Några få ord af komministern upplyste Johanna om förhållandet med
systern. Under tiden voro Emilias blickar uppmärksamt fästade på
Johanna. Hennes ögon hvilade bönfallande som en engels på den
allvarsamma systerns drag. Hon ville i dem söka det systerliga hjertat,
hvarom den andlige gifvit henne förhoppning. Den ädla Johanna, som
förskräckt afhört komministerns förklaring af förhållanderna, såsom ock
underrättelsen om att fadren var sjuk, talade några ögonblick med sin
man och båda hastade derefter att med hjertiighet omfamna Emilia. Ida
kom äfven ut och förestäldes Johanna. Imellertid gick jag till den
gamle, som låg orörlig likasom i en dvala. Emilia inträdde skönare än
någonsin, upprörd af de händelser, som inom så kort tid timat.
-- "Hvar är min son?" pustade den gamle, hvilken återfått sansen. Utan
omsvep upplyste jag då, att han var tillstädes, men jag tillade att
återseendets rörelse skulle öka faran af hans tillstånd.
Gubben aktade ej min varning, utan befallte Emilia kalla in Axel.
Ynglingen inträdde, kastade en ångerfull blick på den döende fadren,
störtade, utan att kunna framstamma ett ord, fram till sängen och
tryckte hans iskalla hand till sina läppar.
Högt snyftande slöt fadren denna son till sitt hjerta, som han engång
så omenskligt öfvergifvit, och utbrast endast: "min son Axel!"
Stum af smärta betraktade jag denna scen, utan att störa den heliga
tystnaden.
Nu inträdde äfven Johanna och knäföll vid sin brors sida, under det
komministern upplyste, att äfven hon vore hans barn.
-- "Jag känner dig Johanna, mitt dyra barn. Ja, mina barn, denna dag är
en redogörelses dag; I skolen stanna qvar här, jag vill upprätta mitt
testamente. Komministern torde vara god och sätta sig ned för att
skrifva."
-- Herr kapten, svarade komministern, doktor Hamster kanske skrifver
och jag skall bevittna.
-- "Hamster, säger ni! hvarifrän härstammar denne Hamster?"
-- Han är son till en Mathilda Hamster, hvilken tidigt lemnade honom
värnlös. Hon förkortade genom sorg sitt unga lif och anhöll på sin
dödssäng att få anförtro sin späda son åt er första hustru, hvilken
äfven vårdat honom med samma omsorg som sina egna barn, och påkostat
hans uppfostran.
-- "O Gud, bistå mig! äfven han är min son. Jag förförde den
oskuldsfullaste och renaste qvinna, jag mördade hennes lugn -- -- --
ah, gif mig ett glas vatten -- öfvergif mig ej mina barn."
Alla utbrusto vi i tårar. Gubben föll åter i vanmagt. När han åter kom
sig före, kallade han mig till sin säng.
-- "Du pant af min och Mathildas första kärlek, kalla hit din mor --
men nej, hon kommer ej -- hon svarar ej. Det är så stumt omkring de
dödas läger, vinden hviskar i syrénhäckarne, månan tindrar mellan
löfven; men ingen svarar oss, då vi sitta vid den älskades graf och
gråta och fråga -- och gråta å nyo, derföre att vi intet fått något
svar. Men när vi suttit länge -- länge -- så flyger en aning, liksom en
stjerne-gnista genom själen, och för ett ögonblick se vi -- men det är
genast borta igen. Hvad var det som skymtade för vår själs syn, hvad
var det som klingade i våra öron? -- jo ett: välkommen efter! Således:
välkommen efter, är de dödas tröst till de lefvande; och band efter
band brista och hyddan lutar småningom, och det blir ljusare för anden.
Men träffar på engång evighetens klara dag vår själs öga, då ryggar det
tillbaka, då sluter det sig och förvillelsen träder i stället för
klarheten. Tro är ett behof för menniskobjertat och dess törst efter
ljus och sanning är redan början till tro. Men då folket vandrar i
skymning och hjertat ej får tillfredsställa denna törst i okunnighetens
ofruktbara öken, då går det likt Araben, som dricker kamelblod i
stället för vatten, på sin ökenresa; då blir tron vantro och det
himmelska sinnet fanatism; då badar sig den arma menniskosjälen liksom
fogeln i sand, när den ej kan få vatten. Men se! jag tror att min
Mathilda för mig öppnat himmelens port, för att visa mig en skymt af
dess hemlighet. Månne det är så? -- Mitt förstånd är förmörkadt, jag är
således ingenting annat än en religiös vanvetting, ett af dessa
ömkliga, halfsanna väsen, som flaxa och flaxa utan att komma till någon
höjd, och likväl tro sig sväfva i högre rymder, ana mycket, men veta
intet: som i en oupphörlig förvirring blanda tro med vantro, hopp med
fruktan, kärlek med hat. Jag är karrikaturen af en himmelens son, och
bibehåller, liksom karrikaturen, för att vara det, några drag som äro
sanna, som i sjelfva deras skefhet bibehålla pregeln af något bättre.
Hvar äro mina barn? -- kommen alla hit. Axel -- fortfor den gamle --
jag vet att du och Johanna hafven anspråk på hela egendomen efter er
mor: men efter Gud förlänar mig detta ögonblick, då jag ännu kan
upprepa min önskan, så beder jag, att ni delen lika med dessa värnlösa
flickor, hvilka äro fremlingar i detta land, der de icke en gång äga så
mycket som en moders stoft att befugta med saknadens tår; anse dem för
edra rätta syskon! Hafven I något emot denna önskan?"
-- Jag uppfyller gerna och med glädje min fars sista önskan här på
jorden, svarade Axel, och i detsamma omfamnade han alla sina syskon,
samt sist mig, sägande: August, du har varit dyrbar för min mor, dyrbar
för oss alla, du skall dela vårt väl, du som broderligt delat vårt ve!
Med tårfulla ögon och matt röst, utbrast vår gemensamma fader: "Sedan
jag anammat den heliga nattvarden, dör jag nu nöjd och har intet mera
att uträtta på jorden."
Innan beredeisen till denna heliga förrättning försiggick, sade
komminister Mannert: Vet ni hvem det var som mötte er i trappan?
-- Nej! svarade den gamle med bestörtning.
-- Det var er son Axel, förlåt och trösta honom!
Då stammade den gamle: "O Gud, det är din tillstädjelse! O min maka,
min djupt förorättade maka, jag har förtjent allt detta!" -- --
"Barmhertighet, barmhertighet jag tigger.
-- -- -- -- --
Vänd af din vrede, släck den låga af,
Som fasansfull i mina ådror bränner! --
Låt mig få bada uti tårars haf
De brännsår på min arma själ jag känner!
O! gif mig tro, lägg ned uti min själ
En ljuf förtröstan, att din gudom finnes,
Och att du vill den fallne andens väl,
Och att din nåd i elfte stunden vinnes."
-- "Kom min son, min Axel, kom till mitt bröst, jag förlåter och
välsignar dig; förlåt du äfven mig!"
Axel kastade sig till fadrens bröst; ångrens och smärtans heta tårar
fugtade den gamles darrande hand: far och son voro försonade.
Efter njutandet af en kort hvila, skedde förberedelsen och den gamle
anammade nattvarden, hvarefter han, fullt sansad, fortfor:
-- "Mina barn! ingen af er har företräde i mitt hjerta, ni ären mig
alla lika kära. August! förbanna mig ej för din mors skull; hon den
renaste dygdens infattning. Hon älskade mig för högt för att ej gifva
vika för mina böner; hon litade på varaktigheten af mina känslor och
blef en lekboll för mina ombytliga passioner, ehuruväl de bättre
känslorna hade en god bundsförvandt i hennes hjerta. Jag har felat. Jag
stod en brottsling framför hennes skuldfria själ; men hennes hjerta
uppfyllde alltid så herrligt det sköna budet: att löna ondt med godt.
Sedan Mathildas öde blef mig bekant hastade jag till ett giftermål med
Axels och Johannas mor. Men för att tysta samvetets röst, reste jag en
gång hemligt till Mathilda för att få se min August och för att erhålla
den förfördas tillgift. På min framställan att vilja draga omsorg om
hennes framtid, svarade Mathilda: 'Du har blifvit rik, blifvit stor
sedan du öfvergifvit mig, du lär tro att du genom penningar kan gifva
mig ersättning för allt mitt lidande; men du skall se att äfven den
svaga qvinnan kan vara stark, kan vara lugn äfven sedan hennes
ungdomsdrömmar försvunnit. Det är ej rätt af mig att dömma dig till
ständig ånger, att rycka dig ur din verksamhet för andras väl. Jag
skulle då för den Högste få ansvara för ditt fåfängt förspillda lif --
men'" -- -- --
-- "Jag föll på knä för min englagoda Mathilda och sade: din stolthet
är oädel; om du blott visste huru högt jag ännu älskar dig! Mathildas
svar var kort men värdigt och sansadt. Hon slöt det kära barnet till
sitt bröst, hopknäppte händerna och riktade till himlen sina blickar,
tillkännagifvande att hjertat uppsände sina önskningar på bönens vingar
till Honom, som så underbart leder våra öden. Hon bad, bad att allt
hennes lidande måtte snart slutas, om det så vore Herrans vilja; ty
detta vilkor fästade hon vid hvarje bönesuck, som uppgick ur hennes
fromma hjerta. Då vi båda hunnit hemta oss, frågade jag med smärtans
och ångrens hela ångest: hvar får jag söka tröst Mathilda, du förstår
mig ej mer, eger jag något hopp om din tillgift?"
-- "'Min förlåtelse eger du, jag vill ej uppskjuta längre med
försoningen, ty jag behöfver sjelf ganska snart bedja om tillgift' --
var Mathildas svar. Den scen som nu följde mellan oss två, så länge
åtskiljda, såg och hörde ingen. Det var en af dessa själarnes
sabbatsstunder, som vi ansågo alltför heliga att ens låta verlden ana
dess tillvaro."
-- "Ja, älskade söner! akten er att förföra oskulden; ty minnet af de
lidanden, jag förorsakat Mathilda, har alltid förbittrat mitt lif.
Ingen huld gestalt har kunnat bortjaga molnen ur min själ, ingen
skingra oron i mitt hjerta, ingen fylla tomheten i mitt bröst; och då
jag hörde att Mathildas hjerta hade stelnat, hennes kärleksfulla blick
slocknat för alltid, då syntes mig att det enda som någon gång skulle
kunna läka mitt samvetes sår, vore att nedstiga till henne i grafven.
Jag tyckte min mannakraft bruten: Engel! utropade jag slutligen, jag
följer dig snart: -- men då höjde sig en röst i mitt innersta, som
sade: 'Icke så! -- du har ett mål att lefva för, du kan ännu godtgöra
det onda du förorsakat' I min upprörda sinnesstämning ansåg jag denna
ingifvelse komma frän Mathilda."
Här hemtade den gamle andan; en stark inre oro afmålade sig i hans
anletsdrag och af hans hastiga, ofta afbrutna andedrägt kunde man
sluta, att de inre stormarne ännu icke lagt sig. Efter en stunds
tystnad började han åter:
-- "Jag har en bön till er mina barn! förakta mig icke; jag har alltför
länge föraktat mig sjelf. Döm ej hårdt öfver mig, jag står snart inför
en rättvis men mild domare. -- Jag var en glad, oförvägen, djerf
yngling, som framför allt sökte fruntimmers gunst; jag blef ofta
förtjust, än i den ena, än i den andra: jag var hvad man kallar fjäril,
flygtig -- brokig i själen, som dess vingar. Jag var lycklig i min
glada verld af illusioner och drömmar. Framför alla dyrkade jag min
Mathilda: hon framstod alltid för mig i ett himmelskt ljus; hon var
fattig men god, hon var i mina ögon som ett helgon -- ett himmelens
budskap. Jag blef passioneradt kär i den goda glada flickan, som lik
ett oerfaret lamm nalkades det lömska rofdjuret. Jag bedrog, jag
förnedrade denna englarena varelse, bröt husfriden som en lömsk
mördare. Att förråda vänskap för kärlek, tyckte jag vara en småsak, och
att plocka den ros, som kom i min väg, ansåg jag för min rättighet. Men
de blommor, som uppskjuta från lidelsernas rot, äro inga eterneller; de
vissna så snart och förvandlas till vederstyggliga kardborrar. Vi
männer kalla qvinnan för det svaga könet, på samma gång som vi, med
skoningslös stränghet, just af de svaga fordra en styrka, den vi aldrig
sjelfve ägt. I kännen för öfrigt Mathildas öde. -- Efter att hafva
brutit denna blomma, sväfvade jag till en annan, som jag såg uppspira i
rikedomens sköte. Hennes hjerta var dock godt och ädelt, och icke så
hårdt som den klingande metall, hvilken skulle blifva hennes hemgift:
det var Axels och Johannas mor. Jag erhöll hennes hjerta och hennes
hand; men äfven hon, den goda, den öfverseende, blef bedragen.
Förgäfves sökte jag i hennes famn att finna glömska af mitt förra
brott; jag var en gång insnärjd i förvillelsernas nät, jag försökte,
men förgäfves att stadga mig. Min lefnad väckte uppseende, jag
misshandlade min oförgätlige Marie -- välsignelse öfver hennes stoft!
-- Jag nödgades fly från min lagliga maka, fly till fremmande länder.
Der uppehöll jag mig nära två är. Men jag började sakna utkomst; ty
ehuru indraget jag lefde, förslogo de medel jag medförde icke längre.
Jag nödgades derföre blifva betänkt på att skaffa mig bergning. Jag
hade vid min bortresa lyckats att af general-en-chef för det regemente,
vid hvilket jag tjente i Finland, erhålla ett bevis, som innehöll att
jag såsom stabskapten innehade tjenst vid X... regemente samt att jag
städse förhållit mig väl och tappert. Försedd med detta intyg samt min
stabskaptens fullmagt -- utur hvilka dokumenter likväl namnet Segerman
utplånades och Kindblad i stället insattes, till undvikande af upptäckt
-- reste jag till Köpenhamn om våren är 18--. -- Icke utan svårigheter
lyckades det mig att vinna inträde såsom löjtnant vid ett regemente.
Genom ådagalagd skicklighet och välförhållande befordrades jag dock
inom kort åter till kapten. Sedan lyckan åter började gry emot mig, var
jag färdig att söka mig nya förströelser. Jag gjorde min kur hos
dottren till en rik grosshandlare, Helmgardt, och erhöll med
föräldrarnes samtycke ja af min 'hjertnybne' Caroline. Frukten af detta
äktenskap äro mina döttrar Ida och Emilia. Jag sökte nu med rikedomens
bländverk tysta samvetets röst; men Mathildas suckar, min Maries
förebråelser förföljde mig i lifligä drömmar och jag upplefde samma
sönderslitande marter, som förföljt mig allt sedan min otrohet mot
Mathilda. Min andra hustru dog. Samvetsqvalen öfver mina brott blefvo
olidliga; jag fick en tärande hemlängtan. Genom utsväfningar och
påkommande ålder snart bragt till förtviflan, reste jag åter hit öfver;
Här försporde jag att min förra lagliga maka äfven gått till sina
fäder; jag fick således icke råka henne och bönfalla om den huldas
tillgift. Hela naturen hade sammansvurit sig till hämnd öfver
brottslingen: ingen ro i sömnen -- och uppvaknandet... Ack! -- på ena
sidan om hufvudkudden samvetsqvalen, på den andra sjelf-föraktet. Nu
står jag vid målet -- I kännen nu min lefnad. -- Nu sen I mitt straff
-- och _så slutas nu min lek_ -- den jag med kärleken ovärdigt
bedrifvit."
Den sjuke föll åter i dvala. Efter nägon stunds förlopp uppslog han
ännu en gäng ögonen och med bruten röst och med uttryck, vittnande om
att hans sinnen till nägon del blifvit gripne af yrsel, yttrade han:
"Mig är gifvet att tala till menniskorna: den som hungrar och törstar
efter upplysning höre hvad mig blifvit uppenbaradt: ty den eländiges
bön tränger genom skyn, och då jag nu var stadd i bön på Mathildas
graf, klyfde sig skyarna för min själs ögon och jag skådade all
himmelens herrlighet. Och det var ett stort rum, som ingen gräns hade,
fullt af ljus, strålande från tusende sinom tusende stjernor. Och en
ljuflig harpoton med sång brusade mellan de tindrande stjernorna som
dansade likt barnen på en julqväll. Och en röst talade till mig, men
jag förstod den icke; ty den ljudade som harpoklang för mina öron. Men
mig tycktes att Mathilda löste sig ur englaringen och nalkades mig och
flägtade med sina vingar en ljuflig svalka kring min brännande panna.
Och mina ögon klarnade och mina öron öppnades och jag förstod allt. Och
jag hörde englarne säga: 'Säg barnen der nere, att de ej skola frukta
sig, ty Gud är kärleken; men de skola nalkas honom såsom rätte barn sin
älskelige fader, icke med bäfvan, utan med gladt mod och kärleksfull
tillförsigt'." -- -- --
Här tystnade den sjuke, dödsarbetet började och hans stormiga oroliga
lif slocknade ut.
Efter begrafningen flyttade Ida och Emilia till Robert och Johanna. Men
med min glädje är det för alltid förbi; ty för båda dem jag älskat, får
jag endast hysa en broders ömma vänskap.
Sådan är taflan till närvarande tid. Möjligen torde framtiden gifva
anledning till en fortsättning deraf.
Slut.