Blod af mitt blod och själ af min själ.
Ruben Zevi hade förlorat två tjenare och tre hästar, som aldrig
återfunnos. Under hans nödtvungna hvila i Niirschan badades och
uppkläddes den förvildade pojke, hvilken han hade att tacka för
räddningen från en säker död. Den trasige uslingen förändrade skepnad
och framträdde som en vacker, spenslig yngling om femton eller sexton
år. Där låg allt ännu något trotsigt och vildt i hans bruna ögon; där
var ett österländskt släkttycke i hans örnnäsa, svarta hår och smidiga
hållning; där var något af Petrowitz i hans utmanande förakt för faran
och lifvet; men där var äfven något, som oemotståndligt tillvann honom
den gamle israelitens bevågenhet. Ruben Zevi frågade förgäfves sig själf
hvarför han, hvars erfarenhet lärt honom misstro alla okände som
bedragare eller fiender, alltifrån den farliga natten i fårstallet kände
ett så ovant förtroende till denne unge röfvare -- ty hvad kunde han
annat vara? -- som förrådt sina kamrater och desto förr kunde förråda
hvilken annan som helst.
Gossen var frispråkig och öppen i allt som rörde Petrowitz' band. Han
beskref huru desse röfvare legat än vid den ena, än vid den andra
landsvägen på lur för att uppfånga resande och afpressa dem penningar;
huru de för sin roflystnad användt alla medel och därefter nedhuggit
sina fångar eller störtat dem utför branterna; huru de plundrat byarna
och nattetid öfverfallit de små städerna; huru de sig emellan slagits om
rofvet, när anföraren ej var tillstädes, men i hans fruktade närvaro
hycklat en blind lydnad för denne man, hvilken de hatade lika
uppriktigt, som de fruktade honom. Deras spejare i Dobrschan hade
rapporterat den rike judens afresa, och de hade upprifvit bron för att
tvinga honom in bland bergen. Uttröttade efter det misslyckade försöket
mot Tuschkan, hade de sparat detta säkra byte till midnatt, när de
hoppades bättre öfvermanna den väl beväpnade eskorten genom att i alla
fyra hörnen antända fårstallet. De hade samtalat därom vid lägerelden,
där han, berättaren, låtsade sofva. Han afskydde dessa ogärningar, han
hade länge varit betänkt på flykt och nu i nattens mörker utfört sin
föresats ... Det var ingenting att tacka mig för -- slöt han med sitt
vilda röfvarelöje. -- Hade hästarna varit tjudrade utanför stallet,
skulle jag tagit en och ridit min väg. Men jag fick ej plats i en sadel
utan att varsko eder om faran. Hvart skulle jag undkommit till fots? De
hade spejare i hvar buske.
-- Hade du goda dagar i bergen? frågade Ruben Zevi.
-- Goda dagar? Jag har engång förr suttit fyra dagar i ett hundstall och
ätit hundmat. Petrowitz hade stundom så mycket vin, att när de druckit,
glömde de sticka tappen tillbaka i vinfatet. Svälta i dag, frossa i
morgon. Icke slogo de mig; jag bar ju en dolk. Ena dagen sköto de efter
mig, andra dagen fick jag ett guldmynt. Jag rensade musköterna och
fodrade hästarna. Där skulle lefvats ett friskt lif i bergen, om där ej
varit så eländiga bakhåll. Jag har sett blod förr, men jag tål inga
tjufknep. De spelte med falska tärningar!
-- Berätta mig huru du kom till Petrowitz' band!
Gossen teg.
-- Du har varit en röfvare. Vet du en röfvares dom?
-- Skjut mig! För hvad skall jag lefva?
-- Du skall lefva, om du vill eller icke. Men berätta mig något om dig
själf, för att jag må bättre utverka din benådning i ståndrätten! Ditt
namn?
-- Urban.
-- Ingenting mer?
-- Niemand.
-- Katolik?
-- Så säga de.
-- Hemma från? ...
-- Stjärnorna.
Den gamle betraktade honom forskande.
-- Haf förtroende för mig. Säg mig huru du kom till Petrowitz' band!
-- De togo mig med en resande köpman från Genua. Honom stekte de på glöd
och kastade honom att svalkas i floden Moldau.
-- Huru kom du till honom?
-- Jag rymde från ett band italienska komedianter.
-- Och huru kom du till dem?
-- Jag rymde från de barmhärtiga systrarna i Innsbruck.
-- Hvarför? Voro de ej goda emot dig?
-- De döpte mig till katolik och gåfvo mig namn efter påfven. Jag
ledsnade vid deras eviga mässor.
-- Huru kom du till dem?
-- De fingo mig af en bajersk nunna. Jag var sårad och sjuk. Hon hade
hittat mig nästan död i en grushög.
-- Hvar?
Gossen teg.
-- Urban Niemand, du har räddat mitt lif; jag kan ju ej annat än vara
din vän och önska din lycka. Hvar fann hon dig?
-- I Neunburg.
Ruben Zevi såg en aning besannad och uppknäppte sin långa kaftan. Hans
undertröja sammanhölls vid bröstet af nålen med silfverliljan, det enda
smycke han bar, emedan det var honom kärt.
-- Känner du denna nål?
Gossen rodnade upp till örsnibbarna.
-- Det är min nål, sade han öfverraskad.
Ruben Zevi kysste honom på den rodnande pannan.
-- Det är nog, att du burit denna nål, sade han med faderlig ömhet. --
Jag hade en enda kär son och en enda kär dotter. Åt hvardera af dem lät
jag Frankrikes berömdaste silfversmed förfärdiga en sådan nål, så
konstrikt smidd, att ingen kunde göra den efter. Herren har tagit min
son och min dotter ifrån mig. Med dem försvunno äfven de silfvernålar,
hvaraf de skulle igenkänna hvarandras budbärare, om de någonsin råkade i
nöd eller trångmål. Vill du nu säga mig hvarifrån du fått denna nål?
-- Jag fick honom af grefvinnan Brahe på Lavila för att jag hittat
hennes guldkedja. Nålen skulle vara ett märke, om jag behöfde hennes
bistånd i nöden. Å ja! Det är så långt till Finland.
-- Vet du af hvem grefvinnan fått nålen?
-- Af herr Åke Tott.
-- Tott? Åke Tott? Var det icke han, som brandskattade Hamburg? Har han
röfvat sitt byte där eller i västra Tyskland, är detta min sons nål. Men
han har äfven plundrat i Polen, i Liffland, i Ostpreussen; han kan ha
funnit min dotters nål. Den ena eller den andra; hvilken ovisshet! Hvar
är du född?
-- I Finland.
-- Du menar Liffland?
-- Nej, Finland.
-- Och dina föräldrar?
Gossens blick mörknade. Den stora, brännande frågan om skymf eller heder
var åter där.
-- Jag har sagt, att jag är från stjärnorna, svarade han.
-- Godt. Behåll din hemlighet, tilldess att du frivilligt anförtror den
åt en som önskar din välfärd. Vill du följa mig som min tjenare och
blifva hos mig? Med villkor att du icke rymmer, som tyckes ha blifvit
din vana.
Urban Niemand betänkte sig.
-- Gif mig frihet att uppsöka svenska hären! Jag är korporal under
öfverste Gordon.
-- Du korporal? Och katolik?
-- Å så! Jag blir lutheran igen.
Ruben Zevi fann detta vara ett nog lätt sätt att ombyta trosbekännelse.
Han hoppades vinna gossen för egen räkning och lofvade bereda sin
skyddsling något lägligt tillfälle att fly till svenskarne. Vägarna voro
nu för en tid rensade från röfvare, och resan kunde utan hinder
fortsättas till Prag. Därifrån återvände bankiren öfver Passau och
uppför Donau till Regensburg.
Urban Niemand inträdde där i tjenst under Assar Kaba, som var honom
bevågen, och fick till en början rykta hästarna, hvilket han bäst
förstod. Han var den ende kristne i judeborgen och som sådan illa
anskrifven hos borgens öfrige invånare. Joas sade till sin farbroder:
-- Hör, herre, din trogne tjenares varning! Denne hedning skall vid
nästa upplopp öppna porten för plundrarne.
-- Och jag säger dig, genmälde Ruben Zevi strängt, att eho som rör ett
hår på piltens hufvud eller smädar honom med ett gäckande ord, den jagar
jag ut som en hund ur borgen.
På kvällen efter sin hemkomst hade den gamle, efter sin vana, läst
aftonbönen med Rachel, när hans blick föll på bilden öfver hans säng. En
plötslig blekhet öfverfor hans kind; han fattade flickans hand och
utropade:
-- Hon rör sig!
-- Hvem? frågade Rachel häpen.
-- Hon i taflan! Hon ser på mig, såsom hon såg i lifvet; hennes läppar
röra sig, som ville hon tala!
Flickan började gråta.
-- Nej, gråt icke, fortfor juden, återkommande till besinning. -- Kalla
hit Urban; du vet, den främmande gossen!
Rachel vågade invända, att det var sent och att ännu ingen otrogen fått
med sin närvaro besmitta borgens innersta helgedom.
-- Gå! Jag vill se honom! Eller ... du är en jungfru af Israel ... väck
Assar, låt honom skicka hit pilten!
Rachel gick. Den gamle betraktade ofrånvändt bilden. Hon rörde sig icke
mer, men en förunderlig likhet, som upprört honom vid första anblicken,
syntes honom mer och mer öfverraskande.
Urban Niemand inträdde, åtföljd af Assar och Rachel. Lampan flyttades,
så att hon klart belyste gossen och bilden på väggen. Ruben Zevis
blickar irrade från den ena till den andra och blefvo alltmera fuktiga,
tilldess att han, ur stånd att återhålla sina tårar, drog gossen till
sig och öfverhöljde honom med sina kyssar.
-- Sen I det icke? Förstån I det icke? utbrast han till Rachel och
Assar, hvilka förvånade följde riktningen af hans pekande finger.
-- Han liknar Ruth! anmärkte Rachel okonstladt.
-- Det är hon själf! intygade Assar Kaba.
Ruben Zevi upplyfte sina händer och sade:
-- Jag tackar dig, mina fäders Gud, att du gifvit mig detta
vittnesbördet! Mina ögon äro förtorkade af gråt och min själ förvissnad
af suckande. Ett vittnesbörd gäller intet, men i tu eller tre vittnens
mun skola alla saker bestå ... Nu gån, Herrens vittnen, gå, Rachel, mitt
kära barn; gå, min trogne Assar! I skolen sedan få veta Jakobs Guds
rådslag. Jag vill vara allena med denne pilten.
De två aflägsnade sig, ovissa huru de skulle förstå denna oväntade
tilldragelse. Den gamle fattade Urban Niemands händer och yttrade med af
rörelse darrande stämma:
-- Vill du nu frivilligt säga mig hvilka dina föräldrar voro?
-- Jag vet icke, svarade gossen sanningsenligt.
-- Men om jag nu säger dig, att hon där på taflan, hon, den oskyldiga,
den rena, som Gud utkorat till offer för hela min släkts synder, att hon
var din moder ... vill du då säga mig hvad du vet om din börd?
-- Jag har aldrig sett min moder. De sade mig, att hon dött okänd och
fattig i kalla vinternatten samma stund, då vi kommo till världen.
-- O, min Ruth! Mitt välsignade barn, Herrens offer för mina synder!
snyftade den olycklige fadern och betäckte ansiktet med sina händer. --
Så ung och så bruten, så högt älskad och så tröstlöst öfvergifven! Si,
Herren har gifvit din fader denna världens ägodelar till rof, hans hand
utsträckes öfver den vida jordens krets, han befaller dess skatter, och
de lyda honom, men han har ej förmått räcka sin enda kära dotter ett
bröd, när hon hungrade, eller en dryck vatten, när hon törstade, eller
en trasa af sin purpur, när hon skälfde af köld! Okänd och fattig! ...
Du hör det, Israels Gud, som gifvit mig allt, hon har dött fattig,
fattig, fattig ... Den ringaste af mina tjenare skall icke dö så fattig
som hon!
Och den gamle slet sitt grå hår i sorgens öfvermått, intill dess att en
ny tanke undanträngde den första. Han fattade åter gossens hand och
tryckte den hårdt.
-- Du säger: samma stund _vi_ kommo till världen. _Vi?_
-- Ja, vi äro två. Min syster Hagar och jag.
-- Och hon lefver?
-- Ja. Vi skildes för två år sedan.
-- Hvar?
-- I Finland.
-- Jag skall uppsöka henne, om hon än gömde sig i den djupaste snö. Men
du, min Ruths son, blod af mitt blod och själ af min själ, du skall från
denna dagen vara _min_ son!