Ryttaren på den röda hästen fick sitt lystmäte.
Öfver den vida slätten norr om Leipzig, mellan köpingarna Schönefeld,
Möckern och Breitenfeld, rasslar i våra dagar en järnväg, som vid
Bitterfeld delar sig åt höger till Berlin, åt vänster till Hamburg.
Landtgårdar, boskapshjordar, grönskande trädgårdar och åkertegar utbreda
sig nu öfver detta samma af kulorna uppristade fält, som år 1631 såg
Gustaf Adolf kämpa mot Tilly och den 23 Oktober (2 November) 1642 såg
mästarnes lärjungar pröfva samma blodiga lek i kamp mot hvarandra.
Nattvinden bar till svenska lägret ett dämpadt sorl af de kejserliges
marsch mellan kullarna vid Möckern. De hade brådt att i tid hinna
anfalla och slå den flyende svenska hären. Ärkehertigen förde
öfverbefälet, men Piccolomini var icke blott armen, utan ock den ledande
tanken. Den underlägsne och öfverraskade Torstenson skulle
tillintetgöras, innan Guébriant med de väntade weimarska trupperna
hunnit honom till hjälp.
Den förenade kejserliga och sachsiska hären, 13,000 man kavalleri och
6,000 man infanteri, uppställdes före dagbräckningen framför den sedan
1631 välbekanta skogsdungen Linkelwald, nästan rätt i söder från
Breitenfeld, -- samma i ryggen skyddade plats, som Gustaf Adolf valt åt
sin här för elfva år sedan. Svenska hären utsträckte sig längre i norr
öfver Tillys forna lägerplats, sydväst om Breitenfeld, men drog sig före
slaget mera åt öster för att uppställa front mot front. De kejserliges
fyrtiosex grofva kanoner placerades under De Suys på samma höjd som
svenskarnes 1631, och desses sjuttio kanoner, mest lätt artilleri,
intogo nu den höjd, där Tillys artilleri då stod och blef taget.
Ställningen var således fullständigt ombytt, och växte segern som
lejontänder ur marken, borde han växa upp där han vuxit förr.
I svenska lägret var allt tyst och orörligt, intill dess att man i den
första dagstrimman kunde urskilja Breitenfelds kyrktorn. Reveljen slogs.
Fältpredikanten stod redan, med trumman som altare, framför hvarje
regementes front, anropande härarnas Gud om bistånd och seger. Fältropet
utdelades. Det var en reflex af morgonbönen: Hjälp, Herre Jesu! Hilf,
Jesus, der Herr! Dödsfaran är en god lärmästare i bön. Äfven de, som
ofta glömt frälsarens heliga namn för en svordom, nämnde det nu med
vördnad såsom en sköld, en talisman och ett segerns förebud. Äfven de
kejserlige sökte samma tillflykt: Jesus Maria! Och väntande på signalen
till strid, log ryttaren på den röda hästen sitt hånande löje, när han
hörde två härar anropa den eviga kärlekens namn i det ögonblick de drogo
svärden för att hugga hvarandra i stycken.
Båda härarna hade uppställt kavalleriet på flyglarna, infanteriet och
artilleriet i centern. Svenska hären räknade 9,000 ryttare och 6,000 man
fotfolk. Det var svenskar, finnar, tyskar och två skvadroner polackar.
På högra flygelns första linie red Wittenberg i spetsen för Åbo läns
ryttare och i andra linien Stålhandske med Nylands ryttare. Mot dem
stodo generalfälttygmästaren Borneval och generalvaktmästaren Buchheim.
-- I centern stodo Lilliehöök, Wrangel och Mortaigne; österbottningarne
längst till höger i första linien och björneborgarne längst till höger i
andra linien. Bakom dem generalmajor Lillie med reserven. Deras
motståndare voro generalvaktmästarne Camillo Gonzaga, Webel, Fernamond
och Enckeforth. -- Svenska vänstra flygeln anfördes i första linien af
Slange, i andra linien af Königsmark mot Hannibal Gonzaga och De Bruay
på de kejserliges högra flygel. Vid dessas utkanter svärmade krigets
gräshoppor, de tappre, roflystne kroaterne.
Knappt tillät det första dagsljuset de båda härarna att urskilja
hvarandras ställning, innan de kejserlige möttes af en oväntad syn. Det
var jagtens årstid; de hade tänkt sig en munter hetsjagt, piken i
flyktingens rygg, svärdshugget öfver hans böjda nacke, rika byten
prisgifna till sköfling. Men han kom dem till möte, den dumdristige
nordbon, hvilken de trodde vara stadd på en brådstört reträtt. Han kom i
den skönaste slagordning som ännu fägnat en krigares öga. Han vågade
verkligen -- nåväl, det skulle kosta honom dyrt, när striden ej mer
kunde undvikas. Piccolomini var öfverlistad och svor att hämnas.
Torstensons älsklingsvapen var artilleriet. Han lät sina lätta kanoner,
»halfva kartauer», som de då kallades, börja striden. Det gick hurtigt,
men obekvämt under ständiga svängningar i spetsen för den framryckande
hären. Elden besvarades och insvepte snart fältet i rökmoln.
Fältmarskalken red framför fronten i centern, omgifven af sin stab. Vid
hans sida red pfalzgrefven Carl Gustaf, närmast bakom honom
generalkommissarien Grubbe, ryttmästaren Rabenow och sekreteraren Luast.
-- De sikta icke illa, sade Torstenson. De Suys förstår välja
artillerister, som urskilja en råtta på tusen stegs afstånd.
I samma sekund förnams det egendomliga hvinandet af en kedjekula. Hästar
och ryttare kastades till marken i det stoftmoln, som kulan uppref ur
åkermyllan. Närmaste ledet bakom gjorde halt. Man framdrog döde och
sårade, öfverstänkte af blod och liggande under dödade hästar.
Torstenson reste sig oskadad under sin fallna häst och besteg genast en
annan. Hans pälsfodrade lifrock hade mist en flik af skörtet och därmed
betalat hans tribut åt härjaren. Pfalzgrefven, framtidens Carl X Gustaf,
reste sig likaledes utan en skråma och var snart åter i sadeln. Rabenow
linkade; han hade ledvrickat en fot i fallet. Grubbe befanns
söndersliten i två stycken, och Luast fördes hopplös med krossad höft
till fältskären vid reserven.
Kulan hade utgått från samma låga kulle, som utsände den första svenska
kulan 1631, hvilken tog hufvudet af en kejserlig öfverste vid Tillys
sida.
Inom mindre än en halftimme voro härarnas båda flyglar i skarpt
handgemäng. Ingen väntade, båda anföllo. Det var en syn, som kunnat
komma ett modigt hjärta att klappa. Tjugutvåtusen ryttare genomkorsade
fältet i alla riktningar, än i ordnade, än i spridda leder, än försvunna
i röken, än åter framdykande med sina stormhufvor och pikar ur
dammolnen. Det var omöjligt för en åskådare att följa stridens
växlingar. I nästan alla trettioåra krigets fältslag afgjordes segern af
kavalleriet, som ofta var dubbelt, stundom tredubbelt starkare, än
infanteriet. Ryttaren på den röda hästen fick sitt lystmäte. Man såg
skvadronerna rida in på hvarandra, nedhugga och nedtrampa hvarandra, men
öfverallt, där ej motståndaren genast flydde, upplöste sig lederna i
denna enskilda tvekamp på pistol och huggvärja, hvilken så pittoreskt
afbildas på detta tidehvarfs målningar af den nederländska skolan. Det
kraftiga, modiga, gratiösa i hästarnas anlopp, stegring och fall,
ryttarnes böjningar, huggens parerande, förlänar ännu efter sekler åt
dessa taflor ett lif, som ej åldras. Kriget hade ännu icke lärt att
segra med massor. Allt ännu byggde fältherrarne sina bäst kombinerade
planer på forntidens och medeltidens personliga tapperhet, som till sist
fällde utslaget.
Generalmajoren Erik Klasson Slange till Karuna ryckte fram på sin stolte
Breit i spetsen för vänstra svenska flygeln. Här skulle Breit visa sig
värdig sitt namn. Närmast följde öfverste Kinnemund, två adjutanter och
liftjenaren Urban Niemand. Hannibal Gonzaga, den tappraste italienare i
kejsarens här, mötte Slange på halfva fältet. Urban Niemand såg icke
mer; han befann sig inklämd mellan två rörliga, frustande, framträngande
murar af hästar, som, delande sina ryttares raseri, stegrade sig mot
hvarandra, beto hvarandra och träffade med bakhofvarna lika ofta vänner,
som fiender. Alltför liten och svag att mäta sig med de järnklädda
kämparne rundtomkring, hvilkas långa huggvärjor fällde till marken häst
och karl, hukade sig ynglingen ned långs hästens hals för att undvika
huggen, undvika pikarna, och styrde så skickligt sin häst, att han
lyckades i denna hjälplösa, blodiga trängsel hålla sig tätt vid sin
herres sida. Han bar ju ett svärd, och han bar det icke förgäfves. Han
visste sin andel i striden, han var där för att skydda ett dyrbarare
lif, än hans eget. Än riktades en pistol mot Slanges hufvud, slogs åt
sidan och sände sin kula förbi. Än höjdes en järnklädd arm mot Neunburgs
hjälte; hugget föll, men slant oskadligt mot sadelbommen, ty den
anfallandes häst dignade ned för en svärdstöt i halsen. Breit blödde ur
ett djupt sår i bringan, men Breit visste hvem han bar i sin sadel; fram
skulle Breit, och fram bröt Slange genom fiendens tätaste leder.
Då mötte honom en jättelik ryttare i svart rustning, ridande, äfven han,
en svart häst, som tycktes under sina hofvar nedtrampa allt. I ett nu
hade jätten ridit omkull den sårade Breit. Slange föll till marken, och
i samma ögonblick genomborrades hans bröst af en kula. Den svarte
ryttaren red öfver honom och var försvunnen.
Urban Niemand såg detta, lät sin häst löpa och kastade sig öfver sin
sårade herre. Förgäfves sökte han med örat vid den döendes läppar
uppfånga dennes sista ord. De öfverröstades af det förfärliga larmet.
Han trodde sig urskilja orden: _det var din fader!_ -- men törhända voro
de blott ett återsvar från hans egna tankar.
En obeskriflig känsla af skräck förlamade ynglingens arm. Han kunde ej
tänka, ej fly, ej resa sig upp. Han låg som död öfver sin döde herre.
Stridens vilda tummel gick öfver honom som ett dånande vattenfall. Han
hörde icke slamret af svärden mot harnesken, kanondundret, muskötelden,
stridsropen. Han kände icke de tunga hästhofvar, som galopperade fram
öfver hans hufvud, så att det gnistrade för hans ögon. Bredvid honom låg
Breit, som vältrade sig döende öfver sin fallne herre, liksom för att
tjena honom ännu i döden. Urban Niemand sökte sig ett skydd under det
ädla djuret, förutan hvilket han skulle ha trampats ned till en formlös
massa af blodiga trasor.
Snabbt, såsom alltid vid sådana tillfällen, spridde sig underrättelsen
om Erik Slanges fall. Svenskarnes vänstra flygel råkade i oordning, led
af karteschelden, sviktade och sprängdes af de kejserliges samtidigt
förstärkta högra flygel. Några svenska kanoner togos och återtogos. Det
liknade hardt när begynnelsen af ett nederlag. Kroaterne svärmade som
flugor kring den splittrade flygeln och gjorde försök att plundra
trossen.
Königsmark i andra linien såg faran och ryckte fram. Han lyckades förmå
de flyende att stanna, de skingrade att åter sluta sig samman. Aldrig
hade han blifvit besegrad, denne oöfverträfflige mästare i det lilla
kriget, och nu, i det stora slaget, förstod han, om icke att segra, så
dock att behålla fältet. Pfalzgrefven Carl Gustaf stred vid hans sida.
Åter stod svenska vänstra flygeln som en mur mot Hannibal Gonzagas
rasande angrepp. Sex gånger kastade sig Piccolomini förgäfves mot denna
punkt med sina fyrkanter från centern. Många föllo, men ingen vek.
Högra svenska flygeln grep in med ett karlatag. Den som endast sett
Arvid Wittenberg i hans bekvämliga hvila -- en Sandels vid Pardala --
kände icke denne fältherre i aktionen. Torstenson kallades blixten för
den otroliga snabbhet, hvarmed han genomtågade vida landsträckor, när
det gällde att öfverraska en fiende. Wittenberg täflade om samma
äretitel genom den utomordentliga, örnlika hastighet, hvarmed han slog
ned i det afgörande ögonblicket. Innan de kejserlige ännu hunnit ordna
sin vänstra flygel under framryckandet, var Wittenberg öfver dem.
Ungrarne och kroaterne togo genast till flykten. Kejserlige öfversten
Nicola försvarade sig hjältemodigt med sex skvadroner och gaf Buchheim
tid att ordna sitt folk. Då framryckte andra svenska linien med
Stålhandske. Denne djärfve hakkapelit kunde stå som en klippa mot anfall
på anfall, men hans rätta lust var att själf gå bröstgänges, och
ingenting kunde förliknas vid den »furia», med hvilken han då föll öfver
sin motståndare. Nicola stupade; några få af hans tappre höllo stånd,
men om mindre än en timme var den slagna kejserliga vänstra flygeln med
stora förluster drifven tillbaka till Linkelwald.
Nu gällde det infanteriet i centern. Här var i början en hård och
förbittrad strid med eldvapen på knappt mer än hundrade steg. Mortaigne
förlorade tålamodet, ryckte fram med sin linie och följdes af Wrangel.
Nu korsades pik mot pik. När man afskjutit musköten på fyra steg midt i
ansiktet på sin motståndare, slogs man med kolfven. Här stodo Tillys
veteraner; här stredo ärkehertigen och Piccolomini själf som simple
soldater. Ingen vann, ingen flydde. Lilliehöök såg de kejserliges
vänstra flygel vika och blottställa sin center. Han tog centern i sidan,
dref de yttersta fyrkanterna framför sig och angrep dem i en skogsdunge.
Men här höllo de stånd. Här föll Lilliehöök, hvars anseende var så
stort, att han ansågs designerad till Torstensons efterträdare. Gärna,
sade han, ville han dö, när han visat de sina vägen till seger.
Slagen på vänstra flygeln, anfallen i sidan af Wittenberg, tagen i
ryggen af Stålhandske, nedsopad af Torstensons kanoner, skingrade sig
slutligen de kejserliges center i vild flykt öfver fältet. Öfver deras
tappra högra flygel kastade sig nu hela den förenade svenska styrkan och
sprängde allt i spillror.
Ett efterspel erinrade om 1631. Vid Linkelwald visade Tillys veteraner
än en gång tänderna. Stålhandske var sårad, han nödgades lämna åt
Mortaigne och Wrangel äran att rensa fältet. Steg för steg veko Tillys
stolta fyrkanter i god ordning genom skogen. När de kommit ut på dess
andra sida, väntade dem sju svenska skvadroner från sidan och svenskt
infanteri i ryggen. De värjde sig än, de föllo i långa leder. Omringade
på alla sidor, måste de kvarlefvande slutligen gifva sig fångne, och
förbittrade att ha lämnats utan undsättning, gingo de fleste af dem i
svensk tjenst.
Slaget hade börjat klockan åtta på morgonen och slutades klockan elfva
på förmiddagen med de kejserliges fullständiga nederlag. De hade
förlorat inemot 5,000 döde, 4,500 fångar, alltså halfva hären, utom de
sårade, hela sitt artilleri, sin tross och etthundranittio fanor. Aldrig
hade deras öfverlägsna kavalleri blifvit så i grund förstördt. Bland
fångarne sågos De Suys och Fernamond. Ärkehertigen undgick med knapp nöd
samma öde. Piccolomini räddade sig till Böhmen med 1,500 man. Icke en
tredjedel af hans här återvände till fanorna. I Böhmen lät kejsar
Ferdinand tillsätta en ståndrätt att döma dem som vållat nederlaget.
Regementet Madlot, som tagit till flykten vid Wittenbergs första anfall,
ansågs ha varit det mest brottsliga. Det upplöstes totalt, dess fana
sönderslets, dess ryttmästare och löjtnanter dömdes till döden. Af
manskapet uttogs genom lottning hvar tionde man och blef arkebuserad.
Svenska hären hade förlorat Lilliehöök, Slange och 5,000 man döde. De
sårade plägade sällan räknas. Månget fältslag har varit blodigare och
månget utkämpats med vida manstarkare härar, än det andra slaget vid
Breitenfeld, men i få har segern vunnits med en mera glänsande tapperhet
och nederlaget med lika rätt varit segern värdigt.