Mig är gifven hans kraft, men icke hans kärlek.
Innan svenska hären hunnit betrygga sin seger, förfölja den flyende
fienden och själf unna sig nödig hvila, var den korta höstdagen redan
till ända. Endast de närmast lägret liggande sårade hunno föras till
fältskärerne. Några uppsöktes på kvällen och natten vid skenet af
facklor; många blefvo kvarliggande till följande dag bland högarna af de
döde.
Urban Niemand uppvaknade på natten ur sin dödlika dvala. Tiden stod
stilla, världen fanns icke mer, lifvets svaga låga fladdrade upp,
likasom på försök, i några knappt märkbara hjärtslag. Han var död och
icke död. Han hade en aning om att han möjligen lefde, men icke den
minsta föreställning om hvem han var eller hvar han låg. En obeskriflig
känsla af tröstlös öfvergifvenhet var det enda han oklart fattade. Något
låg tungt öfver honom, han visste ej hvad. Han bar det utan att veta
hvarför. Han hade ej ens vilja nog att befria sig därifrån. Hans dvala
var icke tillintetgörelse, icke dröm, men någonting mellan båda.
Han låg så en tid orörlig; men om det var en minut eller ett århundrade
visste han icke. Då hände sig, att först hans ena, snart äfven hans
andra, af blod fastklibbade öga öppnade sig. Han såg ingenting, det var
mörk natt omkring honom, men han erfor ett obestämdt intryck af
ljussken. Hvarifrån det kom, inom eller utom honom, visste han icke,
kände icke heller någon önskan att veta det. Han stirrade likgiltig på
skenet, emedan han ej kunde undvika det.
Småningom tycktes det sammanflyta, liksom ur luften, och samla sig i en
ljus punkt. Det var ett mildt sken, det bländade icke, det gjorde ej
ondt i de stackars trötta ögonen, som ej förmådde fasthålla något
föremål. Det förekom honom, som flöte skenet in i hans själ och väckte
till lif en dunkel hågkomst. Han föreställde sig otydligt, att
ljuspunkten var en stjärna, men icke ens denna föreställning kunde han
fasthålla. Skenet blef åter ett ljushaf, men det var dock tröstande att
hafva ett intryck af lifvet kvar.
Åter gick en obestämd tid, och ljusströmmen hade så småningom åter
flutit tillsamman till ett fixt föremål, en verklig stjärna, som icke
mera flöt åtskils. Han förstod nu, att hon var något för sig och han
något annat, men att där var ett samband emellan dem. Han såg på henne
såsom en drunknad, om det vore möjligt, skulle se upp från bottnen af
ett milsdjupt haf till den gröna strand, från hvilken han sjunkit.
Där rörde sig i honom en lycklig känsla af vaknande medvetande. Han
kunde nu drömma med öppna ögon. Stjärnan steg ned till honom, kysste
honom och sade: dig har jag sökt genom hela skapelsen, och nu har jag
funnit dig! Förstår du icke, att jag är ett utflöde af den Allsmäktiges
kraft och utsänd till att beskydda dig? Utan mig hade du drunknat i
kärren, förgåtts i elden och tusende faror, begrafvats i Neunburg,
stupat för röfvare, dött i elände, hängts i Lausigk, nedtrampats vid
Breitenfeld. Men du lefver, och du skall lefva af Hans kraft, som
utflödar i mig. Märk, att mig är gifven hans kraft, men icke hans
kärlek. En skulle ha älskat dig, och hon såg dig icke. Jag skyddar de
dödlige, men jag älskar ingen och skall icke slockna, när du dör i din
tids fullbordan. Trängtar du efter kärlek, sök själf att vinna den! Jag
går nu ifrån dig i morgongryningen; jag har två andra att beskydda,
likasom dig. Vakna, lef, strid, och ingen skall öfvervinna dig, om du ej
hämnas, ty hämnd är en dödssynd mot kärleken, och då kan jag ej skydda
dig mer!
Vid dessa drömmar sjönko den sårades ögon af matthet åter tillhopa, och
han föll i en sömn, som icke mer var den förlamande dvala, hvari han
nyss låg försänkt. Han vaknade af en känsla, som vore hans kropp
söndermalad mellan två kvarnstenar. Med besinningen återkom smärtan. Den
obekanta tyngd, som låg öfver honom, hindrade honom att andas. Men nu
kunde han utsträcka sin vänstra arm och kände den runda, släthåriga
sidan af en död häst. Han grep åt ett annat håll och kände någonting,
som skulle liknat ett människoansikte, om det ej varit så förunderligt
kallt och så slipprigt vått. Hvar var han? Det började dagas, men han
kunde ej vända sitt hufvud, ej röra en lem, utom armen. En olidlig värk
plågade honom, förenad med törst. Han föll åter i slummer.
Icke långt därefter väcktes han af en röst, som sade: här är
generalmajor Slange! En annan röst sade: här är hans liftjenare under
den döda hästen!
Det var soldater af Österbottens regemente, som utskickats med bårar att
uppsöka kvarblifne döde och sårade. Slange fördes till lägret för att
begrafvas med militärisk honnör. Med de öfrige döde gjordes kort
process. En lång bred graf tillreddes i sanden, och dit lades vänner och
fiender broderligt om hvarandra, utan vårdtecken, utan annat eftermäle,
än ett fadervår för dem alla. Deras morgondag myllade öfver dem
glömskans sand; deras eftervärld visste knappt, att de lefvat.
Nu blef det klart för Urban Niemand, att han befann sig på Breitenfelds
slagfält, att det kalla ansiktet tillhörde hans fallne herre och att den
döda häst, under hvilken han legat, var Breit. Och nu fattade man honom
i axlar och ben för att nedlägga honom i den långa grafven, till
seklernas glömska, som tusende andra. Lyckligtvis kunde han röra sin
vänstra arm. Famlande med handen, grep han sin bärare i det yfviga
skägget.
-- Se pojken! Hvem har gifvit dig permission att lefva? utropade
soldaten skrattande och släppte sitt tag.
Urban Niemand fördes till ett af dessa bristfälligt inredda tält, hvilka
tjenstgjorde som förbindningsanstalter och där femton eller tjugu sårade
lågo med de minsta möjliga bekvämligheter utsträckta på halmen. Någon
vård om hans sår kom icke i fråga förrän på fjärde dagen. Mången fick
vänta längre. Hvad skulle man göra? Fältskärerne voro få och arbetet
mycket. Det var icke förbjudet att dö, om man ej hade tid att vänta. Ett
lif mer eller mindre betydde så litet.
När fältskärn ändtligen visade sig på fjärde dagen därefter, räckte den
sårade honom ett papper, som han burit vid barmen. Det var Slanges
fullmakt att mottaga och till vederbörande framföra medaljongen och
ringen.
-- Jag skall lämna papperet åt fältmarskalken, sade kirurgen, välvilligt
stämd, när han läste Slanges namn.
-- Gör mig frisk, så att jag kan lyda generalens order! bad den sårade
enträget.
-- Frisk? Kanske. Efter åtta veckor, om lyckan är dig bevågen. Det vill
säga, så frisk du kan blifva, stackars gosse. Icke en knota är hel i
dig. Du är så mörbultad, som hade artilleriet och trossen kört i kapp
öfver dig. Nå ja, kan jag ej göra en hel karl af dig, skall jag försöka
göra en half. I morgon kommer jag tillbaka för att afsåga din högra arm.
-- Min högra arm?
-- Ja visst. Där är en rätt vacker början till kallbrand, och värre blir
det. Å, hvad skall du göra grimaser för sådana småsaker? Ha tjent Slange
och vara rädd att mista en arm! Hästskomärket där på din vänstra tinning
kan jag ej lika lätt såga bort. Tacka mig för att du får behålla det så
länge du lefver; alla flickor skola tycka om dig för det.
Med dessa tröstande försäkringar gick den välmente benafsågaren vidare
till nästa patient, som ingneds med Rigabalsam, ett universalmedel för
alla vedermödor, hvilka ej påkallade knifven och sågen. -- Den sårade
gossen brast i tårar. Han hade ingenting mot att dö, men att framsträcka
för sågen sin högra arm, detta var värre än döden.
-- Hvad skall du råta? sade en hes röst på halmen bredvid honom. -- Rita
hit rykken, jag känna armen. Pukken och Nikka tog penen mina, lut ten
marsen för kamla Taavi. Mutta kutti, te inte vick hänterna med.[26]
[Fotnot 26: Hvad skall du gråta? Rid hit på ryggen, så att jag får känna
på armen! Buchheim och Nicola togo mina ben, den marschen är slut för
gamle Taavi. Men det var lagom åt dem, de fingo ej händerna med.]
Urban Niemand kastade en tröstlös blick på sin granne och igenkände
Taavi, som engång på Lavilas äng hade undfägnat åhörarne med berättelsen
om Wittstock och »Kräkken».
Gossen följde uppmaningen så godt han förmådde. Taavi, själf sårad i
båda benen, öfverfor med sin hårda tumme den krossade armens muskler och
ben. Det kändes som glödande järn hvar tummen for fram, men sedan han
slutat sin undersökning, sade den gamle ryttaren:
-- Mitä hulluutta! Såga ten armen! Vå veckor han taga välskärn i
ragen.[27]
Taavi var en af de många, dem kriget, nöden och bristen på läkare lärt
att sköta egna och andras sår. Han tillkallade tjenstgörande soldaten,
fick vatten och fältbindlar, tvättade armen omsorgsfullt och pålade nya
förband med vattenomslag. Sömnen och ungdomen blefvo hans
bundsförvanter. När dagen därpå en bloddrypande såg sträcktes ut mot en
ung arm, var inflammationen nästan häfd och kallbranden försvunnen.
-- Han kommer igen, tröstade fältskärn. Räck fram tassen, gör pinan
kort!
-- Några dagars anstånd! ... Patienten bad så bevekligt.
-- Får gå, några dagar. Ungt folk förstår ej sitt eget bästa.
Kallbranden kommer igen.
Men han kom ej igen. Taavi fortfor med sin kur; intet ben var knäckt,
endast muskler och brosk grundligt massakrerade. Efter omslagen följde
ingnidning af björnister; det var Taavis universalmedicin. Armen helnade
allt raskare; efter mindre än två veckor var han ännu svag, men helad
och smärtfri. Fältskärn, en sörmlänning, stärktes i sin tro, att
finnarne kunna trolla. Endast hästskons märke på tinningen blef kvar att
besanna hans spådomar. Dess sår läktes, ärret förblef outplånligt.
[Fotnot 27: Hvilken dårskap! Såga den armen! Om två veckor tager han
fältskärn i kragen.]
Den blodgiriga sågen blef härmed öfverflödig för en patient, men gjorde
sin skyldighet med en annan. Taavis vänstra ben befanns krossadt af
samma karteschkula, som dödat hans häst i Wittenbergs första anfall, och
benet måste aftagas nedanom knäet. Kirurgen har aldrig råd att visa
mycken finkänslighet, men i trettioåra kriget sågade han ben som man
sågade ved. Ingen var bortklemad med kloroform; »hvit kalf och rö, vill
han ej lefva, får han dö». Taavi bet hop tänderna, svor vid ena manövern
och välsignade sig vid den andra. Ändtligen var allting väl beställdt.
Han blef icke värre medfaren, än hundrade hans gelikar.
-- Och hvad skall det nu blifva af Taavi? frågade gossen Niemand, som
med skäl tyckte det vara hårdt, att den trogne sidokamraten, som räddat
hans arm, skulle själf göra så nära bekantskap med sågens hvassa tänder.
-- Hvad nu pli Taavi? upprepade den gamle ryttaren, sedan han styrkt sig
med en klunk öl efter den senaste krångliga spärridten mot sågen. --
Marsa Eura gen. Rätta tem Lennarten, Langen, Hyökin. Purra tem palten
riget. Hurra Ristina. Tacka Gud en pen. Komenderataan pois sista
vintervarteren. Välta hästrykken, tö halmen. Eläköön isänmaamme![28]
[Fotnot 28: Hvad det nu skall blifva af Taavi? Marschera till Eura igen.
Berätta för dem om Torstenson, Slange, Lilliehöök. Purra palt i dem om
kriget. Hurra för Kristina. Tacka Gud på ett ben. Kommenderas bort till
sista vinterkvarteret. Svultit på hästryggen, dör på halmen. Lefve
fäderneslandet!]
Leipzig fortfor att tappert försvara sig med bistånd af 2,000 man, som
räddat sig dit efter slaget. Torstenson nödgades företaga en regelbunden
belägring med löpgrafvar, minor och stark artillerield. Man sköt äfven
stenar. Förgäfves sökte det berömda universitetet utverka neutralitet.
När ändtligen den stora slottsbastionen nedsköts, dess bröstvärn fyllde
vallgrafven och en ny fruktansvärd mina stod färdig att antändas,
kapitulerade Leipzig den 25 November. Staden fick betala 130,000
riksdaler i två gånger nedsatt brandskatt och underhålla svensk
garnison, men behandlades i öfrigt mildt. Erik Slange begrofs med stora
ärebetygelser i en af stadens förnämsta kyrkor, sannolikt Nikolaikyrkan.
När lugnet för tillfället återställts, kallades Urban Niemand,
rapporterad frisk, till högkvarteret. Fältmarskalken behagade fråga
honom som ögonvittne om generalmajor Slanges fall.
-- Antingen var det Götz eller Hannibal Gonzaga, anmärkte han tankfull
vid berättelsen om den jättelike ryttaren, som nedtrampade allt och
kastade Slange till marken.
-- Du har följt din tappre herre i döden, tillade Torstenson med den
blida välvilja, som gjorde honom så älskad af hög och låg. -- Du är
införd i rullorna som sergeant vid Nylands kavalleriregemente. Anmäl dig
för din öfverste! Tillsvidare är du kommenderad till staben för min
disposition. Tjena mig lika troget, som du tjenat generalmajor Slange!
Allt blod, som undgått sågen och ännu fanns kvar i Urban Niemands ådror,
rusade upp till hans kinder. Han gjorde stum militärisk honnör.
-- Är du så återställd, att du kan företaga en vinterresa till Sverige
och Finland? Kan du följa den kurir, som jag afsänder i morgon öfver
Hamburg med utförlig rapport om slaget?
Den nye sergeanten försäkrade, att han skulle lyda order hvart än han
skickades.
-- Godt. Du har ett halft års permission för att återhämta dina krafter.
Res och fullgör generalmajor Slanges uppdrag! Fröken Waldeck är i
Stralsund, fru Elin Boos på Karuna i Finland. Se här medaljongen och
ringen. Detta till respenningar.
Ynglingen kände en börs i sin hand och böjde ett knä.
-- Stå upp, sergeant Niemand! En bra soldat böjer knä för sin Gud och
sin konung, men ej för befälet. Det är nog att han lyder order och gör
sin pligt. Med dessa villkor har hvarje soldat i den svenska hären rätt
att anse sig som en officers vederlike. Farväl!
Slut på första delen.
Första delens innehåll:
Vulgata 3
1. Vinternatt 11
2. Nattens barn 21
3. Ryttaren utan sadel 31
4. I Karis prästgård 41
5. Turholm 51
6. Cannabis 62
7. Sammansvärjning och möte 70
8. I grefvens tid 80
9. Wittstocks minne 93
10. Flytande spån 108
11. Halmskrinet 122
12. Åbo akademi 134
13. Andra spånen 141
14. Den svenske Leonidas 154
15. Neunburgs sista dag 168
16. Förgyllda Ruben 178
17. Inför kejsaren 192
18. Äfventyr i Böhmen 206
19. Igenkänd 216
20. Före slaget 224
21. Andra slaget vid Breitenfeld 236
22. Stjärnan 245
Albert Bonniers förlag.
Historiska romaner
för ungdomen af svenska författare: