Torstenson ensam behöll sitt ogenomträngliga lugn.
Två svenske fältherrar hafva segrat fotlöse i hängbår; en tredje, den
tappraste, förlorade i hängbår slaget vid Pultava.
Fruktansvärdare i fält, större som människa, följde efter Johan Banér
Gustaf Adolfs bäste lärjunge Lennart Torstenson, blixten benämnd. Huru
man väntade honom i långa månader från våren 1641, när frukterna af
Banérs fälttåg tycktes gifna till sköfling och den hufvudlösa svenska
hären falla i spillror! Allt var förberedt: penningar, trupper,
krigsplaner. Riket tycktes hafva uttömt sin sista sparpenning, sin sista
arm, som kunde umbäras vid plogen, och Torstenson kom icke. En af dessa
förgängelsens råttor, som gnaga hjältars lifstråd, hade krupit ut ur
Ingolstadts fuktiga fängelsehvalf och bitit sig där för lifstiden fast i
fältherrens fot. Det stora kriget kommenderade marsch; gikten
kommenderade halt. Han, som skulle segra, var själf besegrad, innan han
fattat fältmarskalksstafven. Afundsjuke generaler tvistade om företrädet
i rang och befäl; tygellöse legoknektar tillställde myteri; uppviglare
smögo sig in i fältlägren; diplomaterne begagnade tillfället att
öfverlista hvarandra. Alla tänkte på sig, ingen på folkens välfärd och
stridens världshistoriska mål. Trettioåra kriget upplöste sig i en fejd
om byte; man slogs om besittningen af förödda länder.
Ett stort drag hade kvarstannat i tidens förvridna anlete, ett heroiskt,
men upprörande drag af förvildning: -- likgiltigheten för människolif
och människolycka. Huru hade man icke i början upprört himmel och jord,
när Magdeburg förstördes, när Pasewalks invånare nedhöggos! Hvilka verop
hade ej då uppstigit från en härjad by! Hvem var så afskydd, som
människoslaktaren Götz, som mordbrännaren Holk och deras gelikar! Men
vid detta var man nu van, och vanan förslöar. Svärdet, brandfacklan,
utpressningen hade nu gått från land till land; hvem hör en klagan i
ödemarker? Vid Lützen, säger Schiller, hade lifvet förlorat sitt värde,
när den bäste och ädlaste icke mera fanns till. Tio år senare stod
lifvet så i vanpris, att man tog och man miste det såsom man i våra
dagar tager och bortkastar en cigarrett. Den onyttiga varan slösades
bort, såsom sällan förr och sällan sedan. Icke så, att svärdets och
kulans arbete skulle ha kostat mera blod, än i nyare tider. Tvärtom, en
nyare tid har tiodubblat förstörelseredskapen och härarnas massor. I
sextonhundratalets krig smalt lifvet bort, än genom utsväfningar, än
genom små dråpslag, små olycksfall, än genom otaliga lidanden, om hvilka
vår tid knappt har en aning. Farsoterna togo sin part, umbäranden togo
mera. Wallenstein förde till lägret vid Alte Veste 60,000 man och begrof
hälften som döda. Gallas lyckades gång efter gång, inom få månader och
nästan utan strid, förstöra manstarka härar. Marschen genom ödelagda
länder kostade Banér halfva hans styrka. En belägrad fästning var utom
och inom murarna en öppen graf. Detta allt utan att räkna manfallet
bland de obeväpnade.
Till slöseriet med människolif bidrog ett egendomligt bruk, som nutidens
krigföring längesedan bortlagt, men som förklaras däraf, att trettioåra
krigets soldat mest fick sörja för sig själf så godt han förmådde. Den
tyske soldaten medförde i fält sin hustru och sina barn, som hade sin
plats vid trossen till ett så stort antal, att de stundom voro tre eller
fyra gånger så många som de stridande själfve. Dessa soldathustrur
medförde kläder och husgeråd; de tvättade, kokade och hushållade för
sina män, kunde ock deltaga i deras röfverier och svärma som korpar
öfver slagfältet efter en strid för att plundra de döde. Lösa kvinnor,
slödder af alla slag, förökade trängseln. När då hären led brist på det
nödvändiga eller blef slagen och skingrad åt alla håll, skingrades äfven
svärmen af kvinnor och barn; en del undkom i elände, andra blefvo
segrarens byte, mesta delen förgicks. -- Den svenske och finske soldaten
nödgades kvarlämna familjen hemma, men hans officer medförde ofta sin
hustru, mera sällan ett barn.
Ändtligen kom Torstenson i November 1641 och med honom ny enhet, ny
kraft, nya förstärkningar. Han var den ende som uppfattat sin store
mästares tanke, den ende som kände sig mäktig att föra det stora kriget.
Hans mål, som han aldrig lämnade ur sikte, var att marschera så rakt som
möjligt på Wien och där tvinga kejsaren till fred.
Men Torstenson hade emot sig en lika tapper och därtill slugare
motståndare. Elfva månader förgingo under marscher, belägringar, svält
och mödor, innan han lyckades tvinga Piccolomini till ett allvarsamt
fältslag.
Kom så en mörk oktobernatt 1642. Svenska hären belägrade det välbefästa
Leipzig. Fältmarskalken hade sent på kvällen sammankallat ett krigsråd
till högkvarteret i byn Straussenhäuser för att öfverlägga om
belägringen och möjligheten af en stormning. Närvarande voro svenska
härens främste och mest frejdade fältherrar: Torstensons närmaste man,
den barske riksfälttygmästaren Johan Lilliehöök med sin fårade panna och
sina stora skarpa grå ögon -- mästaren i det lilla kriget, den tappre
och roflystne brandenburgaren Hans Kristofer von Königsmark -- den
blåögde blifvande fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel -- den blifvande
konungen, pfalzgrefven Carl Gustaf, nu vid sina blomstrande tjugu år i
sin första krigsskola -- den i strider grånade Axel Lillie, väl
bepröfvad i Gustaf Adolfs leder -- den eldige, oförfärade fransmannen
Mortaigne och slutligen tre i alla faror härdade finnar: den lille
korpulente Arvid Wittenberg, som förliknats vid både lejonet och
blixten; Breitenfelds och Lützens frejdade ryttarechef Torsten
Stålhandske samt Neunburgs försvarare Erik Slange, utväxlad ur
fångenskapen.
Fältmarskalken Lennart Torstenson beherskade med sin lugna klara blick
desse krigare, hvilka redan så ofta anfört härar på eget ansvar. Efter
Gustaf Adolf fanns ingen så älskad och fruktad man som Torstenson, ingen
som så kunde vinna och kufva ett trotsigt krigarehjärta. Han frågade
sitt befäl om detaljen, men behöll för sig krigsplanen och det beslut
som blef afgörande.
Helst, sade han, ville han undvika en stormning. Leipzig var rikt och
väl försedt med alla förråder, som kunde för hären blifva af största
nytta. Dessa borde icke vid en stormning sköflas eller förstöras,
fastmera borde staden tvingas att kapitulera. Dock trängde tiden hårdt
på och tålde intet uppskof, emedan den kejserliga hären redan var i
marsch att undsätta Leipzig. Krigsrådet skulle utlåta sig om bästa
medlen att skyndsamt betvinga staden.
Mortaigne, den hetsigaste, hade dagen förut blifvit med förlust slagen
tillbaka vid ett försök att storma Paulinerkollegiet och yrkade på en
ny, allmän stormning dagen därpå. Med honom förenade sig Wrangel,
Königsmark, pfalzgrefven och Stålhandske.
Lilliehöök, biträdd af Axel Lillie och Wittenberg, ansåg försvarsverken
för starka och brescherna ännu ej praktikabla för stormlöpning. Man
borde invänta artilleriets verkan två eller tre dagar framåt och
därefter erbjuda kapitulation.
Slange anmälde, att han utsändt en kunskapare, som hvarje ögonblick
kunde väntas åter med rapport om general Piccolominis marsch. Hade man
ännu tre dagars tid, ville han förena sig med Lilliehöök om att vänta.
Fältmarskalken anmärkte, att öfverste Stenbock med tre framskjutna
brigader vid Connewitz bevakade fiendens rörelser. General Piccolomini,
tillade han, står fyra dagsmarscher härifrån i Lausigk.
-- Min kunskapare, sade Slange, inväntar icke fienden; han uppsöker
honom.
Meningarna förblefvo delade. Fältmarskalken, med en redan uppgjord plan,
som han ej fann för godt att meddela, var i begrepp att upplösa
krigsrådet, när en ordonnans utkallade Slange. Kort därpå återkom denne
med rapport, att Piccolomini stod icke i Lausigk, utan i Gaschwitz, en
dagsmarsch från Leipzig.
Intrycket af denna rapport kunde läsas i fältherrarnes min och åtbörder.
Lilliehööks panna lade sig i än djupare veck. Lillie tummade sina
mustascher, Wittenberg lade föraktligt benet öfver armstödet af den
stol, där han slagit sig ned. Pfalzgrefven förde handen till värjfästet,
Stålhandske stampade i golfvet, så att sporrarna klingade. Wrangel bet
sig harmsen i läppen, Königsmark hviskade leende några ord åt Mortaigne,
och denne såg triumferande på fältmarskalken, likasom ville han säga: vi
få likväl slåss! Torstenson ensam behöll sitt ogenomträngliga lugn, utan
att ändra en min.
-- Kalla in budbäraren!
En spenslig yngling, klädd som böhmisk trumpetare med de kejserliga
färgerna, infördes. Han tilläts muntligen afgifva sin rapport inför
fältmarskalken.
-- Den kejserliga hären -- sade ynglingen, ännu andfådd efter en häftig
ridt -- stod i går på morgonen i Lausigk, 19,000 man stark, 13,000 till
häst och 6,000 till fots, under ärkehertigens och general Piccolominis
befäl. Klockan sex satte sig förtruppen i marsch, och i går afton kom
fotfolket till Kitschen, men kavalleriet till Eula. Efter fyra timmars
rast blef åter uppbrott och ilmarsch genom natten. I dag klockan nio på
förmiddagen rastades mellan Rötha och Magdeborn. Vid mörkningen för tre
timmar sedan var förtruppen i Gaschwitz. Jag hörde dem säga, att
ärkehertigens stjärntydare lofvat dem seger och att de i morgon före
mörkrets inbrott skulle klappa på Leipzigs portar.
-- Du har varit i deras läger?
-- Jag har följt dem från Lausigk och bivuakerat två nätter med dem.
-- Invänta vidare order!
Ynglingen gick. Torstenson vände sig till Slange:
-- Stenbock har ännu ej rapporterat fiendens marsch. Kan generalmajoren
lita på denne pojke?
Slange, numera generalmajor, svarade:
-- Han har bestått profvet i Neunburg.
-- Mina herrar, återtog fältmarskalken, det torde blifva nödvändigt att
ändra _dessein_. Bekräftas denna rapport före midnatt af Stenbock,
upphäfves belägringen. Det är icke lägligt för oss att stå instängda
mellan de kejserlige och staden. Förbereden allt till aftåg;
vaktposterna rundtomkring staden kvarblifva tillsvidare. Vi gå öfver
Parthe vid Schönefeld och marschera till Breitenfeld. Ingen onödig
brådska. Det är nog, att vi sätta oss i marsch, när Stenbock replierat
på hufvudstyrkan och fiendens förtrupp kan bevittna vårt aftåg. Jag
önskar, att aftåget må se ut som en oordnad flykt. Förstån I mig?
De i alla krigets konster invigde gamle fältherrarne förstodo sin chef,
men den unge pfalzgrefven förstod honom icke. Hvilken skymf! En så
segervan här skulle anses fly för en fiende!
Vid midnatt anlände ilbudet från Connewitz. Stenbocks adjutant förhördes
jämte Slanges kunskapare. Bådas berättelser öfverensstämde i öfrigt, men
den senare kände fiendens styrka så noggrant, att han räknat hvarje
regemente, hvarje skvadron, hvarje kanon.
-- Ditt namn? frågade fältmarskalken.
-- Urban Niemand, korporal.
Torstenson log. I bredd med hans skäggige korporaler liknade denne pilt
utan ett fjun på hakan en förklädd flicka.
Belägringen upphäfdes. Följande dag företog fältmarskalken en
rekognoscering med kavalleriet. Dagen därpå, den 22 Oktober, när fienden
ryckte närmare, marscherade hela svenska hären mot kvällen till
Breitenfeld. Detta skedde med skenbar brådska, i låtsad oordning, så att
fotfolket tycktes vid bryggan öfver Parthe tränga på artilleriet, och
kavalleriet åter tycktes trampa ned fotfolket. Stenbock, hvilken på en
omväg kring staden drog sig tillbaka till hufvudstyrkan, råkade i
handgemäng med fiendens förtrupper och gaf, efter en kort strid, sina
hästar sporrarna. Allt liknade hardt när en skyndsam flykt, och de
kejserlige styrktes i denna förmodan, när de funno spadar och hackor
kringkastade i approcherna, vapen och munderingspersedlar likasom i stor
brådska kringströdda, till och med några förnaglade kanoner kvarlämnade
i de svenska batterierna.
Denna oordnade flykt måste begagnas att i grund slå den retirerande
svenska hären. Piccolomini ryckte efter och stod samma natt, äfven han,
på den vida slätten vid Breitenfeld. Mörkret tillät ingen vidare marsch
i en fiendes närhet. Man måste invänta följande morgon för att krossa
den flyende fältherren, som troligen hindrades af sin hjälplösa gikt att
här hålla stånd.
Medan den annars så sluge och försiktige Piccolomini invaggade sig i
dessa segerdrömmar, intog svenska hären ännu samma kväll sina platser i
god slagordning och tillbragte natten, fullt stridfärdig, dels vid
bivuakeldarna, dels utan skydd på den af regnet uppblötta marken. Äfven
eldarna voro med afsikt tända så oregelmässigt, att de ej kunde förråda
härens uppställning, snarare läto förmoda en nödtvungen rast hvarhelst
flyende truppafdelningar funnit det lägligast.
Öfverbefälhafvarne redo mönstrande förbi sina lägrade leder för att
öfvertyga sig om att order blifvit noggrant utförda. Generalmajor Slange
hade slutat sin mönstring och kastat sig ned vid en bivuak. Han var
tankfull och nedstämd, något låg på hans hjärta. Eldskenet gaf hans
uttrycksfulla blick en drömmande glans.
-- Niemand -- sade han till den bredvidstående ynglingen, hvilken
afvaktade hans befallningar, likasom förut Gordons -- sätt dig, jag har
något att säga dig. Hvarifrån kom du till mig i Olmütz?
-- Jag rymde från en jude i Regensburg.
-- Såsom du rymde från Finland, från nunnorna, från komedianterne, från
Petrowitz' röfvare. Det där har du berättat mig. Du blef illa behandlad
i Regensburg?
-- Nej, general. Den gamle juden var god mot mig, han gaf mig allt hvad
jag önskade, utom friheten, och kallade mig sin son.
-- Likväl rymde du?
-- Köpmän! svarade ynglingen med en föraktlig axelryckning, som han lärt
af herr Åke i tiden.
-- Du tjenade mig lika oförskräckt som du tjenade Gordon. Du gick för
andra gången till en nästan säker död, när du erbjöd dig att utspeja
fienden i hans eget läger. Huru undgick du hans misstankar vid Lausigk
och på marschen till Gaschwitz?
-- Vi hade dagen förut tagit en liten böhmisk trumpetare. Jag tog hans
dräkt, hans soldatbref, hans namn, kunde tala hans språk, blåsa hans
trumpet och kände hans hembygd.
-- Jag förstår. Men det var icke därom jag ville tala. Är du verkligen
född i Finland?
-- Så säga de.
-- Och du kände aldrig dina föräldrar?
-- Nej.
-- Sällsamt! Du liknar någon, som jag i min ungdom såg i Marienburg och
aldrig kan glömma. Det var en ung kvinna ... en judinna.
-- Den gamle juden i Regensburg påstod, att jag liknade hans dotter. Han
trodde mig vara hennes son.
-- En gammal jude? Väl icke Ruben Zevi, som de kalla förgyllda Ruben?
-- Så hette han.
Slange betraktade gossen vid en uppflammande låga i bivuaken.
-- Likheter kunna bedraga, yttrade han i djupa tankar, värjande sig mot
sina egna känslor. -- Och likväl ... detta liknar icke en tillfällighet.
Den person jag nämnde var Ruben Zevis dotter. Vet du alldeles ingenting
om din far?
-- Ingenting. Vet generalen något om min fader?
-- Törhända. Var Ruben Zevis dotter din moder, så har jag sett henne
sista natten i drömmen. Det betyder, att den kula, som är bestämd för
mig, har funnit sin mynning och väntar i morgon sitt mål.
-- Vet generalen min fars namn? återtog Urban Niemand, darrande af
rörelse.
Det var åter densamma brännande frågan, som icke lämnat honom någon ro,
så långt han mindes tillbaka.
-- Det finns namn, som man önskar aldrig ha känt och, om man känt dem,
aldrig vill uttala. Fråga mig icke! Hvartill behöfver en krigare andra
namn, än sitt ryktes och sitt regementes? Skapa dig själf ett ärofullt
namn, och var nöjd därmed! Din far var det höstmoln, som gick öfver
Tyskland den tid du föddes. Tacka Gud, att det gått förbi, och bed, att
det aldrig återvänder, ty det bär ofärd, hagel och vintersnö. Kalla
svärdet din fader; begär ej en annan! Och din mor ... kalla henne den
blidaste stjärna på aftonhimmelens hvalf! Jag var tjugu år och hon
sexton, när jag såg henne sist, och jag ser henne ännu bortom så mycket
blod och så många tårar, som sedan strömmat ... Hon var det skönaste och
det renaste af Guds skapade verk, mycket för god för denna usla jord och
dess oheliga lustar ...
På Urban Niemands läppar sökte en fråga sig väg: lefver min fader?
Frågan förgicks i tystnad; Neunburgs hjälte, den tappraste bland de
tappre, hade betäckt sina ögon med den enda hand han hade kvar och grät.
Ynglingen kastade en hand full torrt ris på lägerelden; den flammade upp
och belyste rader af trötta, sofvande krigare, utsträckta i sina
fältkappor på marken. Generalen uppreste sig för att gå till sitt tält.
Han var åter lugn, men där var något sorgset vekt i hans röst, när han
frågade:
-- Urban Niemand, kan jag lita på dig?
-- Begär mitt lif; jag skall lyda!
-- Jag begär ej ditt lif, det betyder för dig så litet. Du kastar det
bort som ett barns leksak. Spara det hellre, där det kan sparas med ära.
Du har rymt från land till land, från herre till herre; hvem kan lita på
en fladdrande vind? Var lika trofast, som du är modig; var din moders
son, icke din faders! Gör dig förtjent att af fältmarskalken nämnas
_varaktig_, såsom en rättskaffens krigare! Jag begär mer än ditt lif,
jag begär trohet. Kan jag lita på dig?
-- Ja, general!
Den fladdrande vinden ansåg sig själf för en klippa.
-- Jag vill tro dig. Vi få i morgon en het dag; jag skall ej upplefva
dess afton. Lofva mig, när jag ej mera finns till, att framföra min
sista hälsning till två för mig kära kvarlefvande, som begråta mitt
fall. På Karuna gård i Finland lefver min gamla moder, fru Elin Boos.
Rid till Karuna, när du kommer till Finland. Säg min moder, att jag
välsignar henne för all hennes kärlek och återsänder till henne den
medaljong med hennes hår, som hon gaf mig vid bortresan och som du skall
finna på mitt bröst, när jag stupat. Denna ring, som jag bär på mitt
finger, skall du afdraga efter min död och föra till min trolofvade,
fröken Agneta von Waldeck. Jag vet ej hvar hon nu vistas, måhända i
Danzig; du får veta det af general Stålhandske. Säg henne, att jag
testamenterat henne all min kvarlåtenskap; dispositionen finnes i Åbo
hofrätt. Och säg henne, att jag fallit med hennes namn i ett troget
hjärta. Har du förstått?
-- Ja, general.
-- Följ vid min sida i morgon; krigslyckan är vansklig, de kunna plundra
mig, där jag är död på fältet. Se här din fullmakt att framföra
medaljongen och ringen! Godnatt; vi behöfva ett par timmars hvila.
Generalen lämnade sin tjenare ett sammanviket pappersblad.
Ingen stjärna lyste. Nattluften kändes svalare. Eldarna slocknade.
Tystnaden, afbruten endast af vaktposternas anrop, utbredde sig öfver
det mörka fältet, som redan sett så mången krigares fall och snart
skulle åter se tusende falla. Blodiga skuggor jagade hvarandra med
dämpadt härskri. Ryttaren på den röda hästen höll stilla under popplarna
vid Linkelwald, beredd att vid första daggryningen spränga i frustande
traf öfver slätten vid Breitenfeld.