Svamp, hvarför har jag dig?
Följande morgon uppstod Ruben Zevi med solen. Galilei hade ej kunnat
hindra dagens stjärna att gå kring jorden; påfven i Rom kunde ej hindra
en jude att omspinna jorden med sitt gyllene nät.
I tidiga morgonstunden, mellan klockan fyra och sex, plägade Ruben Zevi
uppgöra sina fälttågsplaner. Ensamheten var hans förtrogne. Klockan sju
började kontorstimmarna, men före sju gjorde han vanligen sin morgonrund
kring borgen.
I dag, när han tidigare än vanligt inträdde i nedra våningen,
öfverraskade han sin brorson Joas vid en förbjuden affär. På ett långt
bord lågo diverse persedlar kringströdda under sortering och granskning.
Det var fältkappor, svärd, pistoler, harnesk, gehäng, madonnabilder, ur,
smycken af koppar, silfver och guld, kläder och husgeråd, ända till
begagnade stöflar och skjortor, påtagligen krigsbyte och en del ännu
fläckadt med blod.
Den rike bankiren tyckte icke om denna handel, hvarmed hans brorson
ännu, af vana och vinningslystnad, i smyg befattade sig.
-- Hvad nu, Joas -- sade han med rynkad panna -- är det så du visar dig
mån om husets anseende? Blygs du icke att inlåta dig i handel med
marodörer och liktjufvar?
Joas grep till en nödlögn. En af gårdagens utplundrade trosförvanter
hade trugat på honom sina varor för en skärf till bröd.
-- Paraplymakare du! -- Och den gamle mätte honom med en föraktlig
blick. -- Du har köpt krigsbyte af svarte Kunz.
Svarte Kunz var en af dessa krigets roflystna gamar, som slå ned på
valplatserna för att plundra de döde och nedsticka de sårade. Han
underlät icke att efter ett lönande byte offra ett vaxljus åt jägarnes
patron, Sankt Hubert, men sina affärer uppgjorde denne fromme
helgontillbedjare helst med judarne.
Ruben Zevi kastade en likgiltig blick på rofvet och upptäckte ett
föremål, som ådrog sig hans uppmärksamhet. Det var en fint arbetad
hårnål af silfver i form af en lilja. Han tog nålen, granskade den och
fann ett märke på liljans blad.
-- Ja, sade han eftersinnande -- det är _den ena_. Hvar har Kunz funnit
nålen?
Joas visste det icke.
-- Kalla hit honom i afton efter mörkningen! En likröfvare får ej ingå
genom min port vid dagsljus. Joas, nästa gång du drifver handel med
sådant folk och sådana varor, snör då din ränsel och vandra åter den
väg, från hvilken jag upptagit dig! Nålen behåller jag, han har förr
varit min.
Brefposten i Tyskland var denna tid långsam, osäker och ofta tvärt
afbruten. Alla viktigare affärer uppgjordes genom ombud eller kurirer.
Ruben Zevi mottog dagligen sådana. Några fingo besked i kontoret; andra,
som medförde hemliga uppdrag, mottogos af penningfursten i enrum. En
efter annan anmäldes och fick företräde i ett litet skåplikt rum
innanför den större kontorslokalen.
I dag anmäldes en skäggig protestantisk senator från staden Augsburg.
Ärendet gällde ett lån, som staden upptagit år 1631 mot pant af sina
tullar och som nu var förfallet. Augsburg hade sedan denna tid intagits
af svenskarne och brandskattats af de kejserlige; staden kunde icke
betala och fick med nöd anstånd mot tjugu procent i ränta.
Därefter inträdde en kanik från Trier. Domkapitlet låg i fejd med sin
furstbiskop och behöfde ett förskott. Visserligen hade Ruben för samma
ändamål lämnat förskott äfven åt den furstlige biskopen, men desse
prelater voro penningstarke, de hade sin rika inkomst af pilgrimerne,
som vallfärdade dit att tillbedja Tysklands heligaste relik, frälsarens
osömmade lifrock.
Den näste var en kurir från agenten i Madrid, som underrättade, att han
blifvit häktad af inkvisitionen, lagd på sträckbänken och tvungen att
köpa sig fri för en betydlig penningsumma. Svaret blef, att han skulle
gifva sig tålamod tills nästa silfverflotta ankom från Peru: principalen
hade utväg att hålla honom och sig skadeslösa.
Nästa sändebud var från konung Kristian IV i Danmark. Han behöfde
penningar att utrusta sin flotta och fick dem mot pant af tullen i
Sundet och tjugufem procent.
Konung Carl I i England skickade en hemlig agent med förskrifning på
skeppsumgälderna mot ett lån af 100,000 pund sterling och tjugu procent.
Agenten affärdades med det snäfva besked, att konungen skulle först
betala sina förfallna räntor på förra lånet; parlamentet hade förklarat
skeppsumgälderna olagliga; på dem kunde hans majestät icke vänta något
nytt lån ens till femtio procent. Ville agenten erbjuda ostindiska
kompaniets borgen, skulle han få huru mycket som helst.
Judarne i Smyrna klagade öfver intrång af sina trosförvanter i Aleppo
och anhöllo, att Ruben Zevi ville undandraga dessa sin kredit. Bankiren
svarade, att judarne i Aleppo erbjödo god säkerhet; han kunde ingenting
göra. Smyrna vore rikt nog att själf underhålla konkurrensen. Han hade
gifvit enahanda svar åt judarne i Alexandria, i Kapstaden och i Lima.
Sultanen Ibrahim i Konstantinopel skickade en jude med ny anhållan om
lån. Han behöfde tre månaders sold för janitscharerne, som hotade
afsätta honom, likasom de tillsatt honom. Ruben Zevi gjorde sig noga
underrättad om ställningen, fann Ibrahim sitta lös på tronen, men gaf
ett förskott mot fyrtio procent för att betrygga föregående lån.
Den siste anmälde för i dag var en af Ruben Zevis egne agenter i
Frankrike, där han understödde det missnöjda partiet mot kardinal
Richelieu. Agenten medförde dåliga underrättelser. Det gick illa för
hertigen af Orléans; kardinalen var mäktigare än någonsin. Ruben Zevi
hade förspillt en million på en misslyckad politisk intrig.
-- Tålamod, sade han, kardinalen lefver icke i evighet. -- Och
kardinalen dog året därpå.
Mottagningen var afslutad klockan elfva, och bankiren gaf order i
kontoret om afgående expeditioner, när en kejserlig adjutant inträdde
och öfverbragte en kallelse till Ruben Zevi att infinna sig klockan fyra
eftermiddagen hos öfverhofmarskalken grefve Trauttmannsdorff.
Kontorspersonalen betraktade hvarandra med frågande blickar. Skulle
deras principal ställas till ansvar för den ur luften gripna historien
om påskalammet?
Ruben Zevi svarade:
-- Framför min underdåniga hälsning till hans herrlighet hofmarskalken,
att jag skall infinna mig på utsatt tid.
På slaget fyra lät han anmäla sig i öfverhofmarskalkens palats. Han
fördes genom rader af undrande kammartjenare och hofmän till grefvens
kabinett. Aldrig förr hade en sådan gunst beviljats en jude. Hofmännen
hviskade till hvarandra, att denna ära torde kosta en Mose lärjunge
vackra penningar.
I kabinettet befann sig kejsar Ferdinand III:s gunstling och främste
statsman, grefve Trauttmannsdorff, en lång, groflemmad herre med ett
utseende som skulle varit afskräckande, om det ej mildrats af en klok,
välvillig blick, hvilken ingaf förtroende. Bakom honom satt
geheimesekreteraren von Miltitz och i ett hörn af rummet en i kappa
insvept obekant man. Juden förblef under samtalet stående och inbjöds ej
heller, oaktadt sin ålder, att taga plats.
Grefven började med ett beklagande af gårdagens våldsamheter, hvarom han
för sent blifvit underrättad, och erbjöd sig att bemedla en rättvis
undersökning af klagomålen mot judarne. Därefter begynte han tala om det
beklagansvärda kriget, om kejsarens uppriktiga önskan att sluta fred på
antagliga villkor och grefvens egna förhoppningar att freden vore snart
förestående, endast man lyckades krossa den redan tillbakakastade
svenska makten med ett afgörande slag. Utsikterna vore nu de bästa, men
skattkammarens behof af penningar stort för ögonblicket. Han kunde
erbjuda de bästa säkerheter, om Ruben Zevi -- och här nedlät han sig
till ett förbindligt småleende -- ville med sin kända kredit och sitt
stora anseende på penningmarknaden bemedla ett statslån på fyrtio
millioner gyllen, hvaraf hälften skulle inom Maj månad inflyta kontant
och resten i mindre poster om fyra millioner i månaden intill slutet af
Oktober.
Ruben Zevi afhörde stillatigande detta förslag och tillät sig därpå en
ödmjuk fråga om säkerheterna.
Grefven uppräknade kejsaredömets omätliga hjälpkällor, utom subsidier
från Spanien och Neapel, samt erbjöd en pantförskrifning af
riksdomänerna och Donautullarna. Sannolikt kände Ruben Zevi dessa
tillgångar bättre än grefven själf och visste, att största delen redan
var pantförskrifven öfver sitt värde. Han förklarade i samma ödmjuka
ton, att han ingalunda betviflade grefvens försäkran, men att han icke
kunde disponera en så betydlig kredit i nuvarande osäkra tider. Ville
hans nåd förnya säkerheten för några föregående små förskott till
krigskassan och riksskattkammaren samt ställa personlig borgen af några
namngifna, högtstående personer, hvaribland kurfurstarne af Bajern,
Mainz, Trier och Köln, skulle Ruben göra hvad han förmådde för att
sammanbringa ett belopp af tjugu millioner mot löpande ränta af femton
procent.
Vid dessa ord uppreste sig mannen i kappan häftigt och utropade:
-- Hvad? Personlig borgen? Och femton procent? Detta är oförskämdt!
Bankiren bugade sig djupt. Han hade genast anat under kappans inkognito
en hög person, som införts genom en löntrappa, emedan han icke velat
blifva bemärkt. Alla mynt buro denne mans bild, och Ruben Zevi hade känt
kejsar Ferdinand III redan som konung af Ungern. Denne monark var af
medellängd och hade i ungdomen varit sjuklig, hvarom hans gulbleka hy
ännu vid trettiotre år bar vittne. Han bar långt svart hår, benadt åt
höger, långa uppåtvikna mustascher och pipskägg. Öfver de stora,
glanslösa bruna ögonen hvälfde sig ett par starkt markerade ögonbryn
snedt uppåt; en kejserlig örnnäsa förliktes icke rätt väl med ett par
tjocka läppar och en uttryckslös haka. Dräkten var en ovanligt stor
spetskrage, vida ärmar och benkläder samt en åtsittande broderad lifrock
af svart sammet, öfver hvilken, vid högtidligare tillfällen än detta,
hängde på bröstet Gyllene skinnets orden. Gestalten, likasom
förståndsgåfvorna, voro en kejsares, hvilken rätteligen varit född till
en liten markgrefve, ehuru hans äldre broders död och den mera energiske
faderns inflytande banat honom en väg till det heliga romerska rikets
gamla kejsaretron. Obetydlig i öfrigt, var likväl Ferdinand III känd för
två lyckliga statsgrundsatser: han undandrog sig jesuiternes öfvermakt
och uppträdde i skattkammarens ruinerade ställning som en sparsam
rikshushållare. Det var sistnämnda egenskap som nu framkallade hans
vrede öfver judens förslag.
Öfverhofmarskalken bugade med en bejakande, meningsfull nick och
fortsatte underhandlingen.
-- Låt oss förstå hvarandra, sade han. När jag sade fyrtio millioner,
inser ni, att jag vet uppskatta eder stora kredit. För de första
behofven komma vi tillrätta med tjugu millioner inom Augusti,
fullhaltigt klingande mynt. Hans majestät kan ej nedlåta sig att begära
personlig borgen af sina vasaller, men föreslå de säkerheter ni anser
tillfredsställande!
-- Ers herrlighet vet -- återtog Ruben Zevi i sin lugna, ödmjuka ton --
att krediten begär säkerhet för i dag och säkerhet för i morgon. Om jag
uppmanar mina trosförvanter att sammanskjuta dessa betydliga summor,
hvilka ej stå till mitt förfogande, skola de fråga: Hvar är _vår_
säkerhet för i morgon? Vi plundrades i går, vi kunna plundras i morgon.
Ers herrlighet, gif oss skydd under romerska rikets lag, under kejsarens
rättvisa spira, och vi skola bevisa oss vara tacksamme undersåtar!
Grefve Trauttmannsdorff växlade en blick med mannen i kappan och läste
där ordet: lofva! Så mycket hade Ferdinand III lärt af jesuiterne: åt
kättare och otrogne lofvar man allt. En annan fråga blir hvad man
håller.
-- Jag är öfvertygad, att hans majestät af medfödd mildhet samtycker att
låta nedlägga anklagelsen mot edra trosförvanter, lofvade hofmarskalken.
-- Enligt romerska rikets lagar fordrar hvarje anklagelse bevis, fortfor
juden oförskräckt, och detta åtal är obevisligt. Det som kan bevisas är,
att mina trosförvanter lidit personligt öfvervåld och blifvit beröfvade
sin egendom. Straffa våldsverkarne, återställ det röfvade godset, och vi
skola göra allt hvad vi förmå för att tjena skattkammaren på antagliga
villkor.
-- Ni uppställer nya villkor! utbrast hofmarskalken, som såg vredens
rodnad uppstiga på hans herskares gulbleka kinder.
-- Ingenting annat än säkerheten för i morgon, svarade Ruben Zevi lika
bestämdt och lika ödmjukt.
-- Och om jag lofvar utverka hans majestäts och riksdagens samtycke att
judarne ställas under skydd af ett nytt reglemente, som tryggar deras
säkerhet?
-- Förlåt, ers herrlighet, jag fördristar mig i djupaste underdånighet
anhålla om en rikslag med kejsarens signet och underskrift samt straff
och ersättning för gårdagens öfvervåld.
Mannen i kappan kunde icke längre styra sin vrede. Han reste sig åter
och trädde hotande fram till den oförvägne, som vågade föreskrifva en
kejsare lagar.
-- Vet du hvem jag är? frågade han.
-- För sexton år sedan hade jag, ringe tjenare, den nåden att förskjuta
omkostnaderna för eders kejserliga majestäts val till konung af Ungern,
och samma nåd vederfors mig för fem år sedan, när eders majestät, till
alla trogna undersåtars fägnad, täcktes uppstiga på sina ärorika fäders
tron.
-- Och därför tror du dig, gamle schackrare, kunna diktera lagar för din
kejsare, fortfor monarken, mera retad än blidkad af denna erinran om
riksvalens hemliga driffjädrar. -- Hvad hindrar mig att för en sådan
oförskämdhet låta hänga dig i den högsta galge i Regensburg och utpiska
edert fördömda släkte som råttor öfver mitt rikes gränser?
-- Ingenting annat än eders majestäts egen höga rättvisa, svarade juden,
bugande nästan till golfvet. -- Vi stå för närvarande under ingen lag.
-- I lyden under ett reglemente, det är nog för skadedjur. Alltför länge
har jag tålt edert öfvermod. Min fader har gisslat eder med ris. Vill
ni, att jag skall gissla eder med skorpioner? Trauttmannsdorff, sätt upp
skattkammarens förbindelse på tjugu millioner mot sex procent! Han
ockrar för godt köp med kättarne, den otrogne hunden, och begär femton
procent af rättrogne katoliker ... Förstår du mig, jude? Du har två
veckors anstånd för första inbetalningen, sedan en million i veckan,
intill dess du aflämnat tjugu. Svamp, hvarför har jag dig?
Och kejsaren lämnade vredgad rummet genom samma löntrappa, där han
inträdt. Ferdinand III var ingen grym despot, men efter alla de
förödmjukelser han själf nödgats smälta af sina motspänstige
riksfurstar, var det en lisa för hans stolthet att engång kunna
förödmjuka en penningfurste, helst när det gällde en besparing i de
millioner, som uppslukades af krigets glödande Moloch.
Var denne monark nog oerfaren att tro sig kunna utskrifva millioner i
tvångslån lika lätt som hans fältherrar utskrefvo dem i brandskatt,
hyste dock icke hans erfarne öfverstehofmarskalk samma lyckliga
illusion.
-- Tag plats, sade grefven förbindligt, när dörren tillslöts efter hans
herre. -- Jag kunde icke visa eder ålder denna uppmärksamhet i kejsarens
närvaro.
Bankiren satte sig.
-- Min bäste herre, sade grefven, jag ville säga min bäste herr
kejserlige hofbankir, om ni önskar en sådan småsak ... jag hoppas, att
ni icke missförstår hans majestät. Ni vet, att det habsburgska blodet
lätt svallar öfver, men när vår nådige herre får tid att lugna sig, har
ni intet att frukta. Tvärtom, han är mild och rättvis, ni har mycket att
hoppas, endast ni fogar er efter hans befallningar. Låt oss återkomma
till saken. Begär ej för mycket; begär ej en ny lag, där ni vet, att
kejsaren intet förmår mot de andlige kurfurstarne, som hålla strängt på
trosformerna. Hvad åter angår öfvervåldet i går, skall anklagelsen mot
judarne nedläggas och skattkammaren utbetala ett skäligt belopp i
skadeersättning. Här är förteckning på säkerheterna, till en början för
tjugu millioner. Välj ut dem ni anser bäst! Jag vågar icke bevilja er
femton procent, då hans majestät är så bestämdt däremot, men låt oss
uttänka en medelväg. Hvad säger ni om tio procent? Äro vi ense därom?
-- Jag skulle vara det, om säkerheten vore därefter. Men ers herrlighet
tillåter mig tvifla därpå. Se här, denna pant ... och denna ... och
denna ... de äro förut intecknade till mer än halfva sitt värde.
-- Nåväl, hvad gör man icke när man behöfver penningar? Afdrag från
kapitalet dessa fem procent, som ni håller så strängt på. Vi ställa
lånet på nittiofem för hundra. Det gör för tjugu millioner en millions
kapitalrabatt.
-- Ers herrlighet behagar skämta. Antag, att vi förlora endast fyra
millioner på säkerheterna, och ers herrlighet bjuder en millions
kapitalrabatt! Bevilja trettio procents rabatt, sjuttio för hundra, och
lånet kan fås till sex procent, som hans majestät behagade föreslå.
Hofmarskalken bet sig i läppen. Det var hårda villkor, men intet
ovanligt i dessa tider, när låntagaren stundom ej fick mer än hälften af
det nominela beloppet.
-- Vet ni också, min bäste herr hofbankir, hvad ni och edra
trosförvanter riskera på ett afslag? frågade han, knackande med en
pennknif i bordet.
-- Jag vet det, svarade Ruben Zevi lika lugnt. Det är ej första gången
vi utdrifvas ur ett rike för att nedsätta oss i ett annat. Men tillåt
mig göra ers herrlighet uppmärksam därpå, att en stor del af rikets
fastigheter och riksfurstarnes enskilda förmögenhet äro pantförskrifna
för vår räkning.
-- Man annullerar förbindelserna.
-- Möjligt. Men då annullerar man också krediten.
-- Hvad är ert sista pris?
-- Trettio procents kapitalrabatt, sex procents ränta, in- och
återbetalning på bestämda terminer i fullhaltigt mynt. Vi godkänna icke
kejsar Ferdinand II:s underviktiga mynt. Jag skall lämna bestämdt svar
nästa onsdag, sedan jag granskat säkerheterna.
-- Och jag skall vänta er här om onsdag. Von Miltitz, ledsaga
hofbankiren.
Härmed var underhandlingen afslutad. Öfverhofmarskalken grefve
Trauttmannsdorff lämnade fritt lopp åt sin munterhet, när juden gått.
-- Så slug och ändock lurad! utbrast han med ett diplomatiskt löje. På
dessa säkerheter får han icke femtio procent tillbaka. Men han har
dikterat lag för en kejsare, och har han icke fått allt, har han likväl
fått löften. Det är så detta folk tränger sig igenom. I dag ett steg
tillbaka, i morgon två steg framåt. Hvad är kejsarens makt mot
penningens? Denne bugande, alltid förtrampade, alltid ödmjuke, alltid
förslagne mammonstjenare är för ögonblicket mäktigare än Ferdinand III
och hans romerska rike.
Ruben Zevi sade vid sig själf, när han gick:
-- Vore detta lån min enda affär, blefve jag ruinerad på panterna. Men
detta lån är min pant för hundrade föregående. Det lönar sig att vara
oumbärlig för makten. Jag och kejsaren behöfva hvarandra. Må han kalla
oss råttor och skadedjur; vi dia hans rikes mjölk, intill dess att vår
tid är kommen.
Klockan nio på aftonen infann sig i borgen en liten svartmuskig karl,
som med sina ständigt rörliga armar och ben påminde om ett krypande
skaldjur. Det var svarte Kunz.
-- Hvar har du funnit denna nål? frågade honom Ruben Zevi, visande
silfverliljan.
-- Jag har hittat honom vid floden, svarade Kunz.
-- Du ljuger, karl. Du har funnit honom på ett slagfält, där du funnit
ditt öfriga byte.
-- Möjligt. Jag minns ej så noga. Jag hittar så mycket.
-- Vill du säga mig hela sanningen för dessa blanka tre gyllen, eller
vill du hellre piskas ut af mina drängar?
-- En fattig karl tycker mera om penningar än om stryk. Hvad skulle jag
veta? Jag förtjenar mitt bröd hvar jag kan.
-- Nå?
-- Det var i Neunburg.
-- Kunde tro det. En bajrare eller en svensk?
-- Död som död. Där var en fot i sanden. Drog fram foten, två ben och en
pojke.
-- Lefde han?
-- Hvad skulle han lefva under fyra fot grus! Han bar nålen och en
svensk daler insydda i rockfodret.
-- En svensk således. Och du stack icke ned honom för att bekvämare
plundra?
-- För sådana paltor? Stöflarna voro icke värda en gyllen. Litet
sparkade han med benet, det är så vanligt, att dödt folk sparkar.
-- Således lefde han?
-- Vet jag det? Hugg hufvudet af en tupp, och han skall ännu kunna
flyga!
-- Tror du, att jag kan göra dig gagn eller skada?
-- Penningen kan alltid göra gagn eller skada, svarade likplundraren med
ett försmädligt grin.
-- Nåväl, gå till Neunburg, förskaffa dig de möjligast noggranna
underrättelser om pojken, hos hvilken du funnit nålen. Men försök ej att
ljuga; du ser, att det lönar sig icke hos mig. Tjugu gyllen, om du med
säkerhet vet, att pojken lefver. Fyrtio, om du kan säga mig hvar han
finnes. Hundra, om du för honom lefvande till mig, och galgen, om du
bedrager mig eller försummar ditt uppdrag. Har du förstått?
-- Jag har förstått hundra gyllen.
Och svarte Kunz lofvade Sankt Hubert ett försilfradt vaxljus, om
helgonet bistod honom att förtjena en så vacker hittarelön.
Ruben Zevi granskade ånyo silfverliljan.
-- Hon kan vara den ena, men hon kan också vara _den andra_, sade han
eftersinnande. Hvarför märkte jag ej båda nålarna olika? Hvarför kan du
ej tala, du vandrande lilja af Claude Ballin? Hvarför kan du ej berätta
genom hvilka händer du gått?