Åbo,
J. C. FRENCKELL & SON
1848.
J. W. Lilljas förlag.
Imprimatur: G. F. Aminoff.
Till allmänheten.
Det kan visserligen synas förmätet, synnerligen i vårt land, att ett
fruntimmer vågar sig ut på den slippriga författarebanan. Men i
förlitande på tidsandan, som förfäktar äfven vårt köns rättighet att
deltaga uti andra angelägenheter, än de endast rent materiella, samt i
förtröstan på det öfverseende af kritiken, som en nybegynnare torde
haft någon rätt att påräkna, har jag vågat detta försök, hvilket jag
innesluter i mina värde landsmäns och landsmäninnors gunstbenägna
välvilja.
_Författarinnan_.
Första Kapitlet.
"Som en bölja
med den andra,
så vi följa
må hvarandra."
Med dessa trösteord lemnade mig Johanna, med denna öfvertygelse
skiljdes jag glad från mamma Segerman, hvilken, sedan jag var
frånvarande, endast hade en son kallad Axel, och en enda dotter, som
hette Johanna. Sjelf är jag enda sonen till en olycklig mor, som den
stränga döden beröfvade mig, då jag endast var femton månader gammal.
Öfvergifven och värnlös, upptogs jag af kaptenskan Segerman, hos
hvilken jag erhöll all moderlig vård. Men vid uppnådda tretton år, sade
hon mig med tårar i ögonen: "min kära August, jag har talt med en
kapten Williams, som far ut på en sommarresa, att han ville taga dig
med sig i egenskap af kajutvakt. Han är en bra karl och har lofvat mig
att faderligen behandla dig. -- Jag nödgas, ehuru djupt det än smärtar
mig, förtro dig, att jag icke längre har råd och tillfälle att påkosta
din uppfostran, sedan min son Axels studier vid universitetet, nu
årligen betydligt medtaga mina ringa tillgångar. Men skulle du ej tycka
om det trolösa elementet, så har du fritt att välja efter behag och
böjelse."
Jag nödgas bekänna, att denna underrättelse -- ehuru trösterikt och
löftesfullt det än var, att alltid ega ett hem hos mamma Segerman, en
syster i Johanna och en bror i Axel, -- orsakade att jag, för andra
gången i min lefnad, gret smärtans bittra tårar. En gång förut hade det
skett, då Axel blef ond, för det Johanna gaf mig företräde och sade,
"att han, och icke jag, vore Johannas rätta bror." -- Vid det jag nu
gret, torkade Johanna bort tåren och tröstade mig med oskuldens och
hoppets rena språk: "min barndomsfröjd" -- sade hon -- "min lärare och
broder, när du far bort, eger jag intet jemnårigt hjerta att öppna mig
för, och ingen ungdom att leka med; det är så mycket i vårt unga hjerta
som mamma, ehuru så mycket äldre, så öm och kärleksfull, icke förstår
sig på; -- när du far bort blir jag så ensam. Men är du länge borta,
August, så tar jag min tillflygt till pennan, -- då skrifver jag
allt -- --; men med pennan kan man dock uttrycka så litet, och det är
mycket -- mycket, som ej får rum i ett bref." -- Denna stund, dessa
ögonblick af lycksalighet, inträffade under en tidpunkt, då dygden icke
ännu frestades och hoppet ännu aldrig bedragit. Men redan då fick jag
erfara, att i menniskans bröst finnes ett begär nedlagdt, att äfven i
synlig gestalt ega ett föremål för sin dyrkan.
Jag skiljdes från fosterföräldra-huset med blandad känsla af vemod och
hopp; och Johannas sista afskedsord voro: "Gråt ej August!" -- -- --
"Som en bölja
med den andra,
så vi följa
må hvarandra."
Andra Kapitlet.
"Se, öfver jord och vatten hvilar natt,
Och himlen breder ut sin stjerneskatt.
Allt slumrar tyst och stilla, men ännu
Jag vakar här, och med mig vakar du,
O milda modersorg!"
Dagen efter vårt afsked följde jag med kaptenen om bord på Viktoria, så
hette fartyget, gossens blifvande hem. Kapten Williams var en man med
egenskaper af sällsam art. Hans handlingar voro bestämda och
kraftfulla; dock framlyste i allt en liberal anda, som gjorde, att han
icke allenast var fruktad utan ock älskad. Jag kan väl aldrig glömma
den första exercisen med oss okunniga gastar, trenne utom mig. Kaptenen
röt: "Har du intet reda på styrbord och babord, din galeja! -- Hvad går
du och kattholsar efter? Jag skall lära dig att kovända -- klart att
vända -- för di vind -- upp med rodret -- lossa balinorne -- stick upp
fockhalsen" o.s.v. -- Så snart vi kommit till sjöss var det att brottas
med starka stormar; det var ett oupphörligt åkande backe utföre och
backe uppföre, vältrande än åt styrbord än åt babord; ett stampande och
stötande liksom när man åker på släda och hästarne skena på en mycket
gropig väg. Men denna slags rörelse var ingalunda i min smak. Jag har
aldrig tyckt om att sitta i släng-gunga eller åka efter hästar, som
skena. Man brukar kunna vänja sig vid allt, till och med att vara
illamående, så att man slutligen knappt vet af det, eller kanske på
köpet inbillar sig att man mår förträffligt. Är man så långt kommen i
sjölifvet och försedd med en så lycklig inbillningsförmåga, bör man
icke försumma att vara ute i stormen på hafvet. Det ligger något på
engång hemskt och storartadt i de scener, som spelas på den blå tiljan,
der molnen äro kulisser och Eolus kapellmästare. -- Det var förtjusande
att kunna sitta långt ute på bogsprötet, för att se huru kölen skar in
i vattnet. Det bottenlösa djupet, hvaröfver man sitter, den friska
vindens susning omkring öron och kinder, den jemna höjning och sänkning
af fartygets framstam för hvarje våg, det genombryter, samt de kufvade
vågornas sorl -- allt bidrager att väcka sinnet till den trotsande
hurtighet, som framgången medför. Med triumferande känslor blickar man
omkring sig och under sig: det lyser, det skummar, det brusar: men
oupphörligt vexlande med än högre än mattare dån.
Jag började redan tänka, att sjökort och kompass missvisat min käcke
kapten, då jag hörde honom ropa: "Kom upp pojke och kryssa dig fram, vi
ha redan lots ombord. Nu ha vi vägvisare, du löper ingen fara pojk
August;" -- så kallade han mig. Nu hade vi godt väder och hvad kunde vi
mera begära. När himmlen klarnar, klarna äfven sjömännens väderbitna
ansigten. Det blef en glad sinnesstämning ombord, och allas ögon
riktades åt land. När vi hunnit litet längre fram, mötte oss
landtluften med sin friska flägt af strändernas vegetation. Man kan ej
föreställa sig, hvilket intryck denna angenäma helsning ifrån land gör
på alla nerver, då man länge legat till sjöss. Nu var det tredje veckan
sedan jag lemnat hemmet, och vi voro nu nära Bornholm. Väderleken var
vacker och behagligare segling kunde man aldrig göra. Det enformiga
melankoliska hafvets molndigra horizont hade, liksom på en gång, dragit
sig tillsammans till en grönskande ring, och molnen voro förbytte till
yppiga lundar, under hvilkas skuggor man såg de täckaste boningar
skymta fram, för att spegla sin halfgömda fägring i det stilla klara
vattnet. Seglare gingo och kommo. Små båtar rodde emot oss med fisk,
bär, mjölk, o.s.v. Ack! då kände jag mig genast liksom mera hemmastadd.
Jag var uppvuxen bland fogelsång och löfträn och derföre betraktade jag
äfven dessa taflor med intresse, såsom påminnande om lekplatserne från
en lycklig barndom.
Ack, hvad denna dag var obeskrifligt skön! Vi hade hunnit öfver ett i
mitt tycke obegränsadt haf, som låg bakom oss, himlen var ljusblå,
sommarsolens gyllene strålar lekte med böljorna på hafvets
purpurskimrande yta; -- allt rörde sig liksom uti dans, vid kamraternes
glada sånger.
Efter hela dagens "ror i lä, -- klart att vända" -- befunno vi oss vid
Köpenhamn och det föreföll mig nu, som skulle jag redan i tiden nått
paradisets portar. Utom det, att alla nationers flaggor korsade
hvarandra med skiftande färgor, anlände på samma gång en rysk eskader,
bestående af två fregatter och en korvett. Skott på skott knallade,
musiken dånade. Ack, hvilken herrlig tafla! Solen strålar från en
högblå himmel och luften är klar och mild, som på en nordisk sommardag.
-- Seglare, som legat och väntat på vind, sväfva nu fram i tjogtal från
de olika ankarplatserna, blänkande i sin hvita skrud och så höga, så
stolta, som hade ingen storm kunnat böja deras toppar, och ingen klippa
vågat sätta sina falska, spejande huggtänder i deras gungande bogar.
Jag hade önskat, lik de besjungna svanorna, simma och dricka
förfriskning ur den lugna böljan.
Under det jag glömde mig i åskådandet af allt detta, hördes kaptenens
kommando: "fira ned jullen -- fyra man klara att gå i land." Då
klappade mitt hjerta mellan fruktan och hopp, om jag skulle få följa
med. Som galjon i fören fick jag hålla utkik; min önskan blef således
uppfylld och vi kommo snart i land. En ny frisk grönska hade efter det
sednast fallna regnet utspridt sig öfver marken. Många slags trän med
utspruckna ljusgröna blad, i hvilkas skugga uppspirade tusende slags
olika sorter blommor, fängslade mitt öga. De kringvandrande madamerna
(månglerskorna), den ena öfverträffande den andra i skrikkonsten,
oroade mig dock med sitt sjungande: "köb kirsebär, to skilling snär;
köb reijor" m.m. Den ena var den andras echo.
Jag åtföljde kaptenen öfverallt, och under vår vandring nådde vi snart
Kongshaven. Mitt öga mötte der en frisk genomskinlig källa, som porlade
upp vid foten af en åldrig ek. En dryck ur den sköna källan! tänkte
jag, och räckte ut min vattentäta hatt samt drack en god portion af
detta uppfriskande vatten, tänkande: då denna källas ådror ge lif åt
jorden, kan det ej heller vara utan sin nytta för mig. Vidare fångade
jag med min hatt silfverfjärilar, i tanke att dermed göra en present åt
min Johanna, -- de glimmade som morgondagg på blommorna; och då trodde
jag -- nog vet jag hvad jag trodde ... jo, att jag tyckte mycket om
dessa fjärilar, betraktade såsom mina reskamrater...
Kaptenen, som under mina reflexioner hunnit ett godt stycke före mig,
röt med sin basstämma: "Hvad, fan pojke, hvad har du för dig?" Vid min
öppna bekännelse smålog han, sägande "följ du bara mig, så får du lära
dig känna staden." Då var det mig imellertid likgiltigt hvad hvart och
ett ställe hette. Hvad jag sedan den tiden minnes, är Rosenborgs slott,
Börsen, Theaterhuset, Österport, Amager Torg, en kappridning, en
maskerad, ett lindansarsällskap, en theaterpjes på Kongens theater,
kallad "Johanna af Montfaucon" m.m. Klockan var tio på aftonen då vi
återkommo ombord; naturen hade gjort sin dekorationsförändring och
nattens förtrupp hade redan ryckt fram på scenen. Hafvets klara vatten
hade blandat sin färg med aftonrodnadens rosor, och efter hand sjönk
solen och försvann som en slocknande eld. Svårt är för mig att
beskrifva denna tafla, och hvad är det värdt att med ord söka måla,
hvad som är obeskrifligt. Naturens poesi kan ej öfversättas eller
återgifvas, den måste njutas, kännas.
Vi dröjde fyra hela veckor i Köpenhamn innan vi, åter lättade, hissade
våra segel. Jag önskade att farten ej skulle stanna förr än vid den
strand, der jag finge återse Johanna. Huru nedslagen blef jag ej på min
fråga, -- huru snart kaptenen trodde oss vara hemma? -- då jag erhöll
följande svar: "När vi först passerat Stockholm och sedan besökt S:t
Petersburg; det vill säga, i höst, om ej kontraorder möta oss; ty då
kan det hända att äfven vintern stryker med."
Tredje Kapitlet.
Bort bära mig hän, de vaggande vågor
Fjerran ifrån den vinkande stranden,
Fjerran från barndomens strand.
Efter vår afresa ifrån Köpenhamn, klöfvo vi Östersjöns vågor i sex
dygn, hvarefter vi kastade ankar på Stockholms ström. Skön var
anblicken äfven här, ehuru ej att förliknas med den, vid så kallade
"Kongens by" [Detta omdöme är rakt motsatt de fleste andras, som haft
tillfälle att anställa jemnförelse mellan dessa båda hufvudstäder. Utg.
anm.]; men Stockholm är ändock en präktig stad, ja just en riktig
hufvudstad. Äfven här fick "pojk August" tillstånd att gå och se sig
omkring. Denna gång gjorde jag styrmannen sällskap. Vi gingo upp för
"Mellantrappan" och kommo snart till Riddarhuset. Sedan vandrade vi i
rak linea från Riddarhustorget ned till Munkbron. Här sutto en rad
månglerskor, eller så kallade "visthusdrottningar," mägtiga och
myndiga, vid hvar sitt rike, eller ett långt bord, öfver hvars
provinser de höllo ett vaksamt öga. Herrliga syn! Grönsaker,
rotfrukter, bär af alla slag, blommor, krukor m.m. fröknar, fruar,
mamseller, jungfrur gå omkring, beskåda, fråga, välja, pruta, köpa.
Derefter tågade vi uppför Storkyrkobrinken, med dess boklådor, åt
Norrbro. Hvad mångfalld af yrken och ansigten, hvad brokigt hvimmel af
granna herrar och damer, som gå in och ut uti Bazarens prydliga bodar,
köpa tyger, böcker, musikalier, cigarrer, m.m.; hvilken fröjd att se
folk ha mycket pengar! Jag gick ej in, jag såg heldre på folket
utanför. Sedan spatserade vi åt strömmen. Båtar fulla af folk, fiskare,
som i sina små farkoster lågo stilla och metade, syntes å ömse sidor af
bron och fiskmåsar kretsade i luften, skreko och dykade stundom ned i
vattnet. På strömparterren vaggade silfverpopplarne, på gräsplanen
derstädes lekte vackra barn, under det de unga mödrarne från de under
träden stående bänkarne vakade öfver dem; vid små bord sutto mindre
sällskaper, som åto glacer, skrattade och pratade; ensamme herrar roade
sig med lektyr och rökte cigarr; ångslupen Necken sköt fraggande fram
på strömmen och inbjöd på en färd till Djurgården; på vägen åt
Djurgården foro herrar, galopperande på stolta hästar och vagnar och
giggar rasslade af och till. En sak fick jag imellertid ej veta:
nemligen hvem den granna herrn var, som gick öfver Gustaf Adolfs torg,
och för hvilken vakten vid Prins Gustafs palats ropte: "i gevär!"
Något vidare har jag icke från Stockholm att förtälja. Efter en månads
vistelse derstädes voro vi klara derifrän: men, o öde! ännu fingo vi
icke vända åt det kära Finska hemmet. Såsom ett echo till återsvar af
kommando-ordet, skallade styrmannens starka stämma: "brassa seglena
fyrkant -- väl öfver allt" -- och så bar det ut igen på det trolösa
elementet. Vi styrde kursen åt S:t Petersburg. Sommarens soliga dagar
hade öfvergifvit oss, och höstens mulna hade inträdt. Vindens gny
väckte mig ofta till den sorgliga erinringen: här står du mellan
farliga lömska klippor i stormen, alldeles fördjupad i en oändlig
känsla och betraktelse öfver verlden. Då kände jag mig för första
gången genomgås af den tanken: du är ej skapad för sjön! Nej! hellre må
du företaga dig något annat. Ack, om du blott under några få år, kunde
få byta ställning i lifvet med dessa rikedomens barn, som blott behöfva
vilja för att kunna, under det du, fattig stackare, måste kunna för att
vilja! Hvad har du nu af dina resor? -- Jo, du har sett verlden. Men
att glänta i dörren är icke nog, och att resa öfver hafvet för att
flere veckor ligga till ankars, är detsamma som att vara lefvande
begrafven. Men jag lemnar mina reflexioner. -- Efter tio dygns färd,
anlände vi till Kronstadt. Men som vår Viktoria låg för djupt, för att
kunna flyta upp till S:t Petersburg, fick pojk August på afstånd
beskåda slottet och staden, som dolde sig i majestätiska moln. Vi fingo
genast påhälsning ifrån brandvaktsskeppen af grannt klädd militär.
Härstädes flagga de fleste nationers skepp och ifrån åtta serskilda
håll dånade kanonernes skott. Jag trodde mig imellertid få nöjas med
blotta utsigten af den prägtiga staden, då kaptenen steg om bord på
ångfartyget Feodor, medtagande mig till det vidt omtalade S:t
Petersburg. Ångfartygets salonger voro så pragtfullt inredda och allt
öfrigt så förvånande, att jag på mitt obildade sjömansspråk ej kan göra
mig begriplig, om jag ock ville beskrifva allt hvad jag erfor. Vi
landstego vid Wasili Ostrow, och tågade fram öfver Isaaksbryggan till
Newski Kasanski Snaminima. Af alla de storartade föremål jag såg,
tycker jag mig kunna säga, att de ropa till förstörelsen: "Se vår
styrka!" och till lyckan: "Vi befalla dig hit!" -- Men om kaptenen nu
frågade mig, hvad jag mest tyckte om, så vet jag hvad det var: jo, se
det var fältjägare, gensd'armer och spannridare. Så när hade jag glömt
iswotschikerna: välsignelse öfver dem! Känner jag en brinnande längtan,
flyger mig i hast en idé genom hufvudet, skall jag hinna hastigt från
den ena linien till den andra: huru beqvämt är det icke då, att i hast,
vare sig på gata, torg eller gränd, möta ett blygsamt ekipage eller
droschka, fullfärdigt till min disposition, utan att behöfva afvakta
påpelsning eller fulländande af en kusktoilett. Den ryske hyrkusken och
den svenske åkaren äro hvardera mycket lätt födda. Kanhända den sednare
super något mer. Det spirituösa om äfven icke spirituella, ligger
således i detta fall öfvervägande på svenskens sida. Åkaren är i kraft
af sitt kall, icke i tillfälle att hålla några måltider. Han tar sig då
och då en sup, supen blir en vana och måltiden stannar vid supen. Han
evigt grundlägger, men bygger aldrig fullt. Häraf kunde göras en gåta,
om icke gåtornas tid vore förbi.
Vårt vistande i Petersburg var kort, och snart återstod för mig endast
att åter bege mig om bord på Viktoria, som nu ändtligen tågar åt
hemmets kust. Sedan vi lemnat Kronstadt, hade vi en svår storm. Det var
som om alla elementer slagit sig lösa för att rasa och härja. Vi
förlorade en man; den bäste af matroserne blef vågornas rof. Vid denna
förfärliga syn, tänkte jag för andra gången: sjöman skall du icke
blifva; detta må utgöra första helsningsordet till mamma Segerman.
I november lyckades det mig att hinna hemmets efterlängtade och
välkända strand. Hvilka korsande tankar genomforo då ej den sex månader
gamla sjömannens hjerta! Min blick skådade de höstgula löfskogarne,
fälten lågo förstörda och ett omätligt töcken öfversväfvade dem. Detta
oaktadt genomträngde mig den alltid förtroliga naturen. Dess eviga
väsende andades till mig och jag sjönk i en hvilande förtjusning. O,
rena ögonblick! O, min själs himmel, i hvilken alla jordens små
hänryckningar af väl och ve försvinna!
Sedan visitationen för sig gått, lemnade jag Viktoria och hastade med
skyndsamma steg till min fostermoders boning.
Fjerde Kapitlet.
"Der stod ett hus, gladt som ett barndomsminne,
Och idel kärlek blommade derinne;
Det stängdes snart för mig; ej någon vård.
Jag har på dessa minnens kyrkogård."
Hvem kan beskrifva återseendets ljufhet; den kan endast kännas. Jag
omfamnades med välkomsthelsningens fridskyss af den, som för mig
utgjorde mitt lifslycka i hela dess fullhet. Frågor och svar vexlade om
hvarandra, som gnistrorna vid ett väl lyckadt fyrverkeri. Johanna
öfverraskade mig med en nyförvärfvad färdighet uti handarbete, då hon
lemnade mig en liten brefgömmare med symbol af troheten. Huru förlägen
var jag ej, att icke hafva något åt henne, hon, som egnat så mycken tid
och omtanka åt mig. Oaktadt detta, ansåg deras öfverseende godhet mig
ingalunda vara en obetydlig medlem i denna lilla familje-kommité. Jag
åhörde icke några tvetydiga komplimanger. Mig erkändes all rätt att nu
förklara hvad jag tyckte om sjölifvet, och man sade mig, att jag ej af
grannlagenhet behöfde dölja min tanka. Jag såg derföre upp som en
kyrkans pelare, och beslöt att följa öfvertygelsens väg, efter icke
något magtspråk hindrade det. Jag sade således: "Min ädla fostermor!
efter hvad jag erfarit under min korta sjöresa, önskade jag öfvergifva
denna bana, fastän kapten Williams för mig varit, hvad jag kan
föreställa mig en far skulle vara, om jag någonsin skulle haft en
sådan; Gud välsigne honom! Välgörenhet och tacksamhet äro tvenne
blommor på vår bana, ämnade till att försköna vandringen genom lifvet,
ehuru den sednare är alltför sällspord och derföre tvinande. Den utsigt
jag för närvarande eger att förtjena mitt bröd är visserligen mörk. Kan
jag ej arbeta, så finnes för framtiden intet som kan lifva mitt hopp.
Törnig lärer derföre min väg blifva, om min mor öfvergifver mig. Men
den som utstakat min framtids stig jemnar den väl ock. Min tacksamhet
mot er min fostermoder skall, i hvad händelse som helst, aldrig
minskas." -- Jag tystnade: men sedan jag slutat, sade mamma Segerman:
"bestämm din böjelse; jag skall bjuda till att underlätta dina mödor,
att alltid utgöra din mor, i ordets rätta bemärkelse, ehuru pligten mot
mina egna barn hindrar mig att erbjuda dig lika rätt med dem."
Jag yttrade min lust för den akademiska kursen, ehuru tung den än är
för dem, som för nödiga medel dertill nödgas anlita andras ädelmod.
Oaktadt detta, hviskade det ofta i min inbillning till mig: "blif
lärd!" -- hvilken magisk omstöpning i dessa uttrycksfulla ord för alla
mitt lifs vågade beräkningar! Blif lärd! hvilken hel verld inneboende i
sjelfva tanken; dessa gyckelblommor strödde fantasien ofta i min
tanke-verld. Men huru tända ljus utan eld?
"Ja min gosse, du skall få bli lärd" yttrade mamma Segerman, "du skall
i morgondag få resa till Borgå och anmäla dig hos Lektor A..., för
närvarande rektor vid gymnasium, samt söka dig billigt qvarter." -- Om
en qvarnsten hade fallit från min hals, hade jag aldrig känt mig
lättare och gladare än nu; min önskan blef åtminstone till en början
uppfylld. Tillredelserna för resan börjades genast, vi togo afsked med
den största ömhet af hvarandra, och äfven nu tröstade mig Johanna med
de orden: "sörj ej August:"
Som en bölja
med den andra,
Så vi följa
må hvarandra! --