Rid, om du vill hafva mer än en half timme att lefva.
Efter en månad kom svarte Kunz tillbaka med en pojke, hvilken han heligt
försäkrade vara den samme, hos hvilken han funnit silfvernålen.
Berättelsen var icke illa hopsatt. Gossen sade sig vara från Sverige och
hade följt en svensk officer som uppassare; officeren hade blifvit sårad
och gifvit nålen som belöning för trogen vård.
Ruben Zevi afbröt denna berättelse tvärt med några svenska ord, dem han
för längesedan lärt af krigsfångar i Polen.
-- Huru gammal är du?
Gossen såg förvirrad på honom och svarade stammande:
-- Aus Schweden.
-- Ut med eder! skrek juden förbittrad, och till ersättning för sina
hundra gyllen blef svarte Kunz denna gång verkligen utpiskad med sin
förmente svensk genom borgens port.
Emellertid hade förgyllda Ruben bekymmer och omak för den handpenning
han lofvat kejsaren till det rikslofliga ändamålet att slå svenskarne.
Trosförvanternes kassor voro rika på skuldförbindelser, men toma på
klingande mynt. Själfve de mosaiske holländske bankirerne, som åtnjöto
den afundsvärda förmånen att stå under borgerlig lag, hade tömt sina
penningskrin för kriget mot Spanien, med dess för dem så vådliga
inkvisition. Judiska penningar voro med i alla krig och i alla länder.
Den ena millionen drog i fält mot den andra, den ena skuldsedeln ref
sönder den andra. Samme långifvare kunde väpna två fientliga härar till
strid. Blef den ene låntagaren insolvent, fick den andre betala för
båda. Segrarens byte flöt dock alltid i omärkliga rännilar tillbaka till
långifvaren. Jämförd med våra dagars bankirrörelse, var affären på
sextonhundratalet sådan, att statslånen, under penningens högre värde,
ännu icke gällde milliarder, högst femtio eller hundra millioner, och
vidare bedrefs spelet mycket tystare. Det fanns mäklare, kontor och
agenter, det fanns hypotek och pantförskrifningar, till och med
börsbyggnader i de stora städerna, men där funnos inga noterade eller
telegraferade kurser, inga tidningar, inga hastigt vunna rikedomar i dag
med ruiner i morgon, ingen hetsjagt i papper som stiga och falla. Mammon
dyrkades nu som i alla tider, men utan offentliga öfverstepräster och
altaren; den stora allmänheten lefde i en lycklig okunnighet om
mäklarnes hemliga spel.
Ruben Zevi nödgades företaga många resor och befann sig våren 1642 på
väg till Prag, då han råkade ut för ett äfventyr.
Det var en mödosam färd, denna korta resa till Prag. Landet var härjadt
intill bara mullen, städer och byar nedbrända, åkerfälten förvildade,
mångenstädes bevuxna med ungskog, befolkningen nästan utdöd af krig,
flykt, hunger och pest. Det olyckliga landet var för ögonblicket
befriadt från svenskarne, men kejsarens trupper, som inmarscherat i
deras ställe, voro icke en hårsmån bättre, snarare grymmare. Invånarne
vågade sig ej fram ur sina gömställen. Vågade någon visa sig, föll han i
händerna på röfvarebanden, som utplundrade hvad där fanns öfrigt ända in
under fästningarnas murar. Näst Italien fanns på denna tid intet land så
illa beryktadt för sina röfvare, som de böhmiska bergen och skogarna.
Desertörer från alla de krigshärar, som våldgästat landet, rotade sig
tillsamman, drifne af hunger och roflystnad, till skaror af tjugu,
femtio, stundom hundra man, och skydde inga våldsgärningar. De små
städerna voro icke trygga för dem, än mindre byar och gårdar, där sådana
undantagsvis funnos ännu. Invånarne bundos och tvungos genom all
upptänklig tortyr att uppgifva de ställen, där de gömt sin egendom. Det
var Tillys och Wallensteins, slutligen äfven Banérs soldater, som infört
dessa sinnrika pinomedel. Några inhällde gödselvatten i de olyckliges
mun; det var »den svenska drycken». Andra skrufvade flintorna från sina
pistoler, inträngde offrets tumme i öppningen och skrufvade till. Andra
strödde salt under uslingens sårade fotsulor, drogo ett tagelstrå genom
hans tunga eller vredo kring hans panna ett snöre med många knutar.
Fanns en bakugn, var denna ett brukbart redskap, ty dit instoppades
offren, och en långsam eld uppgjordes framför ugnen för att genom röken
och hettan tvinga de halfstekta offren till bekännelse. Historien -- och
särskildt trettioåra krigets historia -- är rik på sådana uppenbarelser
af den onde anden i människohamn, men djäfvulen lyder icke lagen om
orsak och verkan: hans gärningar finnas, han själf säges ej finnas till.
Under sådana kända tidsförhållanden kunde ingen resa utan en stark
eskort, och Ruben Zevi medförde tjugu välbeväpnade ryttare, alla hans
eget folk och israeliter, ty på främmande legoknektar vågade ingen lita.
Själf red han, med sina sjuttio år, en stark häst, i hvars sadelhölster
voro instuckna två långa ryttarepistoler. Guld medförde han endast för
resans behof.
Detta tilldrog sig i Maj 1642, något mer än ett år efter Neunburgs fall.
Karavanen hade på morgonen lämnat den lilla staden Dobrschan i västra
Böhmen, red långs den slingrande stranden af floden Radbusa och hoppades
före aftonen uppnå fästningen Pilsen. Två ryttare redo förut som
kunskapare, två andra bakom som arriergarde.
Vägen var usel, resan fördröjdes öfver beräkning. I våra dagar löper en
järnväg till Pilsen ungefär i samma riktning och öfvergår Radbusa en
svensk mil nordost om Dobrschan. Öfvergångsstället var år 1642 närmare
fästningen, hvarför solen redan stod lågt i väster, när de resande hunno
till denna punkt. Där befanns bron upprifven, troligen för krigsändamål,
och då vårfloden ännu var strid, syntes ingen möjlighet att komma öfver,
helst människoboningar och vägvisare ej stodo att upptäcka i den
förhärjade nejden.
Karavanen höll stilla. Himlen mulnade, om en timme skulle mörkret
inbryta, och här kunde man icke tillbringa natten. Man beslöt bana sig
väg genom småskogen på samma sida om floden, i hopp att finna ett
färjställe, ett vad eller något tak öfver hufvudet för det hotande
ovädret.
Skogen blef tätare, nejden oländigare. Man kom till en hålväg, ett
bergspass, utför hvars sidobrant floden, sammanpressad i en trång
klyfta, skummade bort i okända djup. De resande vågade icke fortsätta
längre och skattade sig lycklige att vid bergsluttningen upptäcka ett af
dessa fårstall, i hvilka nejdens herdar brukat indrifva sina hjordar
till nätterna, den tiden när där ännu funnos hjordar i Böhmen. Det var
ett stort, täckt skjul, utan fönster, dörrar, eldstad och golf, med
glesa väggar till halfva sin höjd, men så rymligt, att karavanen godt
fick rum med hästar och tross. Vakter utställdes, såsom i fält; hästarna
förblefvo sadlade. Eld upptändes, aftonmåltiden framtogs ur medförda
förråd, sofställen tillreddes af löf och riskvistar.
Aftonbönen fick icke försummas; de voro ju alle rättrogne israeliter.
Assar Kaba, Ruben Zevis stallmästare och anföraren för hans lifvakt, en
ståtlig, kraftfull spansk jude om föga mer än trettio år, läste bönen
och därefter ett kapitel ur första Mose bok, tjuguåttonde kapitlet:
»Jakob drog ut från Beer-Seba och for till Haran. Och han påträffade ett
ställe, där han dröjde öfver natten, ty solen hade gått ned. Och han tog
en af stenarna på det stället och lade den till hufvudgärd åt sig och
lade sig på det stället att sofva. Och han drömde, och si, en stege stod
på marken, och dess spets räckte upp till himmelen, och si, Guds änglar
stego därpå upp och ned. Och si, Herren stod öfverst därpå och sade: Jag
är Herren, Abrahams, din faders, och Isaks Gud. Den jord, hvarpå du
ligger, skall jag gifva åt dig och din säd ... Och si, jag är med dig
och skall bevara dig hvar du går.»
Det var nu fullständigt mörkt; regnet begynte falla i stora droppar. En
del af karavanen hade inslumrat, när utanför stallet hördes knäppningen
af en musköthane, som icke gaf eld, troligen emedan fängkrutet blifvit
vått. Strax därpå rapporterade en af vaktposterna, att en skugga smugit
sig tätt förbi honom och försvunnit i mörkret.
Fyra män utsändes att rekognoscera. De hade ännu icke återvändt, när i
det öppna rummet ofvanför den halfva väggen visade sig konturerna af ett
hufvud och en dämpad röst sade:
-- Gefahr! Gefahr! Todtgebrannt werden![24]
Nu väcktes alla de sofvande, två man utsändes och återvände om några
minuter med en halfvuxen pojke, så trasig, så smutsig och af ett så
afskräckande vildt utseende, att någre af de uppskrämde israeliterne
gjorde korstecknet, såsom de sett katolikerne göra, ty mot gastar och
onda andar ansågs ingenting annat hjälpa.
Fången hade låtit taga sig utan försök att fly. Han förhördes och
svarade med samma dämpade röst, såsom hade han fruktat lyssnare:
-- Gleich fort![25] Todtgebrannt werden!
Föga belåten med detta korta svar, lät Assar Kaba rikta två musköter mot
fången och frågade hvem som utskickat honom.
Den trasige pojken skrattade föraktligt och svarade på samma böhmiskt
tyska munart:
-- Rid! Rid, om du vill hafva mer än en half timme att lefva! Petrowitz
väntar på sömnen och midnatten.
Bland alla Böhmens vid denna tid ryktbare röfvarechefer var Petrowitz
den slugaste, blodtörstigaste och mest fruktade. Man höll ett kort
krigsråd. Pojken kunde vara en förrädare, en lockfågel, utsänd till att
locka ett rof i bakhåll. Det syntes säkrare att tillbringa natten under
gevär i stallet, som dock erbjöd något skydd, än att våga sig ut på
okända vägar i mörkret.
Under denna rådplägning återvände de fyra först utsände spejarne. De
hade smugit sig in i hålvägen och på afstånd upptäckt en lägereld bakom
bergväggen. Man hade att befara angreppet af en öfverlägsen styrka, och
spejarne tillrådde ett skyndsamt återtåg samma väg som man kommit.
[Fotnot 24: Fara, fara! Innebrännas!]
[Fotnot 25: Genast bort!]
Rådet antogs. Hästarnas hofvar omlindades med halm för att icke förråda
de flyende. Men i detta mörker, på denna oländiga väg och utan
vägvisare!
Fången sade:
-- Jag känner vägen. Binden mig framför den främste ryttaren, men lämnen
mig tygeln och händerna fria! Skjuten ned mig, om jag förråder eder!
Det fanns intet annat val. Innan kort var den lilla truppen, så tyst som
möjligt, åter på väg i mörka natten. Regnet, som smattrade mot
berghällarna, bidrog att förtaga ljudet af hästarnas varsamma steg
mellan stenar och vindfällen.
På detta sätt hade man hunnit nästan ut från bergstrakten, när plötsligt
ett skott blixtrade fram ur en klyfta. Det upplyste för ett ögonblick
den ödsliga vildmarken, slocknade hastigt, men efterföljdes af två eller
tre andra. Bergens ekon återkastade ljuden, så att man tyckte sig höra
en uthållande musköteld från alla sidor.
-- Det är ingenting, sade gossen skrattande. De sikta illa i mörkret,
och deras musköter klicka i regnet. De skjuta ej för att träffa, de
skjuta signal.
Han hade rätt; ingen träffades. Men nu hade truppen kommit till
småskogen och stötte vid hvarje steg mot snår eller trädstammar.
Ryttarne måste sitta af och leda hästarna. Fången lämnades ensam i
sadeln, hans ryttare ledde Ruben Zevis häst. De sjuttio åren
protesterade mot en fotvandring under dessa omständigheter.
Vägvisaren lyckades finna en fotstig, på hvilken man slutligen uppnådde
öppna fältet. Men småskogen hade medtagit en dyrbar tid. När man kunde
urskilja en friare utsikt, höll vägvisaren stilla och uppmanade ryttarne
att låta sina hästar dricka ur regngölarna. -- De torde snart behöfva
ungerska ben, anmärkte han. Ungerska hästar voro af alla de snabbaste.
Gossen hade afstigit och lyssnat åt det håll, hvarifrån vinden blåste.
Därpå kastade han sig ned på en flat berghäll, lade örat mot hällen och
lyssnade åter, utan att draga andan.
-- Jag trodde det, sade han slutligen lifligt. De äro fyrtio eller
femtio man till häst. De hafva tagit en omväg för att undvika småskogen.
Vi hafva tio minuters försprång.
-- Hvem har tagit en omväg?
-- Petrowitz.
Det behöfdes ej mer. Detta enda ord bevingade flykten. Ruben Zevi med
sin eskort jagade fram öfver det öppna fältet, öfver osådda åkrar,
förvildade betesmarker, ruiner af byar och igenvuxna gångstigar. De
passerade ett vadställe öfver floden Radbusa, nästan utan att veta det.
Ve den ryttare, hvars häst snafvade i mörkret öfver en stubbe eller bröt
sin fot mot en slipprig sten! Ingen hade tid att vänta eller att hjälpa.
Två man blefvo efter. Regnet hade småningom upphört, och den mörka
natthimmelen klarnade något, så att man stundom såg den gula randen af
halfmånen glittra öfver bergen och kunde urskilja Böhmerwalds toppar.
-- Hafva vi långt till Dobrschan? frågade under ridten Assar Kaba, som
nu fattat ett obegränsadt förtroende till sin vägvisare.
-- Till Dobrschan? Vi komma alldeles icke till Dobrschan, vi komma till
Niirschan, det är jämnare väg, och dess garnison kan blifva oss nyttig.
Ännu hafva vi öfver en mil att rida.
-- Den milen blir seg. Våra hästar tröttna.
-- Den milen kunde kosta vår hals, genmälde gossen, om ej Petrowitz'
hästar vore lika trötta som våra. Han företog i går ett misslyckadt
ströftåg mot Tuschkan.
Om en stund begynte den tidiga majmorgonen ljusna. De flyende hade ingen
tid att se sig tillbaka, men de trodde sig höra trampet af hästhofvar,
som kommo beständigt närmare.
Ruben Zevis häst segnade ned på hasorna. Den gamle mannen kunde af
trötthet knappt hålla sig kvar i sadeln. Assar Kaba red den starkaste
hästen, lyfte sin herre framför sig i sadeln och fortsatte ridten.
Ständigt närmare kom Petrowitz och med honom undergången. Vid en
krökning af vägen kunde de flyende räkna sina förföljare, knappt mer än
tvåtusen alnar bakom. Det var en trupp beridne röfvare om vidpass fyrtio
man, och de kommo från vindsidan. Man kunde tydligt höra hästarnas
flåsande.
Bland de flyende hyste knappt någon mer ett hopp om räddning, när
gossen, som fortfor att rida främst, pekade på ett föremål vid sidan om
vägen framför dem och ropade:
-- Se! Om två minuter skola vi vinna ett försprång!
Föremålet vid vägen befanns vara en af dessa groft uthuggna stenbilder
af jungfru Maria med barnet, hvilka mångenstädes stå uppställda vid
vägarna, särskildt vid korsvägar, dels som böneställen för de
förbifarande, dels med sparbössor för välgörande ändamål. Om en stund
sågos förföljarne göra halt, innan de uppnått mariebilden, och råka i
tvist med hvarandra. Där blef en häftig ordväxling; röfvareskaran delade
sig åt båda sidorna öfver de närmast liggande åkerfälten för att på
detta sätt kringgå bilden. De mest förhärdade ville rida vägen fram, men
flertalet kunde ej förmås att utan ett korstecken och ett _ave_ rida
förbi denna heliga plats. Slutligen valde alla en omväg.
Man hörde Petrowitz svärjande uppmana sitt uppstudsiga folk att skynda,
ty på en höjd nära Niirschan visade sig fjärran en afdelning kejserligt
kavalleri. Men åkermyllan, uppblött af regnet, klibbade vid hans trötta
hästars hofvar och gaf, jämte omvägen, de flyende försprång. Ruben Zevi
och hans än mera uttröttade följeslagare uppnådde i sista minuten foten
af den höjd, på hvars topp kavalleripatrullen bevakade den kringliggande
nejden. Petrowitz' fruktade band såg med oförställdt raseri sitt säkra
byte undkomma; gjorde trotsigt halt, liksom för att invänta ett anfall,
och aflossade utmanande sina karbiner i luften. Detta förblef icke
obemärkt. Förbittradt öfver en så stor fräckhet, gaf det kejserliga
kavalleriet sina hästar sporrarna för att antaga utmaningen. Men
Petrowitz fann icke för godt att denna gång våga en ojämn strid. Han
drog sig, visande tänderna, stormodigt tillbaka till sina otillgängliga
bergshålor. Emellertid lyckades denna hans förmätenhet, jämte försöket
mot Tuschkan och otaliga andra, förgäfves öfverklagade våldsbragder,
slutligen sätta lif i den slappa kejserliga styrelsen öfver Böhmen.
Garnisonen i Pilsen, förstärkt med truppen i Niirschan, fick order att
göra slut på plundrarnes olidliga ofog. Några veckor efter sin
misslyckade jagt på den förgyllde juden blef Petrowitz omringad, utdrefs
ur sina bergshålor och jagades som en varg från klyfta till klyfta.
Priset på hans hufvud frestade en af hans eget folk, som sköt honom
bakifrån, medan han tvättade sitt blodiga ansikte i en källa.