många ståtliga samqväm och läckra måltider,

hvarmed denna dag firades, kryddas af en renare sällhet, än detta.

Muntra samtal och hjertliga välgångsskålar utbyttes. Man drack icke

allenast märg i benen, man insög äfven nytt lif i sinnet genom

växlandet af glada, fridfulla tankar. Prostens skämt framkallade mången

ny ros på Beat Sofis kind, då han för den nya gästen beskref, huru hon

varit bestyrsam, medan hon väntade Alfred, så hette den lyckliga

fästmannen.

Sedan bordet var afdukadt och Beat Sofi således ledig, samt under det

prosten tog sig en middagslur, gingo de unga arm i arm för att andas

den friska vårluften. Gumman följde dem ut igenom farstugudörren och

nickade åt dem ett fryntligt farväl, under det deras gestalter med

elastiska steg försvunno i den höga furuskogen, som sträckte sig ned

mot en liten insjö, på andra sidan omgifven af löfträn, hvilka dock

ännu stodo bruna och bladlösa. "Aldrig finns ett par mera passande för

hvarandra", hviskade modren -- och klara tårar perlade i hennes öga,

vid tanken på den lycka, hon i framtiden såg omgifva dottren -- "utom

min Lars och jag," tillade hon, och minnet af egen sällhet öfvergjöt

den åldrigas drag med ungdomligt lif.

Lång och ljuf var de ungas vandring. Många ord vexlades ej under vägen,

och de behöfde ej heller tala. Foglarne, som lifvade skogen med

jublande sånger, tycktes gifva språk åt deras känslor. Det uppspirande

gräset, de späda sippornas doft, allt syntes dem vara bilder af deras

unga hjertans förhoppningar. "Hvad de tänkte vet Freija och skalden det

vet" -- och jag som älskar, jag vet det väl jag! --

Men jag skulle väl ej alltid blifva endast ett vittne till andras

lycka. Tiden förflöt så, att jag åter borde fortsätta mina studier. Jag

lemnade derföre mitt goda prostherrskap jemte mina tvenne elever,

prostens yngsta söner, Lars och Henrik -- om hvilka jag icke förut

nämnt det ringaste, emedan desse icke äro några framstående personer i

min berättelse -- och begaf mig åter hem till mamma Segerman, för att

hos henne rasta någon tid och derefter med förökad kassa anträda resan

till akademien.

Nionde Kapitlet.

"Flicka! jag bjuder dig blygt

de ungdomliga tonernes hyllning.

Leende flicka! för dig,

glömmer jag himmel och jord."

Då jag nu åter hemkom och fick se min barndomskamrat, min jungfruligt

uppblomstrande Johanna, vaknade hos mig en egen känsla; men det var ej

densamma, som jag så ofta rönt vid åsynen af en älskvärd flicka. Det

var ett barndomsminne, hvilket tid efter annan legat doldt i hjertats

innersta. Från en späd, outslagen knopp hade hon nu utbildat sig till

en full blomma, som berusade mig med den ljufvaste doft. Huru ofta

under min bortavaro föresväfvade hon mig icke under fantasiens irrande

utflygter, huru ofta kändes icke hos mig den lifligaste längtan att

återse henne! Men denna bild och denna längtan voro endast såsom matta

kornblixtar, jemnförda med solens herrligt skinande bloss. De lemnade

intet spår efter sig och voro icke nog starka att oafvändt fängsla

sinnet vid det kära föremålet. Men nu, vid fulla åsynen af den herrliga

himlabilden, betogs jag helt och hållet af denna underbara,

oförklarliga känsla, denna saliga, namnlösa oro, som alltid är den

första kärlekens förelöpare.

Ju mer jag bemödade mig att bibehålla den vanliga fattningen, ju

förlägnare och tafattare fann jag mig blifva, tills jag ändtligen, då

känslans pokal blifvit allt för rågad, omfattade ett gynnande tillfälle

att göra min kärleksförklaring och tillika tillkännagifva min böjelse

att vilja söka min framtida utkomst genom att studera mensklighetens

elände och blifva läkare.

"Min goda Johanna -- började jag -- jag har högt och uteslutande älskat

dig ifrån min spädaste barndom; mina tankar hafva troligen icke varit

fremmande för dig, ehuru jag hittills undvikit att yppa min kärlek för

dig, innan jag hunnit stadga och utsigt att försköna dina dagar, såsom

jag det önskar och dina dygder förtjena. Jag tror, att den som nedlagt

känslor och begär hos menniskan, han som sjelf är idel godhet och

kärlek, icke skall vredgas öfver en böjelse, som ursprungligen leder

sin upprinnelse från honom sjelf. -- Du har hört min önskan -- vill du

dela den?"

Vid denna fråga framträngde tårar, klarare än daggens droppar, i det

hon framstammade:

"Stiftade moder ej lag --

Evigt jag vore då din."

"Jag har lofvat min mor att aldrig tillhöra dig; lofva mig att icke

göra henne någon fråga derom: hon säger sig hafva sina skäl dertill,

och det vore endast att öka bitterheten af hennes dagar."

Jag anade något ondt; men högaktande för mycket den, hvilken jag var så

mycken erkänsla skyldig, tryckte jag vänskapens och kärlekens första

kyss på hennes läppar ech tänkte vid mig sjelf:

Nu som en rök försvunnen

Är hoppets barnsliga vårdröm;

Liksom en dimma du sjönk

Gryning af kärlek och sällhet.

Farväl, för alltid farväl!

Skönaste ynglinga-dröm. --

Att på allt sätt söka qväfva en låga, som tillvexte med hvarje timma,

att använda hela kraften af min öfvertygelse, för att uppfylla det

löfte, jag gifvit henne, sådan var den dubbla pligt, som Johanna hade

ålagt mig. Men vid nogare eftersinnande tänkte jag överträda mitt löfte

och ovillkorligt bönfalla hos min fostermor om Johannas hand. Mitt

beslut var fast och oåterkalleligt fattadt: jag skulle af mamma

Segerman sjelf blifva förvissad om Johannas hand. Ty huru ofta är det

ej just vid nedgången, som solen genombryter töcknet, för att omstråla

oss med sitt ljufvaste sken. Alltså yppade jag för mamma Segerman min

outsläckliga kärlek till Johanna och anhöll på det enträgnaste om

hennes bifall, med löfte att alltid forblifva Johanna värdig.

Min son -- sade gumman -- du har hunnit till en stadgad ålder. Du är

redan man, och jag måste nu uppfylla mitt löfte till din rätta mor, i

det jag gör dig bekant med henne, hennes lidanden och öden.

Tionde Kapitlet.

"Af hvad jorden oss beskär

Kärleken det bästa är,

Säga jublande med löje

Menskobarnen jemnt ändå." --

"Att din kärlek, arma jord,

Dock är blott en lögn, ett mord,

Som till frukt bär qval beständigt --

Säg, hur skall man det förstå?"

Kaptenskan Segerman begynte: "Jag hade en vän -- hon var det ifrån den

tid, då i vänskapen ännu ligger något af passion, då man svärmar i

vänskap, likasom man vid en mer framskriden ålder svärmar i kärlek. --

Således icke en af dessa förbindelser, som knytes i mognare år, der

sympatierna oftast bero af gemensamma intressen och bilda ett slags

bolag: vänskap med lika inkomst och lika utdelning, der den enas aktier

äro bestämda att stödja krediten af den andras. Min vän dog vid

tjugufyra års ålder. På sin dödssäng hade hon förordnat mig att taga

vården om hennes efterlemnade bo. När jag anlände till stället, hade

man ännu icke hunnit undanrödja spåren af den dagen förut för sig

gångna begrafningen. De för fenstren uppfastade hvita lakanen flägtade

af och an i den ljumma sommarvinden, blommorna hängde med halfvissnade

hufvuden öfver alabaster-vaserna, och golfvet derinne var beströdt med

granris, ty Finland har inga cypresser; det lånar sina dödsinsignier

från granen. Men ingen bitter klagan skar mitt öra; ingen fullgråten

näsduk var kastad på någon af de enkla trädsofforna; intet kunde

märkas, som bar spår af afskedets tår; ingen lukt af döfvande

medikamenter lät ana tillvaron af en sorg, som vill stjäla sig undan

medvetandet af sig sjelf. Min vän dog ogift och efterlemnade hvad jag

här nedan skall omnämna. Jag skred till fullgörandet af mitt uppdrag

och bröt förseglingen på den aflidnas chiffonnier. Jag öppnade den med

ungefär samma känsla, som man öppnar dörren till ett grafkapell. Allt

derinne talade till mig om förgängelse och minne. Jag trädde inom det

område, som den aflidna haft hemligast och heligast och tyckte mig

känna en rysning, lik den man erfar, då man stiger ner i en grift. --

Den första lådan jag utdrog, innehöll minnen från min väns första

kärlek -- ett par pressade förgät-mig-ej, sammanknutna med ett grönt

sidenband, och en pappersrimsa, på hvilken en vacker handstil i tysta

drömmerier tecknat, ibland annat, äfven hennes namn som nu var död,

m.m. -- allt ordnadt med den omsorg, som minnet egnar sina reliker.

Dessa kärlekens leksaker egde i sig en slags historia, åskådlig, men

död, talande, men med stämman af en vålnad. I andra lådan, hvad låg

der? Ack! bilden af ett helt misslyckadt lif. -- Huru många misslyckade

förhoppningar, huru mycket inre missnöje, huru mycket tyst

sjelfogillande fanns ej tecknadt på det inneliggande papperet? Minnena

uti den första lådan voro de af en barnsligt blyg kärlek, på hvars

vingar ännu oskuldens doft hvilar qvar -- men dessa -- --. Och denna

min vän hade ändå en natur, rikare begåfvad än vanligt, som sålunda

gick vilse om sin bestämmelse och förirrade sig på en bana, som

förkortade hennes lif. I andra lådan fanns endast ett papper

innehållande detta:"

"Min egen ungdom ack! hur ville jag ej njuta

Dess frid och hopp och oskuld om igen.

Hos samma Gud min lefnadsafton sluta,

Som var mitt hopp uti begynnelsen!"

Min trogna vän!

Emedan allt visar att mitt slut nalkas, vill jag, inan de lidande

händerna öfvergå till förgängelsens stoft, samla de få krafter, som

ännu äro öfriga, för att tala till ditt hjerta.

Om du kände min fridsstörare, såsom du känner hans nedbrytande

våld; om du kände hans namn, såsom du känner min besegrares

öfvermagt -- för dig kunde då ej mitt lidande vara likgiltigt.

Dyra barndomsvän! huru olikartade föremål framstå ej på vår bana?

-- förförelsen, sorgerna och lidandet hvimla om hvarandra; de

söka oinskränkt befalla, och smygande innästla de sig! Huru litet

kunde jag beräkna de öden jag kallades till! Hvem tror ej, att jag

sväfvat i ett jemnt sällhetsrus! Allt bär sken af, att jag följt

sinlighetens förförande blomsterhöljda stig. Endast du skall känna

min hemlighet; mottag den i ditt sköte jemte min son, och låt

grafven gömma allt om mig, i den stund trenne skoflar mull bevittna

att jag lidit ut.

"Hvad fann jag? -- skuggor!

och hvad vann jag? -- lögn!"

Du är redan sjelf mor; jag känner din uppoffrande godhet, ditt

omdömes mildhet: och glöm ej, att ädelmod och välgörenhet strö

blommor på mödornas bana! Huru gerna ville jag ej tala vid dig för

att emottaga en lugnande skärf af förlåtelse på vanmagtens och

smärtans hårda bädd; men då ödet nekar mig denna lycka, vill jag

begagna de få stunder, jag förmår, för att lemna dig några blad af

mitt inres historia.

Jag vill göra dig bekant med en hjertlös, fåfäng karl, som

härstammade från en obemedlad familj. Han hade studerat och

blef sedan militär samt förvärfvade sig genom sin raskhet, sin

oforvägenhet och sitt öppna, ungdomsglada väsen sina höga förmäns

förtroende. Snart blef denna unga man, om tjuguåtta år, som med

ofvannämnda goda egenskaper dock förenade en viss envishet, man

kunde nästan säga oböjlighet i lynnet, omtyckt af alla och till och

med general-en-chef hade förklarat, att han borde bli kapten, innan

han anträdda återresan till fäderneslandet. Ryktet hade föregått

honom och bland annat vetat förtälja, att han var den knipslugaste

och lyckligaste fruntimmerspratare, som ännu svängt sig i en

salong. När han nu kom hem, rodnade också de unga fromma tärnorna

alltid vid den minsta skymten af den unga krigarn. Alltid hade han,

det visste de så väl, någon rolig artighet att säga dem, som nog i

alla fall skulle jaga blodet till kinden, eller ett gladt upptåg

att berätta, som pröfvade deras skrattmusklers återhållsamhet i de

allvarliga matronornas närvaro. Alla ansågo de honom visst för den

allraflygtigaste och i sina tycken mest ostadige; men sådant har

i alla tider långt ifrån att utgöra något hinder, fastmer snarare

varit gynnsamt för en älskares framsteg. En hvar tror så gerna det

bästa om sig, och ju otroligare segren är, dessto mera lysande blir

den ju äfven. Denna Adonis vistades ett par år i hembygden. Han

erfor, att vår familj var nära bekant med hans egen och skyndade

med mera brådska, än man af honom kunde vänta, att hos oss aflägga

besök, hvilka tätt och ofta förnyades. Efter denna tid bemärkte

man också en väsendtlig förändring i hans sinnesstämning och

uppförande. Han blef mera fåtalig och sluten inom sig sjelf. Som

nu dessa betänkliga symptomer, allt sedan Adam i paradisets lunder

svärmade för sitt drömda ideal, ledt till samma resultat, så kan du

lätt gissa, huru det var fatt med honom. Det var barndomskamraten

han hade återsett, den han för längesedan svurit evig trohet. Det

syntes först, att det icke var endast fröjd och hopp, som uttalade

sig i den unga mannens blick; det låg i den en plågsam känsla, en

oro, som syntes tvilling med hans glädje och som uppvexte, lik

taggarne och rosen, på samma gång och på samma stjelk. Nu skulle vi

skiljas. Vår kärlek skulle ännu blifva en hemlighet. -- -- Det blef

för honom ett tidsfördrif att leka med ett hjerta, som ett falskt

sken förbländat, och sedan kasta bort det, krossadt och vanhelgadt.

Du känner mina öden, du, den renaste, den ädlaste; -- du skall icke

öfvergifva min son, min August, då du får veta min förförares namn.

Kunde du höra de suckar, som sökt dig; kunde du föreställa dig

hvad ånger och förebråelser äro smärtsamma, så skulle du beklaga

mig. Jag kan ej öfverlefva denna afgrundssmärta, lefva öfvergifven

af den, jag så högt älskade, öfverlemnad åt vanäran, föraktet och

förtvillan. Skall jag dock kunna fortfara att älska den, som hånat

min outplånliga kärlek och röfvat ifrån mig den enda sällhet, jag

eftertraktat, den, att vara min fattige faders stöd? -- Nej! det

kan jag icke, -- heldre tusen gånger dö, ty lifvet eger ju ej mer

något värde.

Så snart jag hade meddelat min förförare mitt öde, utbad han sig af

mig löftet att icke blifva röjd, på det han ännu framdeles skulle

kunna flyga från blomma till blomma. Jag lofvade honom det, och

detta löfte har jag hållit till denna stund, då jag är skyldig

tänka på min son, hvilken ännu ej var till förr än _han, Kapten

Segerman_, var förenad med dig. Segerman är således orsaken till,

att min August är faderlös. Jag var fattig, du rik. Han tänkte

genom rikedomens magt tysta samvetets röst. Jag förlät honom och

beslöt att ensam lida. Nattens ro förflöt under tårars ymniga

svall. Min bön till Försynen var om sinnesstyrka att bära föraktets

tunga börda, att befria min gamle fader ifrån medvetandet att hafva

en så brottslig dotter, att förtaga hans syn, så att han ej skulle

se min vanära, och hörseln, för att förhindra honom ifrån att åhöra

smädarenas begabberi. Gud hörde mina innerliga böner. Han tog min

fader till sig, innan han anade min olycka. Jag vakade vid hans

sjukbädd och mottog hans sista faderliga välsignelse, såsom en, som

aldrig felat. Min skildring af mina känslor skulle endast blifva

matt; de kunna knappast tänkas.

Sedan jag ombesörjt min faders jordfästning, trifdes jag icke mer

ibland de vänner, som hittills omgifvit mig. Jag erkände inom mig

min ovärdighet och älskade ostörd ensamhet; jag var ock ensam --

ensam, lik det giftiga trädet i öknen. Jag öfvergaf fadershemmet,

der inga anhöriga saknade mig, och flyttade nära invid stadens

tull, der husen eller rättare kojorne, krypa uppför berget eller

sjunka emot slätten, der allt blir lägre, trängre, armare, der

staden tynar af mot landet, der gatan förlorar sig i landsvägen.

Här bor små folket, här är armodets verld inom stadslifvet. Här,

så godt som utanför staden, är en trång gränd och i den gränden

ett litet hus, i hvilket ett gammalt par bor och hos dem får jag

bo och vistas. Kunde du, min vän, rigta ditt synglas och upptäcka

det stora betydelsefulla i det skenbart ringa; ty denna anmärkning

gäller till någon del om detta par. Hustrun här var sextiosju år

gammal då hon stod brud med sin lika gamla man. Och kan du tro,

att den lille guden, som flyr så många par i de stora husen midt

i staden, tagit sig husrum hos dessa gamle? Så är det likväl. Man

och hustru älska hvarandra af allt hjerta. De hafva nu emottagit

mig och älska mig, äfvensom min lilla August, rätt hjertligt.

De gråta med mig och de glädjas med mig, då jag kan hafva någon

gladare stund. Om dessa älskade gamla ej vore så fattiga, skulle

de taga min August, ty de bevisa oss en ömhet som mot egna barn

och hvilket är en förebild, att Gud är barmhertig. Deras goda

vilja blir belönad af Den, som känner deras bristande förmåga. Om

vinterqvällarne sitta de gamle och berätta mig sagor och händelser

från forntiden, under det att flammorne från spiseln dansa fram

och lysa upp det lilla hemmet. Om sommaren omgifves jag, utom af

mina gamla, af solens majestät, månans milda glans, stjernornas

pragt, morgonrodnadens hopp, aftonens lugn och källans klara

spegel. Ofta sitter jag i de gamlas lilla trädgård: der står ett

ensamt träd, samt en berså af halfnakna syrenqvistar, öfverdragna

med spindelväf; Här skådar jag i närheten insjöns klara bölja. Men

under allt detta är hjertat oroligt, som brusande hafsvågor. Ingen

anar hvad jag lider, huru hjertat blöder: ingen räcker en skärf åt

behofvet, ingen har öfverseende med den felande: alla sky den illa

kända. Man anar ännu icke hvad jag lidit. Efter decenniers förlopp

uppenbaras måhända först förfärande orättvisor. Familjeanseende och

likgiltighet tillåta icke att forska efter, huruvida den felande

fortgår på sin bana eller söker godtgöra sitt förhastade fel.

Smädelsen och hämndbegäret täfla att kasta sina skoflar mull öfver

de arma offren, som blifvit förtrampade och förkrossade af jordens

mägtiga. Olyckliga offer, som lida i hemlighet, hvilkas tårar

runnit, sedda endast af den Allseende!

"Den lyckliga, hon vet ej hvad det är,

Att ensam gå, en fridlös vålnad blifven

I själens natt, och sjelf sig frukta der,

Af menniskor och Gudar öfvergifven --

"Hon vet ej hvad det är att vissnad stå,

Utaf en yppig sommarverld omhviftad, --

Att tyna, torkas och till aska gå,

Utaf sin egen andedrägt förgiftad."

Jag känner att lidandets mått snart är rågadt och jag emotser min

stoftförvandling utan bäfvan, och min dödskamp med lugn.

Denna lilla minnesbok, som ligger öppen, torde du förvara, tills

min August fyller myndiga år, om han så länge lefver. Låt honom då

läsa dess innehåll och inhemta hvad en värnlös oskuld lider och

af mitt exempel lära att följa dygdens och sky brottets stig. --

Slutligen, min vän: ställ ett enkelt träkors på min graf och lät

derpå teckna dessa ord: "Gömdt är glömdt."

Din i döden tillgifna vän,

Mathilda Hamster.

Sedan jag genomläst detta bref, sade mamma Segerman: "Nu ser du att jag

uppfyllt mitt löfte i alla hänseenden, och önskar att du uppfyller

ditt: att alltid denna hemlighet stannar oss emellan. Vid den upptäckt,

som jag genom din aflidna moders bref, hvilket du nu läsit, erhöll,

flydde Segerman ifrån oss och har aldrig sedan låtit höra af sig. Axel

var då ett år yngre än du, och Johanna skådade dagens ljus tre månader

efter Segermans flykt."

Med huru tung känsla åhörde jag icke min mors lidande och min

fostermors uppoffrande ädelmod! Och jag bad Försynen om styrka att med

min vandel bäfva dem värdig, ehuru svår och slipprig än ynglingens

bana är.

Elfte Kapitlet.

"Se solen, se solen, som höjde

Sin strålande panna så gladt,

Sjönk neder i molnenas natt

Och dunkelt och matt

Är rummet, der herrlig den dröjde;

Men fast vi ej tänke derpå,

Dess ljus oss omgifver ändå."

Tiden förflöt och jag måste resa till universitetet för att fullända

mina studier. Men hvad fröjd skulle väl lifvet äga, då min lefnads

skönaste drömm var förintad, då hoppet om ägandet af Johannas hand för

alltid var försvunnet! Det fordras en stor grad af styrka att

öfverlefva ett så smärtsamt slag.

När, i en kanske icke aflägsen framtid, den väna tjuguåriga flickan i

yr och glädtig sorglöshet vid sidan af en lycklig älskare kringfladdrar

dessa ställen, der jag nu med outsäglig smärta måste utandas mitt sista

smärtsamma farväl: må hon då, när lyckans sol på jungfrukinden

framkallar kärlekens blyga rosor, likväl då ett ögonblick stanna och

skänka en tanke åt barndomsvännen; må hon lära inse, att blott det

pröfvade trohetens guld är det äkta, och att ur natt och dimmor bryter

solen fram, oftast då vi minst vänta det!

Vid afskedets stund ingingo vi, i stället för ett kärleks- ett

vänskapsförbund. Den lofliga syskonkärleken skulle numera vara det enda

föreningsband oss imellan. Under första året, som jag vistades i Åbo,

fick jag bref om Johannas forlofning och derpå följande bröllop. Jag

fortsatte mina studier i läkarevetenskapen, och redan andra året af min

vistelse vid akademien fick jag underrättelse om mamma Segermans

inträffade död. Detta dödsfall smärtade mig otroligt. Jag önskade och

längtade beständigt att få besöka det fordom så lyckliga hemmet; men

sedan min fostermor var hädangången och min syster Johanna fästad genom

nya band, beslöt jag att förbida händelsernas gång.

Jag blef imellertid utexaminerad licentiat och var ganska välbehållen i

det gamla goda Åbo, der jag slog mig ned, och hvarest en och annan

afton förflöt i sällskap med kamraterna under glada tillställningar.

Mitt hittills varande lif hade till större delen förflutit bland glada,

goda menniskor, om ej just lekande, dock temligen lugnt. Utan bekymmer

är intet lif tänkbart. Men dessa hafva hos mig merendels haft sin rot i

passionernas mer eller mindre härjande stormar. Menniskans bittraste

lidande lärde jag nu att känna ej allenast berättelsevis, utan ansigte

mot ansigte. Man har svårt att tänka sig till hvilka förfärliga plågor

en läkare får vara vittne, ofta utan att med bästa vilja kunna hjelpa.

Jag känner lifligt: min glädje är lika yrande, som min sorg, mitt

deltagande är djupt. I medlidandets känsla ligger en kärlek förborgad,

och jag glömmer aldrig den jag en gång lärt mig att älska. Mången gång

är min glädje förbi vid den erinran, att jag intet förmådde till

lindring af de smärtor jag skådat. Hvad hafva de väl brutit, som

framsläpa en ofta ganska lång tillvarelse under ständig afsaknad af

lifvets på en gång dyrbaraste och mest värderade gåfva -- helsan? de

hvilkas lif icke är något lif? Så frågade jag mig redan som student, så

frågar jag mig ännu äfven midt i hvimlet af nöjen och förströelser, i

hvilka man så ofta inkastas. Det är ett af dessa "hvarföre" hvarpå man

förgäfves söker att finna ett förklarande "derföre," ett af dessa

"hvarföre," på hvilket "derfore" följer först der, hvarest ingen

sjukdom, ingen plåga mera finnes. Men hvarföre ger jag offentlighet åt

lidandet i det tysta? Ingen blir ju deraf varnad, ingen deraf hulpen.

Röres äfven något medlidsamt sinne af lidandet, så försvinner snart

denna rörelse af bättre känslor bland små bekymmer och bland dagens

flärd. Är det icke sannt? någon ödsligare känsla än den af ett

vanmägtigt medlidande finnes knappast. Den som stått vid ett älskadt

föremåls sjuksäng, vid en slocknande lifslåga, som man gerna ville åter

upplifva med hvarje uppoffring, den som stått der, så fattig med sin

sorg, sin förtviflan -- den förstår hvad jag menar och huru vanmägtigt

medlidandet är. De höga ridderliga karakterer, till hvilkas smärtor jag

varit ett stumt vittne, begära de intet medlidande, mottaga de det ej

om det bjudes? Åh ja! -- blott en falsk hederskänsla kan försmå

medlidandet och deltagandet. Sjélfva ordet _medlidande_ säger ju, att

den är en hög kristlig dygd. Att lida med dem, som lida, att djupt i

sin själ känna den smärta, som plågar en annan, är icke detta rent

kristligt? "Gråter med dem som gråta." Med dessa ord har ju vår

gudomlige frälsare adlat medlidandet.

Tolfte Kapitlet.

"Nog ödets stämma ren sagt ut,

Hvad länge varit dess beslut;

Hon knutit andra band."

En afton vandrade jag ut till Öhmans villa, och som jag just skulle

tömma min kopp thé, slog mig en bekant på axeln i det han hälsade med

detta klingande: god afton bror!

Ah se, mjuka tjenare min heders bror; välkommen till Åbo! Gratulerar

dig bror Robert; det är icke utan ett visst intresse jag påminner mig

våra glada ungdomslekar. Nåh jag måste säga att du -- vare detta helt

opartiskt och rättvist bedömdt -- gjort ett lyckligt val af

ledsagarinna genom lifvet.

Rätt sagdt, min heders bror; och för att ytterligare öfvertyga dig

derom, så uppmanar jag dig att komma och hälsa på oss. Jag har Johanna

med mig och vi bo hos fru Indrén. Ämnar du fortfara att praktisera i

Åbo?

Ja, men jag vet ej huru länge. -- Men låtom oss nu dröja qvar här en

stund för att språka om både nytt och gammalt. Hör hit jungfru lilla,

tag in en flaska Monte bello! dess magiskt upplifvande nektar, min

bror, skall återföra oss till fordna tider, och kan väl något vara

angenämare, än att kasta en blick tillbaka på barndomshemmet och

påminna oss en mängd äfventyr, sedan de glada och äfventyrliga

studentdagarne. Vi sutto och språkade länge, aftonen förflöt hastigt

under muntra samtal och skämt, och det var temligen sent, när vi

lemnade Öhmans villa.

-- Blir du länge i vårt trefliga, industriella och redbara Åbo?

-- Tre eller högst fyra dagar -- svarade possessionaten Robert. Finner

du dig böjd att se och råka din gamla barndomkamrat, min Johanna, så

kom ihåg: icke långt uppskof! det kan ock hända att vi resa inom ett

par dagar. God natt bror!

Det var en af de skönaste aftnar man vill önska sig. Månan lyste min

väg och den ljufva aftonluften, uppfylld af de blommande trädens ångor,

flägtade emot mig en svalka. Jag anställde reflexioner öfver mitt sätt

att vara och fann mig ingenting mindre än artig; ehuru jag sannerligen

nödgas beundra den sjelfbeherrskning, hvarmed jag tyglade både missnöje

och otålighet, midt under det jag tänkte på de motsatta banor, som han

och jag vandrade genom lifvet. Utom det att han alltid varit lyckans

skötebarn och en så kallad goddagspilt, hade han äfven beröfvat mig min

barndoms leksyster -- ty det skall, oaktadt jag aldrig skulle fått äga

henne, alltid vara smärtsamt att veta henne i en annans famn. Man kan

ej nog förvåna sig, att ödet kastat en sådan klenod i denne mans armar

-- -- en flicka med så utmärkt uppfostran, med bildning likaså ovanlig,

som hennes kunskaper voro grundliga, behaglig, god, snillrik och

intagande samt i sitt umgänge enkel och okonstlad. Denna jemförelse

emellan mig och honom var påkostande.

Med tanken på flit och kommande tider, vandrade jag fram åt

Nikolaitorget, då jag varsnade en flicka, som går framför mig, liksom

hon blifvit förd af någon mekanisk kraft. Hon föll slutligen omkull och

hade svårt att hjelpa sig upp. Hvem skulle ej känna en särdeles lust

att hinna detta föremål, som slumpen förde i min väg; och hvilken annan

vid mina fändriksår skulle ej med vindens snabbhet ilat fram, för att

öfvertyga sig, huruvida verkligheten öfverensstämde med aningen! Vid

närmare skärskådande fann jag det vara en flicka af den lägre klassen

och att hon icke var bland de lyckligare lottade, derom vittnade hennes

tarfliga drägt och de tårar, hvilka obehindradt strömmade ned för

kinderna.

Vid denna upptäckt sagtade jag mina steg for att få min nyfikenhet

tillfredsställd. Denna gång måste jag bekänna att nålar och nyfikenhet,

vis-à-vis en flickas tårar, stucko lika mycket. Den ängslan, som jag

såg afmålad hos den stackars flickan, hvilken jag kunde anse vara

ungefar sexton år, gaf mig anledning att fråga henne, om hon vid fallet

skadat sig eller hvarföre hon grät.

Jag har sönderslagit en droppflaska, snyftade flickan, min stackars

syster ligger sjuk och hon hade behöft medikamenterne så väl.

Goda flicka grät icke, sade jag, hys förtroende för mig, låt mig

förebygga denna olycka, vi skola dela den gemensamt. Dervid

praktiserade jag några silfverrubler i flickans förklädsficka och

aflägsnade mig derefler med hastiga steg.

Uppkommen på min kammare ångrade jag nästan min frikostighet, som helt

och hållet uttömt min börs: dock tänkte jag helt frimodigt:

vedergällning följer alltid på såväl ondt som godt, och lugnad deraf

somnade jag godt in.

Vid uppvaknandet var min första tanke den lilla betryckta, som måhända

redan tidigt förlorat sin mor eller eljest blifvit förföljd af ödets

hårda slag.

Mången dag förflöt, den ena ej olik den andra, då jag en morgon,

återkommen från ett sjukbesök, ser min lilla okända. Jag tyckte mig se

tacksamhetens och blygsamhetens renaste färg lifva hennes kinder och

den värde läsaren torde ursäkta mig, om jag bekänner, att jag i detta

ögonblick varit färdig att uppoffra all min förmåga för att förljufva

hennes, som jag tyckte mig se, af dystra moln omhöljda dagar. Sällsamt

var det intryck jag erfor vid detta möte och min öfvertygelse var den,

att ehuru hon ännu ej räknat många år, hon ändock hunnit långt nog i

motgångens och pröfningens hårda skola. Under dessa betraktelser erfor

jag en känsla af medlidande för den arma. -- Jag besvarade hennes nick

med en slängkyss och hoppades att alltid kunna bibehålla hennes

välbildade profil och hennes himmelsblå ögon i mitt minne.

Ändtligen en dag kom jag på den idén att hälsa på bror Robert, som

emottog mig med all vänskap och bad mig sitta ned för att språka, tills

hans hustru hade gjort sin toilett, hvarefter hon ville infinna sig för

att helsa på barndomsvännen. Jag efterkom hans önskan, men jag bör

likväl ej förtänkas, om jag fruktade att förlora mina hufvudsakligaste

vapen vid erinringen att nu möjligen komma att betraktas och behandlas

som en fremling af den, med hvilken jag delat så mången barnslig fröjd.

Men om man i framtiden skall utverka sig ett erkännande af en verklig

samhällsmedlem och medborgare, bör man icke leka med den heliga elden.

Genom min oaktsamhet kunde jag tända ett bål, på hvilket jag sjelf

slutligen kunde bli förtärd. -- Kom nu min leksyster, jag är beredd på

allt! Men mina läsare -- huru förvånad blef jag ej, då min fordna

Johanna, nu Roberts hustru, inträdde och var till den grad lik den

fattiga flickan, jag omtalat, att jag ej trodde mina egna ögon. Jag

blef som slagen af åskan och kom ifrån den ena bestörtningen i den

andra. Johanna kom mig vänligt till möte och räckte mig förtroligt

handen, påminnande mig bland annat, att då vi sednast voro tillsammans,

det var på en dans hos häradshöfding A... och då hon nämnde om valsen,

återkom jag snart till mig sjelf och kände mig åter lycklig, ty den

gången hade jag verkeligen valsat -- och med Johanna -- ehuru jag

aldrig deremellan nötte tiljan med min fot. De begge vännerna ville

att jag skulle stanna qvar hos dem den dagen; men i en dylik

sinnesstämning, som jag då befann mig, var det imellertid bäst att

lemna sällskapet. Vi skiljdes åt och jag lofvade att med görligaste

första hälsa på dem på deras egendom Hannula.

Trettonde Kapitlet.

Ensam jag skrider fram på min bana,

Längre och längre sträcker sig vägen.

Ack! uti fjerran döljes mitt mål! --

-- -- -- -- --

Följande dagen, då jag gick ut för att hemta frisk luft, möter mig

komminister Mannert och hofrättsnotarien Snabbstedt. Den sistnämnde

hade jag ej på länge träffat, emedan han tjenstgjort i Wasa. Snart

uppstod en ädel tvist oss imellan, hvem som af oss ägde förmonsrätten

att bjuda de andra på frukost. Härunder kommer unga Axel Segerman och

omfamnar oss broderligt. Huru glad blef jag icke att efter så lång tid,

få gifva ett broderligt handslag åt den, som så nyligen hemkommit från

Kaukasien, trotsat så många faror och återkommit med ordnar och

blessurer, vinster af tapperheten. Axel bjöd nu oss alla till sig på

frukost, sålunda slitande den strid, som vid hans ankomst mellan oss

andra föregick. Under måltiden, som varade sina par timmar, uppehöll

Axel oss med underhållande berättelser om sina små segrar och

hjeltedater och tillade, att han mestadels håller sina förståndsögon

tillslutna till hälften, för att ej se hvarken det närvarande, det

tillkommande, eller det förflutna, samt att han endast vid någon

tillgifvenhetsinstinkt då och då uppvaknar. Slutligen proponerade han

en skål och uttalade sin önskan att få knyta ett fastare vänskapsband

och deklamerade på löjtnantsmanér sitt deltagange öfver mina gäckade

förhoppningar och smärtsamma förluster, förundrad att icke finna min

karakter förändrad, eller mitt mod nedslaget. -- Om sig sjelf yttrade

han för öfrigt:

"Den som ej med glädje gaf

Sitt lif för folk och land; --

Han är ej värd en ärlig graf

På hemmets väna strand." --

Sedan vi alla voro väl förnöjda och hade stigit upp från bordet,

frågade Snabbstedt om Robert ännu fanns qvar i Åbo. Jag svarade att han

rest under gårdagen.

-- Det var ledsamt, yttrade han eftertänksamt, jag hade heldre

munteligen samtalat med honom och hans fru; nu är jag tvungen att

skrifva. -- Axel blef förundrad häröfver och orolig till mods. Men vi

skiljdes nu åt, och jag tänkte gå hem: men på hemvägen träffade jag

några kamrater som bjödo mig att spisa middag med sig på ett af stadens

värdshus. Medan vi väntade på maten och gjorde våra slag i salen,

blefvo vi varse en man, som satt midt i soffan. Han var gammal, med

försilfradt hår och orden i knapphålet; hans utseende bar prägel af

djup melankoli, hans blick verkade obehagligt och ansigtsuttrycket

antydde ingen ting godt. Något bittert gnistrade från hans ögon mot den

som på honom fästade sin blick. Vi undrade öfver, hvarifrån han kommit

och huru han, med sitt egna sätt att uppträda bland andra, beslutat sig

att spisa på ett så allmänt besökt ställe. Vi ville gerna undandraga

oss all beröring med honom; men hans, som det syntes, oroliga sinne

tycktes eftersträfva att komma i beröring med andra; det såg ut som om

hans hjerta behöfde luft. Han steg upp, närmade sig till mig och i det

han tog min hand, yttrade han: det förekommer mig som om jag med eder

ville anställa en betraktelse öfver menniskors öden och -- -- Här

tvärstannade han midt i meningen. Efter någon tvekan satte han sig ned

igen och tillade mumlande: hvartill tjenar det att tala och tänka, det

tröttar mig endast, jag eger ju ej styrka att tänka.

-- Ni har rätt min herre, sade jag, hvartill tjenar det att tänka, det

är bättre att tro.

-- Ja, det är bättre att tro -- afbröt han mig -- och att lida, om man

blott kunde glömma, ty här på jorden är bättre att glömma än minnas.

-- -- -- Med dessa ord aflägsnade han sig och lemnade mig i ovisshet om

så väl hans namn, som hans lidande och öden.

I anledning af detta samtal erfor jag en modlös nedslagenhet och beslöt

att så fort som möjligt skilja mig ifrån mina kamrater och besöka

kyrkogården, der min olyckliga mor hvilade. Under min vandring

öfvertänkte jag ett och hvarje och sorgliga voro de minnen, som vaknade

hos mig vid tanken på lifvets oförrätter, äfven mot de ädlaste

menniskor.

Klockan var nära åtta på aftonen, innan jag nådde stället, der den

tysta grafven slöt i sitt sköte den, som jag så ofta hade längtat att

äga i lifvet, hvars ömma deltagande varit så dyrbart för mitt hjerta.

Jag väcktes ur mina drömmerier genom vingslagen af en liten fogel, som

från det närastående trädets topp flög ned till det anspråkslösa

trädkorset, på hvilket stod ristadt: "Gömdt är glömdt", och qvittrade

sin aftonbön till Gud. Härvid hopknäppte äfven jag andägtigt mina

händer, tårar fugtade mina kinder och med rördt hjerta tackade jag Gud

för detta ögonblick och för allt godt han mig bevisat. Då allt kort

förut förekom mig så dystert och mörkt, syntes det nu mig i en helt

annan dager; allt belystes nu herrligt af ett gudomligt ljus och en

inre öfvertygelse sade mig: min mor är ej död, hon sofver blott och

hennes moderliga hjerta slår för mig ännu i höjden.

Efter någon stunds vistande bland de dödas boningar, önskade jag åter

komma ut i det fria och begaf mig således bort från denna dystra ort.

På hemvägen stadnade jag af en händelse vid en liten koja och kastade

en blick dit in genom det öppna fenstret, oaktadt det opassande i en

sådan nyfikenhet. Men hvem skulle ogilla min åtrå, isynnerhet då man

betänker, att jag var läkare. Vid nogare betraktande genom de, endast

till hälften sammandragna, glesa gardinerna, varseblef jag en säng, der

en sjuk låg, en matt brinnande lampa, ett bord och tre stolar; allt

bevisade, att tarfligheten, om ej fattigdomen rådde här. Inom mig

öfvertänkte jag, huru jag skulle blifva förvissad det icke brist på

läkarevård förefanns, då i detsamma en vördnadsbjudande prestman insteg

och syntes bereda den sjuka till emottagande af Herrans Heliga

Nattvard. Intet annat vittne kunde jag se, än en flicka, som knäföll

invid ändan af sängen, hållande en näsduk för ögonen. Jag stannade än

en stund för att betrakta det rörande och högtidliga i denna akt, och

önskade af allt hjerta den sjukes återfående. Då den vördnadsvärde

presten framräckte kalken stod den knäböjande flickan upp för att

hjelpa den sjuke -- och denna flicka var ingen annan än den, åt hvilken

jag engäng skänkte några silfver-rubler. Då tänkte jag: de föllo i god

jord.

Fjortonde Kapitlet.

Några månader efter nyss skillrade uppträde, erhöll jag af Snabbstedt

en biljett, deruti han ber mig hälsa på sig, och förbereder mig på att

han har oväntade nyheter att meddela mig, med tillägg, att han af mig

önskade utbedja sig några upplysningar, rörande Axel Segermans och hans

systers egendom, emedan jag från barndomen kände förhållandet inom

familjen. Snabbstedt hade genom någons anvisning på en duglig advokat

blifvit tillskrifven i fråga om en process. Han omnämnde dessutom, hvad

som var mig ganska väl bekant, att Axel Segerman och hans syster

Johanna voro barn till en kapten Segerman, hvilken alltid hade varit af

ett ombytligt lynne och, ehuru ganska rik, ändock föga aktad för sitt

tadelvärda uppförande. Han hade lyckats vinna en ädel och förmögen

flickas hand, men makarnas sällhet räckte icke länge. Han återföll

snart i sitt förra tygellösa lefnadssätt, var en tyrann mot sin maka,

hvilken, älskad och afhållen af alla, som kände henne, rönte allmänt

deltagande. Och sedan hans lastfulla lefnad stigit till den grad, att

han icke mera aktade den äktenskapliga troheten, togo flere vänner den

förfördelade makans försvar, hvarföre han, för att undgå alla följder

af sitt brottsliga uppförande, begaf sig utrikes och skall i Köpenhamn

tillbragt tjugufyra år. Då han under hela denna tid icke låtit höra af

sig, hade han blifvit ansedd för död. Hvilken förvånande öfverraskning

för Snabbstedt att få emottaga ett bref ifrån kapten Segerman, hvars

innehåll tillkännagaf, att han i honom hoppades få en pålitlig

sakförare, som ingalunda skulle vägra att förhjelpa honom till

återbekommande af sin rättmätiga egendom, hvilken hans barn redan satt

sig i besittning af. Om hvilket allt Snabbstedt med det första borde

underrätta Segermans barn, äfvensom om hans snara inträffande i

Finland.

Notarien Snabbstedt fann sig uppfordrad att skriftligen underrätta

Robert P. härom, och bad mig åtfölja sig till Axel Segerman. Vi gingo

och enligt vår önskan träffade vi honom hemma. Några minuter stannade

Snabbstedt tvekande, innan han kunde uttala ändamålet med besöket.

Ändtligen bröt han tystnaden, i det han yttrade: Förtörnar det dig

broder Segerman, om en fader från en aflägsen trakt närmar sig sina

barn, för att göra anspråk på en egendom, som för tjugufyra år sedan

tillhört er gemensamt? Månne ej hans dagar varit långa och glädjelösa

sedan han blifvit en främling öfverallt, tänkande på de förflutna

ljufva och bättre tider, som han fordom framlefde i den kära

fosterbygden?

Häpen, blek och mållös åhörde Axel Segerman underrättelsen om en faders

återkomst, som beredt hans älskade moder så bittra stunder och orsakat

hennes förtidiga död. Med hvilken känsla skulle han betrakta en så

afskyvärd faders ankomst; huru kunna tillerkänna honom den heliga rätt,

en far eger öfver sina barn? Med tanken på modrens lidna oförrätter,

missnöjd med hela verlden, ödet, skickelserna, öfverlemnade Axel sig åt

betraktelser, och valde, efter något öfvervägande, det beslut, som var

det enklaste och värdigaste en son, nemligen att öfverlemna all rätt

öfver egendomen åt den samvetslöse fadren. Han ville äfven öfvertala

sin svåger till samma beslut, för att ej behöfva anlita lagen till

skiljedomare imellan far och barn. Jag rådde dessutom Axel att sjelf

fara till Robert och Johanna med underrättelsen om förhållanderna, samt

att låta Snabbstedt uppgöra med fadren och, om möjligt, försona och

förena dem alla. Med denna önskan skiljdes jag vid Axel och Snabbstedt.

När jag kom hem till mitt quarter, låg ett försegladt bref mig

till mötes och jag såg af sigillet att det var ifrån collegium

medicum. Jag bröt brefvet, som innehöll ordres för mig att förestå

provincial-läkaretjensten i Uleåborgs distrikt under det ordinarie

läkaren företog en utrikes resa.

Jag måste således i hast göra mig resfärdig, visst icke utan bekymmer

om mitt hjertas vigtigaste angelägenhet: att få lära känna den fattiga

intagande flickan. Men alla efterforskningar härutinan måste nu

uppskjutas till bättre tider, eller till återkomsten. Kanske jag också

aldrig mera skall återse den förtrollande varelsen.

Femtonde Kapitlet.

Klappa du brinnande hjerta, förgängliga hjerta,

Så länge glädje och vänskap och sång

Blomma på jorden för dig!

Under min resa till Uleåborg tilldrog sig ingenting märkeligt. För att

under min vistelse derstädes förströ mig och uppfriska mina minnen,

öppnade jag en korrespondance med en gammal akademie kamrat, magister

S----r, lärare vid elementarskolan i Åbo. Se här, värda läsare, tvenne

af de bref, hvilka jag till honom afsändt. Det ena är skrifvet någon

tid efter min ankomst och det andra kort före min afresa från Uleaborg.

Uleåborg den 11 Januari 18--.

Fem långa månader äro förflutna sedan vi -- efter att vid Kuppis,

jemte de öfriga vännerna i Åbo, hafva nöjsamt fördrifvit sista

dagen af min vistelse derstädes, samt jag med den fräsande

champagnen insupit mod till min långa resa norrut, eller "Färd

till Lapplands Isberg" såsom du behagade uttrycka dig, -- vänfast

och broderligt räckte hvarandra handen till afsked och då du af

mig emottog löfte, att sedan jag blifvit något hemmastadd här,

meddela dig upplysningar angående innevånarne och sällskapslifvet i

Uleåborg. Fem månader äro, som sagdt, sedan dess förflutna, och nu

-- sedan jag varit i tillfälle att se lifvet härstädes samt sålunda

tror mig genom skildringar deraf kunna skaffa dig förströelse för

en eller par timmar -- fattar jag pennan för att, så godt sig göra

låter, fullgöra mitt löfte.

Efter att hafva besökt nästan alla kuststäder imellan Åbo och

Uleåborg, ankom jag hit den 20 Augusti sistl. år, en tid af

året, som i hvarje stad är högst tråkig att tillbringa, men

isynnerhet uti en handels- och sjöfartsort, sådan som Uleåborg,

hvilken stad omgifves endast af kala sandfält och åkrar samt

saknar alla de naturskönheter hvarmed man blir bortskämd i södra

Finland, synnerligast dess skärgårdar, hvarefter ögat så gerna

längtar under sommaren. Straxt efter min hitkomst utbröt en svår

febersjukdom i länet och gaf mig under de tre första månaderne

sträng sysselsättning. Sedan dess har min tid tillåtit mig att

mer och mer umgås uti husen härstädes och öfverallt har jag

rönt denna gästfrihet, detta välvilliga bemötande, som utmärker

Uleåborgsboerne. Julen har förflutit här ganska trefligt. Så väl

entrébaler som maskerader och privata tillställningar hafva aflöst

hvarandra.

Att jag icke angående sällskapslifvet kommer att vidröra mitt eget

kön, kommer sig deraf, att detsamma uppenbarar sig ungefär lika

öfver hela den civilicerade verlden. Skulle du åter förmoda, att

fruntimren härstädes stå långt under deras systrar i södern, eller

icke äro värda en karls uppmärksamhet, så bedrager du dig storligen

i båda fallen; men om jag icke ingår i någon fullständig skildring

af deras skönhet, behag och lefnadston, kommer det sig deraf, att

den bleka lilja, hvilken jag såg i Åbo, efterlemnat ett så starkt

intryck hos mig, att jag ej kan sysselsätta mig uteslutande med

andra af hennes kön. En lång tid är förfluten, sedan jag såg henne,

och allt ännu sväfvar hon lika lifligt för mitt minne. Med sin

bleka och lidande, men änglarena uppsyn uppenbarar hon sig för mig

i mina tankar såsom ett väsende ifrån en bättre verld, af en ond

ande iklädd armodets och fattigdomens skepnad, för att framställa

hennes skönhet i större kontrast dermed. Men denna engel förer

mina tankar till andra personer, med hvilka jag tror hon äger ett

underbart samband -- Segermanska familjen. Huru långt har processen

mellan den grymme fadren och hans barn, hvarom redan fråga börjades

under min sista vistelse i Åbo -- avancerat? -- Men posttimman är

inne: des mera en annan gäng.

Din tillgifne vän

G. Hamster.

Andra brefvet.

Uleåborg den 6 Augusti 18--.

Tack broder för din skrifvelse; den var för mig en välgörande och

uppvärmande vårflägt, en angenäm erinran om förflutna tider. Du får

nu härmed emottaga mitt afsked från Uleåborg. Provincial-läkaren

Linder är nu hemkommen från sin utrikes resa och för mig återstår

ej annat, än att göra afskedsvisiter och packa in mina effekter.

Jag måste uppriktigt tillstå, att jag skiljer mig från Uleåborg med

verklig saknad. Du inbillar dig säkert genast, att någon hjertaffär

är orsaken härtill; men detta kan jag på min ära försäkra dig icke

är fallet, och för att fullkomligen öfvertyga dig -- du som är en

sådan Thomas i dylika saker, och som tror, att hvarje karl, likasom

du sjelf, nödvändigt måste hafva en flamma å hvarje ort dit han

kommer, för att kunna trifvas derstädes, -- vill jag endast erinra

dig om min lilja i Åbo. Du skrattar häråt och jag kan icke hjelpa

det; men det har blifvit en fix idé hos mig -- kalla det svärmeri

om du vill -- att jag kommer att återse denna intagande varelse och

under andra förhållanden än dem, under hvilka hon först uppenbarade

sig för mig. Ty att hon icke är det, hvad skenet utvisar, derom

är jag fullkomligen öfvertygad, och väntar tålmodigt att ett

gynnsamt öde slutligen skall framställa henne för mig uti hennes

rätta gestalt. Oaktadt jag, som sagdt, icke lemnar några fugtiga

himmelsblå eller bruna ögon efter mig, så förefaller det mig som om

det icke skulle stå rätt till med mitt lugn, då jag nu skall gå att

säga de personer ett, troligen evigt, afsked, med hvilka jag lefvat

nära ett års tid på en förtrolig fot och af hvilka jag njutit så

mycken vänskap och välvilja.

I Uleåborgs tärnor, lysande genom er skönhet, ert förstånd och ert

hjertats godhet, I skolen ständigt erinra mig de glada stunder --

stunder outplånliga utur mitt minne -- hvilka jag tillbragt uti

edert sällskap:

De skola stå uti mitt minne

Som Pharus eld på fjerran strand;

Som tröstens engel står derinne

I templet vid en offerbrand.

I hafven dessutom öfvertygat mig att en man, med huru stora anspråk

på bildning och salongsvana somhelst, aldrig kan hafva ledsamt i

edert sällskap.

Men äfven I mina jemnäriga umgängeskamrater och vänner, emottagen

mitt tacksamma farväl, ty edert angenäma sällskap kommer jag äfven

att med tacksamhet alltid påminna mig.

Tills i öfvermorgon har jag bestämt min afresa från Finlands tredje

stad, det trefliga Uleåborg och tänker afpassa resan så att jag

den 15 i denne manad på aftonen inträffar i Åbo, hvarest du jemte

öfrige vänner kunna träffa mig på societén, der jag tager in. Efter

ungefär ett års skiljsmessa få vi då åter gifva hvarandra ett

trofast handslag! -- Laga för all del att du genast vid min ankomst

kan traktera mig med din komposition af ryssarnas brulleau, hvaraf

vi under sista sammanvaron i Åbo voro så intagna, och genom hvars

preparation du i Upsala förvärfvade dig ett odödligt namn i Bacchi

lag. -- Mera då vi råkas.

Din vän

G. Hamster.

Sedan jag slutat mina afskedsvisiter, reste jag från Uleåborg den 8

Augusti 18--, åtföljd af en stor del utaf stadens yngre och äldre

herrar, hvilka beledsagade mig till första gästgifvaregård från staden,

Kembele, om jag rätt minnes. -- Derstädes sprungo ett par dussin

champagnekorkar i det icke alldeles hvita gästkammaretaket, och vi

skiljdes under fräsande tårar, hvarefter sällskapet, en del ännu

tårögda, återvände till Uleåborg och jag fortsatte min väg derifrån.

Sextonde Kapitlet.

Ack! hvem teckna förmår din bild du himmelska flicka? --

Nog, jag är fången i eviga band, är en slaf af min kärlek! --

Efter ett års vistelse i Uleåborg återkom jag till det gamla goda Åbo,

med tanken på fordna tider och på den lilla intressanta flickan, hvarom

jag förut talat. Skyldigheten ålade mig att först helsa på mina vänner,

och försigtigheten, att aldrig vidröra ett ämne som fortfarande lät mig

lefva i sorgligt ljufva fantasier; det var mitt fasta beslut. Jag

tänkte med deltagande på Axel Segerman och vid första mötet med

notarien Snabbstedt fick jag veta att kapten Segerman var i Åbo och att

man kunde taga för gifvet, att han skulle tillegna sig barnens egendom.

En afton då den "Fader- och Moderlösa Flickan" skulle gifvas, föll det

mig in att besöka spektaklet. Jag tog plats i en loge på första raden,

för att rätt beqvämt kunna öfverlemna mig åt åskådandet af det

omvexlande skådespelet. Pjecen intresserade mig till den grad, att jag

först närmare dess slut kastade en blick i närmaste loge. Jag blef som

träffad af blixten då jag blef varse ett fruntimmer, som jag tycktes

vara Johanna. Jag helsade och min helsning besvarades, men på ett eget

sätt. Då fruntimret icke syntes vara beledsagadt af någon kavaljer,

ålade mig artigheten att erbjuda mig till följeslagare. Jag skyndade

derföre genast vid pjecens slut efter henne; men i det jag närmade mig,

märkte jag att hennes vext var för späd för att vara Johannas, och

hennes ljusblå ögon sade mig att hon var ingen annan än den fattiga

flickan, som så beständigt varit föremålet för mina tankar. I stället

att njuta af återseendets gladaste hänryckning, förbyttes min fröjd

till en stum smärta; jag kände en het tår bränna min kind, då jag i

stället för den torftiga drägt, som så väl anstod hennes rena väsen, nu

fann henne vara elegant och fin. Hade hon kanhända förbytt denna

klädnad på bekostnad af den sinnesfrid och det lugn, som, engång flydt,

icke återkommer på denna sidan grafven?

Jag såg upp och träffades af hennes blick, hvari jag tyckte mig se den

skönaste tår återspeglad i min. Var det blygsamhetens, tacksamhetens

eller återseendets glädje, som framlockade tåren, eller var den

framkallad af ångern? Detta hade jag ej ännu hunnit utforska, innan hon

straxt efter min helsning slöt sin arm kring min och presenterade ett

fruntimmer, hvilket gjorde henne sällskap.

-- Herr doktor, detta är min syster Ida, hvars lif ni så ädelmodigt

räddat. Vi hafva, utom afläggandet af den tacksamhet, som vi erkänna

oss skyldige er, mycket annat att säga er.

Jag bjöd min arm åt hvardera af damerna. Detta var ett sannerligen eget

ögonblick; ty jag visste ej en gång dessa fruntimmers namn. Imellertid

förbjöd mig grannlagenheten att fråga dem derom och jag hoppades att

händelserna skulle upplysa mig. Under det vi gingo gatan rätt fram,

kunde jag icke underlåta att uttrycka min förvåning öfver min okändas

nuvarande förändrade ställning samt uttalade det hopp, att hon äfven nu

torde vara lycklig. Hon nedslog sina ögon och tycktes rörd. Jag afbröt

ämnet och undvek att uppväcka minnen, som måhända för henne kunde vara

både sorgliga och obehagliga. Jag frågade slutligen, om hon kände mitt

namn.

-- Jag vet blott att ni är läkare. Mitt namn är Emilia Kindblad: min

far har varit kapten vid ett regemente på Jutland i Danmark. Vi önske,

både jag och min syster Ida, att ni herr doktor är god och följer hem

till oss, på det jag får bjuda er ett minne af den stund, jag första

gången såg er, då ni så ädelmodigt med er gåfva räddade min systers

lif. I denna bön instämde Ida med skälmskt smålöje. Jag vacklade väl i

början uti mitt beslut, huruvida jag skulle följa med eller icke,

särdeles som jag tyckte mitt inre värde förringadt, då det gällde att

emottaga belöning för en så obetydlig tjenst. Slutligen segrade dock

intresset för de unga damerna.

Vi kommo snart fram till deras boning vid Arseniigatan och inträdde i

en väl möblerad sal, hvarest en tjensteflicka kom oss till mötes med

ett par brinnande vaxljus. De unga damerna aftogo sina kappor och bådo

mig göra detsamma. Jag stannade qvar och i hast uppdukades en så

kallad thésoupér. Den skämtsamma Ida föreföll mig ganska näpen och

underhållande, men tillika okonstlad. Man tyckte sig hos henne finna en

viss, icke ringa grad, af bildning, men utan den minsta portion af

förställning. Jag erfor hos henne ett fint omdöme; hon talade med

lätthet och upprepade ofta nog, att hon mera tyckte om Köpenhamn än

Åbo.

Jag märkte af deras uttal att de begge systrarne icke alltid varit

bosatte i Finland. Deras sällskap var i det hela så angenämt, att jag

var ledsen öfver att icke förr hafva varit i tillfälle att göra deras

bekantskap: men jag gladde mig dock nu deröfver att framdeles få

förnöta någon ledig stund hos dem. Jag kan ej neka, att Emilia hade

fått ett mägtigt inflytande öfver min själ. Hennes eldiga blick

sväfvade ständigt för mig och jag frågade mig, hvårföre jag, då hon

första gången väckte min uppmärksamhet, försummade att göra för henne

hvad mitt hjerta önskade.

Konversationen för aftonen var slut; jag tog min hatt och skulle

begifva mig hem då Emilia framräckte en annotationsbok, deri hon med

snabbmåleri föreställt Nikolaitorget i Åbo, der vi första gången

träffades.

-- Ack herr doktor, sade Emilia, får jag tillägga, i det jag beder er

emottaga denna ringa gåfva, att den är hjertlig. Aftonen af vårt första

möte skall lika lifligt som tacksamt alltid fortlefva i mitt minne. Ida

och jag hade nyligen anländt till denna, för oss obekanta stad. Vi voro

således främlingar och öfverallt allena. Vår far hade varit tvungen att

resa ifrån oss ett par dagar efter, sedan vi landstego här. Vi voro

således lemnade alldeles hjelplösa, och emedan vi hade föryttrat våra

nipper och dyrbarheter, var jag alldeles utan tillgångar att få medicin

åt min sjuka syster. Ni afhjelpte detta. Ingen dag har sedan dess gått

förbi, utan att vi välsignande påmint oss er, och efter nu min syster

också gjort personlig bekantskap med sin räddare, står för oss

framtiden än ljusare, och vi önska er båda all jordisk lycka och

välgång.

Sedan Emilia utsagt dessa sista ord, frambruto tårarne hos de båda

flickorna. Ehuru väl det ej klär en karl att vara gråtmild, kunde jag

dock ej förhlifva känslolös och äfven mina ögon fylldes med tårar. Jag

tog ett hjertligt afsked. Emilia följde mig med ljus, hvarunder hon

yttrade sin ledsnad öfver att hennes far icke var hemma till aftonen,

men tillade, att han alltid säkrast träffas hemma om morgnarne.

Hela den följande dagen sysselsattes mina tankar, huru jag skulle kunna

utforska dessa flickors lefnadssätt och förhållanden under den tiden

jag först lärde känna Emilia. Slutligen trodde jag mig kunna få någon

upplysning i den tarfliga lilla trädbyggningen, der jag såg dem första

gången, då jag kom från kyrkogården. Jag gick dit och fick veta att en

vaktmästarenka bebodde och egde den. Gumman träffades hemma och jag

frågade om hon kunde gifva mig önskad upplysning angående ett par unga

flickor som -- -- Säkert de från Köpenhamn, afbröt gumman mig. Jo, de

hette Kindblad, må ni tro; de kommo hit på våren här om året. Hvad de

lefde af vet vår Herre: men nog fick jag hyran med besked. Af solen

fick de sin frukost och tårar var deras qvällsvard. Nog var de

sedesamma menniskor och innerliga mot hvarandra. Syskon sade de sig

vara; Gud ska veta hur det var, ty hvad behöfde såna der resande att

säga sanningen. En gammal man hemtade dem hit och densamma förde dem

härifrån. Med tårar skiljdes de ifrån honom, mod glägje emottogo de

honom. -- Gud välsigne dem, hederliga va de emot mig. Sörja gjorde de,

stackars flickor. Sy kunde de, och det var också deras arbete. Men

intet kan jag säga herrn, hvar de nu är -- --

Jag lemnade gumman, som, ehuru ifrig att upplysa, dock icke kunde gifva

mig några upplysningar af vigt. Jag ämnade gå hem, då jag under vägen

träffade den hemlighetsfulla gubben, med hvilken jag, som läsaren torde

påminna sig, engång kom i samtal på ett värdshus. Gubben hälsade

vänligt på mig, påminte mig om vår sista sammanvaro och bjöd mig

enträget på societéten för att dricka ett glas äggtoddy på

aftonqvisten. Jag tackade för bjudningen men afslog den, emedan hans

sällskap föreföll mig mindre angenämt, ja vidrigt. Han bad mig då

besöka sig i hans qvarter, hvilket, på hans beskrifning, var i samma

hus, som de unga flickorna bodde. Jag skiljdes ifrån honom, men följde

på afstånd hans steg. Gubbens väg ledde åt Nikolaitorget framåt

Arseniigatan. Vid hörnet af ett större hus stod en resvagn och en

betjent vid vagnsdörren med en lykta i handen. Af skenet tyckte jag mig

se och igenkänna Emilia Kindblad. Jag förmodade, att min förtrollerska

skulle, måhända för alltid, lemna staden, och var just i begrepp att

hälsa, då en bekant röst ropade: "god afton bror Hamster." Det var

Robert P. med sin fru, min halfsyster Johanna, hvilka just kommit till

staden i sällskap med Snabbstedt. Notarien skulle nu söka att

åvägabringa förlikning mellan far och barn. Men den förre önskade

process, ehuru barnen ville godvilligt afstå det mesta åt honom.

Imellertid hade desse ett godt stöd i Snabbstedt; ty han hade en

särdeles förmåga att uttrycka sig med lätthet, och han talade med hela

värman af sin öfvertygelse, om hvad han verkeligen ansåg höra till

hederns och ärans fordringar.

Hemkommen, sysselsattes mina tankar af den oförklarliga likheten

emellan Emilia och Johanna. Med dessa tankar och med föresats att

förklara Emilia min kärlek, så snart jag blef ense med mig sjelf att

kunna lyckliggöra en maka, insomnade jag.

Sjuttonde Kapitlet.

Grymt du bedrog,

Lif med din hägring, som skimrande log.

Döden, ack! döden allena

Skall oss förena.

Följande dagen om aftonen, då jag spatserade af och an på mitt

kammargolf, instörtade Axel Segerman med det mest förtviflade utseende.

Jag frågade honom om han träffat sin far. Nej, svarade han, till min

tillfredställelse. Men hjelp mig nu i en mycket värre affär och följ

mig utan dröjsmål! Jag har genom ett förhastande kanske förstört hela

min framtid, gjort mig olycklig -- tag dina instrumenter med dig: jag

vill under vägen berätta för dig hela förhållandet. -- Vi följdes åt.

-- Du vet hvar kamraterne L. och M. bo. Jag gick dit för att enligt

öfverenskommelse följa med dem ut; men i anseende till de mörka

trapporne gick jag vilse och knackade på en dörr som var belägen en

våning högre, än jag trodde. En för mig okänd flicka öppnade och kom

mig öfverraskande till mötes med ett ljus i handen; af min förlägenhet

såg hon tydligt att jag gått vilse -- och vid min ursäkt erbjöd hon sig

att lysa mig ned för trappan. Med en artig komplimang skiljdes vi åt.

Jag hade ännu ett par trappsteg qvar; men under det jag famlade i

mörkret, möter mig en manlig basröst som genast i vredesmod öfverfoll

mig med oqvädingsord; den obekante fattade mig dessutom i bröstet och

ville hindra mig att komma undan. Uppbragt deröfver, då jag intet ondt

visste med mig, fattade äfven jag min motståndare och gaf honom en

sådan stöt, att farstun dervid gaf eko. Endast ett doft sorl hördes och

allt blef tyst. Jag tviflar om mannens återfående, känner ej personen

och vågar ej vidtaga några åtgärder till hjelp, utan beder dig

förbindligast följa mig och göra hvad som står i din förmåga.

Med deltagande skyndade jag att hjelpa, om hjelp icke vore för sen. Men

huru stegrades ej min bestörtning, då han förde mig till samma hus, der

flickorna Kindblad bodde. Jag ilade trapporne uppfor, då jag möttes af

en jungfru med lykta. "Jag är läkare, sade jag, har någon skadat sig

här i huset?"

-- Ja visst har kapten fått sig en dugtig smäll; men ondt krut förgår

ej så lätt.

-- Han lefver således ännu -- och hvar finns han?

-- Han blef uppburen på sina rum och vårdas der af sina döttrar.

-- Jag följer med dig, sade Axel Segerman. Vid öppnandet af dörren

trädde Emilia emot mig. Vittnar ej er ankomst, sade hon, att ni är en

Herrans engel, som åter besöker oss i nödens stund. Hon fattade min

hand och ville ledsaga mig till den sjuke, men varseblef i detsamma

Axel, hvilkens åsyn försatte henne i bestörtning.

-- Mamsell Emilia, sansa er, för mig till er far! -- Låt löjtnant

Segerman stanna qvar här; det är han som kallat mig hit.

-- Löjtnant Segerman! utbrast Emilia.

-- Mitt namn är verkeligen Segerman. Det som händt kan ej ändras. Jag

har kommit hit, ej allenast för att förklara mig, utan ock för att

godtgöra -- om sådant mer kan ske -- hvad jag oförvållande brutit. Gå

in du, min värde vän Hamster, spara icke på din berömda skicklighet och

tillåt mig att få stanna här så länge.

Ack min Gud! -- tänkte jag -- huru skall detta lyckligen slutas och jag

skyndade till den sjukes säng. Här fann jag Ida sittande bredvid sängen

badande hans tinningar. Så snart hon borttog handduken, igenkände jag

genast den mystiske gamle mannen, hvilken jag en gång råkat på

värdshuset och hvilken för några aftnar sedan bjöd mig in på

societéten; han låg nu der sanslös, mållös och utan känsel.

-- Tillåt mig mamsell, sade jag, i det jag tog den sjukes hand,

undersökte pulsen och fann hufvudgärden blodig. Både blånader och djupa

sår tillkännagåfvo, att här var ingen tid att förlora. Jag framdrog min

lansett och öppnade ådern. Blodet framströmmade ur hans arm, hvilken

ock tycktes vara skadad. Jag anade faran och beslöt att uppbjuda hela

min förmåga för att åtminstone återkalla honom till sans. Detta

lyckades mig småningom. Efter en lång pinsam väntan öppnade han

ändtligen ögonen och sade med matt röst: Tack herre, tack! Ni har en

stor belöning att vänta af den Högste för ert bemödande. Gör mig ännu

en tjenst och säg mig, om jag har lång tid öfrig. Derefter suckade han

tungt och tillade: "det är af mycken vigt för mina barn, att jag får

känna mitt tillstånd. Jag önskade äfven att tala med notarien

Snabbstedt; känner doktorn honom?"

-- Jag svarade ja.

-- "Om jag dör, så är det ute med mina barn. Gud, om jag finge lefva

ett år till! Känner ni min herre, att jag processar med Segermans barn?

Går jag nu bort så här hastigt, så förklarar lagen mina stackars

flickor för arflösa; de få då intet, de måste åter börja kämpa med

fattigdom och brist, likasom den tiden då jag processade om min sednare

hustrus arf, sedan hon afled i Köpenhamn, och hvilket arf hennes

slägtingar ville förneka mig af skäl, att de trodde sig kunna

öfverbevisa mig om att hafva haft falska betyg, den tiden jag gifte mig

med henne. Jag tog det säkra för det osäkra och for öfver med mina båda

flickor hit till Åbo, i hopp att ännu träffa min ovärderliga första

maka, och bönfalla om hennes tillgift, samt föreställa henne mina båda

flickor. Men så snart jag i Åbo erhöll den underrättelsen, att hon

blifvit för längre tid sedan död, återstod mig icke annat, än att

genast återvända till Köpenhamn och qvarlämna mina döttrar; och då

kände mina flickor fatfigdomens börda. Något bevisligt ondt kunde man i

Köpenhamn icke påbörda mig, utom att jag forbytt namn. Jag fick sådeles

lyfta hälften af arfvet, och skulle fått alltsammans, om jag hade

stannat qvar; men jag längtade att få hvila der min vagga hade stått.

Ledsnaden öfverföll mig och den är ej annat än en slags olycklig

hemsjuka, som tvingar anden att, för hvad pris som helst, återvända

till det land, der hon först skådat dagens ljus. Nu är jag åter i detta

land: alla illusioner hafva försvunnit, och blott den kalla, jernhårda

verkligheten grinar emot mig med förvridna drag."

-- "Känner ni min son Axel Segerman, som är löjtnant?"

-- Ja, svarade jag, han är en bra karl. -- -- Jag hade således klart

för mig min olyckliga moders förförare. De marter jag kände inom mig,

voro tusenfalldiga. Jag hade så ofta suckat ve och förbannelse öfver

den nedrige bofven, och nu låg han der, ett offer för den eviges hämnd,

hvars domar äro outransakeliga. Jag samlade all min styrka, för att

bibehålla lugn och svor inom mig att iakttaga en helig tystnad. Och

dessutom: han var ju dock min far! --

-- "Jag kan ej dö, vidtog åter den sjuke, innan jag får sluta min son

Axel till mitt bröst och af honom bedja om tillgift för de lidanden,

jag förorsakat hans mor. Han skall ock hafva en syster, född efter min

bortresa, som lär heta Johanna; äfven henne önskade jag se. Var god och

sänd bud till komminister Mannert, och bed honom kalla hit min son och

min dotter, om de på något tänkbart sätt kunna anträffas; men mycket

snart, medan jag ännu har full sans och krafter att förordna om min

yttersta vilja."

Jag lemnade den sjuke, hos hvilken Ida ensam qvarstannade. När jag gick

ut i salen, märkte jag att en förklaring egt rum emellan Axel och

Emilia. Hon satt och höll Axels hand i sin; ymniga tårar sköljde hennes

kinder, och han syntes äfven högst upprörd och skakad i sitt innersta.

Jag närmade mig dem i den öfvertygelsen, att de hade lärt känna

hvarandra; öppet ville jag säga Axel hvad jag tänkte, ty jag förutsåg

att här snart skulle blifva ett afgörande ögonblick. Samla dina

själskrafter Axel, började jag, då du på din faders önskan går att tala

vid honom. Jag skall gå och bereda honom på din ankomst: men du får för

all del ej säga honom, att det var du som störtat honom i det

beklagansvärda tillstånd, i hvilket han för närvarande befinner sig.

Uti få ord sökte Axel öfvertyga Emilia om sin ånger och anhöll om

försoning, och i det han stod upp betäckte han sitt ansigte med

näsduken. Sansa dig och var en man, sade jag till honom; medvetandet

att du ej med öfverläggning gjort det onda, bör ju styrka dig. Ännu en

gång tog han Emilias hand, tryckte den och försäkrade vid Gud, att han

var lika oskyldig som olycklig, samt tillade med själsstyrka: hvad som

än kan hända mig, vill jag söka bära det som en man egnar och anstår.

Om jag på något sätt kan försona mitt ofrivilliga brott genom att

erbjuda dig och din syster min broderliga vänskap, så är jag er för lif

och död! Vill du alltid vara min syster, Emilia får jag kalla dig

syster Emilia?

-- "Ja min bror," sade hon, i det ett par silfvertårar dallrade öfver

hennes ögons klara blå botten, och de omfamnade hvarandra hjertligen.

Nu inträdde den efterskickade komministern, som ögonskenligen

öfverraskades af Emilias och Axels omfamning. Uti komministerns blick

skymtade för öfrigt ingen oro, ingenting som stack af mot hans alltid

lugna väsen. Mig förestod att gifva honom upplysning om allt som hade

tilldragit sig.

Mycket förundrad afhörde han min berättelse, men ännu mera bestört blef

han öfver den gamle kaptenens andra giftermål och båda sednare barn.

Men huru skulle jag skildra uppträdet i trappan mellan far och son? När

jag, så skonsamt som möjligt, omtalat äfven detta, blef komministern

rörd ända till tårar. Han beklagade Axels hårda öde, vändande sig

derefter till Emilia, sägande: det är säkert mamsell Kindblad?

-- Ack min herre! ni är en Guds tjenare, vill ni icke vara god och gå

in för att tala vid min far, han har säkert ganska mycket att säga er?

-- Det är min pligt, mamsell; men tillåt mig först att föra en syster i

era armar. Hon vill genom er söka och vinna ett samtal med sin far; jag

hoppas, att äfven hon skall få smaka den himmelska glädjen, att hvila

vid ett försonadt fadershjerta.