Du skall dia hedningarnes mjölk.
Den fria riksstaden Regensburg vid Donaus krökning från sydväst till
sydost räknade gamla anor från ett romerskt fältläger och hade vuxit
till välstånd såsom en hamnplats för det rika Nürnberg. Sin största
betydelse fick Regensburg dock af det heliga romerska rikets herredag,
som här plägade samlas ända till så sena tider som 1806. Herredagen,
eller rättare furste- och biskopsmötet, var stadens stolthet och
inkomstkälla, stundom äfven dess fara, såsom när Johan Banér i Januari
1641 var nog förmäten att sända öfver floden femhundra kulor till en
föga angenäm öfverraskning för kejsar Ferdinand III och hans församlade
riksfurstar.
Banérs förmätenhet hade kunnat blifva farlig, om icke Donau gjort myteri
och fransmannen Guébriant icke klenmodigt vägrat med sina trupper
understödja den djärfve nordbon. Nu blef hans förmätenhet straffad med
ett återtåg, som nära nog liknade flykt och af de kejserlige förkunnades
som en sådan, men icke desto mindre, tack vare Neunburgs tappra försvar,
förde den svenska hären med ringa förlust i säkerhet och dess fältherre
till grafvens ro. Banér slöt sin hjältebana i Halberstadt den 10 Maj
samma år 1641. Åttatiotusen stupade fiender, sexhundra eröfrade fanor,
strömmar af tårar och en bred, rykande väg af ruiner betecknade hans
spår genom Tyskland och krigets trofé på hans frejdade graf.
Regensburg hade upplefvat mycken bestörtning och därefter mycket jubel i
denna stormiga tid. Riksmötet fortfor ännu i Maj under ändlösa
rangtvister, intriger och protokoller. Fienden var förjagad, svallvågen
återkastad från Donaus stränder, men lugnet återvände icke så snart
bland de afundsamme riksfurstarne och i det godmodiga, men lätt
upprörda, lätt fanatiserade schwabiska folklynnet. Krigsfångarne, som
fördes i triumf genom staden för att interneras i fästningarna, fingo
förnimma mycket hån. Oviljan mot desse Bajerns förhärjare mildrades
ingalunda däraf att de därjämte voro kättare, som förde krig mot den
allena saliggörande kyrkan och mången gång behandlat mariebilderna med
ett förakt, hvilket djupt upprört alla fromma katoliker. Det kom någon
gång till stenkastning på desse afväpnade fångar, som skyddades af en
stark eskort; men vanligare var, att de följdes i hälarna af smädande
folkhopar. Och när en sådan hop icke längre kunde uttömma sin vrede mot
kättarne, sökte den andra föremål för sina upprörda känslor.
I Regensburg, likasom i flera det romerska rikets större städer, var ett
litet antal judar bosatt; ständiga föremål för misstro, förakt och
förföljelser, men alltid med sin klokhet, sin sparsamhet och sina
förslagna hufvuden trängande in i remnorna af ett samhälle, som var föga
utveckladt och nu lossnat i sina fogningar. De idkade intet jordbruk och
fingo ej inträde i de strängt begränsade, om sina privilegier afundsjuka
handels- och handtverksskråen. Judarne brukades som nyttige agenter,
mäklare och mellanhandlare, sysslade med allehanda förbisedda, icke
alltid väl renommerade yrken och voro mångenstädes i tysthet de
bankirer, hvilka mäktige herrar, kejsaren själf icke undantagen, i
behofvets stund anlitade mot räntor, som höllo långifvaren skadeslös för
lidna förluster. När behöfvas ej penningar, särskildt i krigstid?
Hemligheten af det beskydd judarne åtnjöto mot de ständigt fientliga
folkmassorna var ingen annan än just denna bankirrörelse i de
maktägandes tjenst.
I Regensburg, såsom i Rom, i Frankfurt och många andra städer, bebodde
judarne ett Ghetto, ett strängt afspärradt judekvarter, till det yttre
trångt, smutsigt, oansenligt, misstänkt och af stadens öfrige invånare
betraktadt med afsky. Regensburgs Judengasse räknade blott en enda
byggnad af någon betydenhet, ett grått, dystert stenhus om två våningar
med gafveln mot gatan och en trång gård, befäst med höga murar, kantade
med järnspetsar. Hela denna afstängda borg var en fästning för sig, den
massiva ekporten starkt järnbeslagen och lämnande blott en liten,
ständigt bevakad och omsorgsfullt tillreglad sidogång öppen för dagens
trafik. Själfva de små fönstren försvarades icke blott af tjocka luckor,
som stängdes om nätterna, utan ock i nedra våningen af järngaller, som
gåfvo huset utseende af ett fängelse. Här bodde judeförsamlingens
anseddaste patriark, en på sin tid nästan lika mäktig penningfurste som
huset Rothschild i våra dagar.
Hans namn var Ruben Zevi Ben-Isak, men i det kristna Tyskland var han
känd under benämningen _Der vergoldete Ruben_, hvilken benämning var
känd äfven i svenska hären såsom _Förgyllda Ruben_. Denne man ansågs
nämligen vara omätligt rik, och när Banérs här från andra stranden af
Donau bekikade Regensburg, spejade sannolikt månget lystet öga efter den
förgyllde judens hus, hvilket tycktes så enkom inbjuda en fattig
krigares toma hand till sköfling. Ruben Zevi bedref sina affärer mycket
tyst och mycket försiktigt. Sällan såg man honom, föga kände man hvar
eller huru han förde bakom härarnas kanoner sitt gyllene krut i fält,
men man visste, att han öfverallt hade sina agenter på krigsfot, att han
underhöll hemliga kontor i Wien, München, Nürnberg, Frankfurt, Warschau,
Amsterdam, Paris, Madrid, Konstantinopel, ja man påstod äfven i
Stockholm. Ty den förgyllde juden, sade man, var, oaktadt Mose lag, en
världsborgare, som värderade alla nationer och alla trosbekännelser lika
efter måttstocken af ett godt »geschäft». Man trodde sig veta, att han
tid efter annan varit bosatt på olika orter: i Hamburg, i Danzig, i
Warschau, i Wien, innan han på gamla dagar slagit sig ned i det
anspråkslösare Regensburg. Man sade, att han mer än en gång blifvit
plundrad och brandskattad, än af Wallenstein, än af svenskarne, och
likväl alltid med oåtkomliga reservkassor kunnat börja rörelsen om igen.
Det förunderliga var, att denne förgyllde jude, som tjenade alla
krigförande makter och på lägliga tider plundrades af dem alla, fann
beskyddare hos katoliker, protestanter och muhamedaner, alldeles som ett
gångbart mynt. Ruben Zevi var kosmopolit, alldeles som det guld han
beherskade. Hvem frågar hvarifrån det kommer eller hvem det tillförene
tjenat? Det är nog, att man äger det: _non olet_, det luktar icke.
Påsken, som nu inträffade, var i alla katolska länder en vådlig tid för
judarne, och i Regensburg mer än annorstädes, till följd af den
fortfarande upprörda sinnesstämningen. Lördagen före påsk hade judarne
samtidigt firat sin passahfest inom stängda dörrar. Fredagsaftonen hade
en liten kristen flicka, en handskmakares dotter, spårlöst försvunnit.
Man hade sett barnet leka vid flodstranden. Hvad tycktes enklare, än att
flickan fallit i Donau? Men på fredagsaftonen hade man äfven sett en
judisk tjenare bära ett lefvande föremål i en säck till kvarteret, och
detta föremål i säcken hade låtit höra ett klagande ljud. Åter låg den
enkla förklaringen närmast, att tjenaren burit ett lefvande lamm,
bestämdt till påskoffer, hvilket lamm låtit höra ett klagoljud i sitt
fängelse. Men sedan handskmakarens hustru hela lördagen förgäfves sökt
sitt barn och någon granne ledt hennes misstankar på den judiske
tjenaren, begynte hon öfverljudt ropa, att judarne röfvat hennes barn
och slaktat det till sitt påskalamm.
Det var påskmorgonen. Folkmassorna strömmade med vigda ljus i händerna
ut från Regensburgs gamla mäktiga katedral från trettonde seklet, när
ropet om judarnes illgärning utbredde sig öfver gatorna. Sådane
katolikerne kommo från kyrkan, ännu med sakramentet på sina läppar,
rosenkransen vid sin sida och vigvattnets stänk på kläder och hår,
beväpnade sig dessa fanatiska folkhopar med hvad de i hast öfverkommo
och störtade sig mot judekvarteret. Alla judar som anträffades ute
blefvo utan åtskillnad på ålder och kön misshandlade, slagne och
nedtrampade, några till döds. Därpå begynte en stormning och plundring
af boningshusen -- uppträden, hvilka, oftast af lika ogrundade
anledningar, fortfarit från sekel till sekel allt intill våra dagar.
»Hans blod komme öfver oss och våra barn!»
Två timmar hade våldsamheterna fortfarit utan hejd, medan kejsaren och
riksfurstarne ännu voro i staden med en betydande krigsmakt, när
ändtligen en trupp ryttare visade sig och skingrade folkmassorna.
Häktningar företogos, man skulle förmoda bland orostiftarne. Nej, bland
judarne. Här behöfdes ett nytt påskalamm, ett skuldoffer för att
tillfredsställa massornas fanatism. Man trodde sig hafva igenkänt den
judiske tjenaren, som bar säcken, och det hus, till hvilket han burit
den. De gripne missdådarne fördes bundne till fängelset, där de hade att
vänta tortyren för att tvingas till bekännelse och därefter ett af dessa
förfärliga bål, som då räknades bland de mest omtyckta folknöjen.
Ett hus i kvarteret hade förblifvit fullkomligt oskadadt och lyckats
bereda en tillflykt åt många flyende. Det var förgyllda Rubens väl
befästade borg. Till detta hus begaf sig ryttaretruppens anförare med
eskort af halfva sin styrka och fordrade inträde. Han fick vänta några
minuter. Slutligen öppnades den lilla gångporten för honom och två
drabanter.
Dessa minuter hade synts ryttmästaren von Straubinger alltför opassande
för hans värdighet. Han inträdde med en förnärmad chefs otåliga missnöje
och fann den trånga gården uppfylld af ännu darrande flyktingar. En
hastig blick öfvertygade honom, att borgen ej saknat försvarare, om
folkmassan gjort ett försök att storma. Han fördes genom lederna af tolf
välbeväpnade män till ett förgallradt rum på nedra botten, hvilket
tjenstgjorde som mottagningsrum. Här hälsades han af värden, som gaf två
skrifvare en vink att aflägsna sig, medan drabanterne posterades på vakt
i förstugan.
Den rike Ruben Zevi var en hvithårig sjuttioårig gubbe af mer än
medellängd, med sitt folks skarpt utpräglade drag, hvilka röjde en
afkomling af den spanska judetypen, de s. k. _sefardim_, som ansågos
vara af en ädlare, mera oblandad ras än de polske och tyske judarne.
Hans dräkt var den i judereglementet föreskrifna långa bruna rocken,
öfver hvars prydliga krås nedhängde ett spetsigt hvitt skägg. Hans
lugna, kalla, nästan förnäma hållning vittnade om en man, som väl visste
hvem han var och med hvem han hade att göra.
-- Jag trodde -- började ryttmästaren häftigt -- att en kejsarens
officer, som nyss räddat ert hus från plundring, ej behöft vänta en
kvart timme utanför eder stängda port.
-- Jag beklagar -- svarade juden höfligt med en fin spets i orden -- att
min port i dag behöft ett så stadigt lås. Mitt folk torde ha misstagit
sig om tiden, sedan det i två timmar väntat ers välborenhets ankomst. Är
det något hvarmed jag kan vara till tjenst?
-- Det är helgdag; jag förmodar, att ni ihågkommer mina fattige knektar,
som för er välfärd gjort sig mycket besvär.
-- Edra knektar? Alldeles riktigt. Jag hoppas, att de straffat
våldsverkarne och återställt mina trosförvanters plundrade egendom. Vi
skola föranstalta en insamling för desse tappre knektar. Jag skall
bidraga med min skärf, fastän jag, som ni ser, ej haft något att frukta
för mitt hus.
Ryttmästaren var icke van att göra omständigheter med en jude. Han
förklarade utan omsvep, att han fordrade tusen gyllen.
-- Hvad? Icke mer? genmälde gamle Ruben. Öfverste Di Caretto är ers
välborenhets chef? Ja, jag vet, och ers välborenhet har att fordra sex
månaders innestående sold? Vill ers välborenhet vänta på solden i sex
månader till, eller vill ers välborenhet utbekomma sin fordran kontant i
morgon?
Straubinger visste rätt väl, att chefens punktlighet berodde af
krigskassan och krigskassan af förgyllda Ruben. Efter något besinnande
förklarade han, betydligt spakare, att han föredrog solden i morgon. Han
hoppades likväl, att knektarne finge något för sitt besvär.
-- Riktigt! De äro hundrafemtio. Hade ers välborenhet besvärat dem hit
vid plundringens början, skulle de billigt gjort skäl för en gyllen per
man, summa etthundrafemtio. Olyckligtvis ha de kommit två timmar för
sent. Jag afdrager en gyllen för hvar minut, summa etthundratjugu.
Återstå trettio, som jag härmed har äran ställa till ers välborenhets
disposition.
Ryttmästaren von Straubinger strök penningarna med en grimas i sin
ficka, hvarifrån de sannolikt snart skulle trilla ut tillbaka hvart som
helst, men icke till knektarne.
-- Vänta, gamle gnidare -- tänkte den besvikne soldnären vid sig själf,
när han gick -- detta skall du betala mig med ränta vid nästa plundring
i Judengasse!
Ruben Zevi tillkallade sin brorson Joas, hvilken med sin familj bebodde
nedra våningen af huset, och gaf order om skyndsam undsättning åt de
olycklige flyktingar, hvilka dels sökt en fristad här, dels förskrämda
gömde sig i sina sköflade boningar. Det var icke första gången förgyllda
Ruben varit för sina förföljda trosförvanter en Jehovas utskickade. Om
de kristne ansågo honom för en svamp, hvilken omättligt insög hvarje
guldkorn han öfverkom, ansågo honom judarne som en profet, hvilken lät
manna regna för dem i den torra öknen. Bland dem fanns icke en
nödställd, en lidande, en husvill, frysande, hungrande eller i lifvets
vedermödor bruten usling, som ej hade gamle Ruben Zevi att tacka för
tröst eller välgärningar. Bland de rike judarne, hans konkurrenter på
marknaden, åtnjöt denne kloke, alltid rådige, alltid klarsynte gubbe ett
högt anseende som sitt folks patriark, men de fattige nästan afgudade
honom och ville gifva sitt lif för honom.
Judeborgens öfra våning var strängt afspärrad till ägarens disposition,
förutom ett större rum, som, med sitt förhänge, sitt altare och Gamla
testamentets heliga skrifter på grundspråket, var upplåtet till
synagoga. Utom några dyrbart utsirade, väl tillästa skåp vittnade nästan
intet i denna tarfliga våning om en rik mans bostad. Den enkla sängen
med dess hårda tagelmadrass var af oliveträd från det heliga landet, och
ofvanför sågs porträttet af en ung flicka, nästan ett barn, måladt af
van Dyck. De blixtrande mörka ögonen tycktes genomskåda betraktaren; den
fint formade munnen, med ett oskyldigt, lyckligt leende öfver de
halföppnade läpparna, tycktes säga till honom: Är lifvet ej skönt! Är
Gud ej god! Är icke allt, allt solsken, vår och tjusande hopp!
Här var bostaden för en änkling, som mist sina barn. Ensam var han icke,
han hade en broder i Smyrna, men hade tagit till sig en annan broders
fattige, snedvuxne son Joas, en man om fyrtio år, nästan en krympling,
bosatt i nedra våningen med hustru och sex barn. Joas var förste
kontoristen, begåfvad med ett slugt hufvud och samlande hand, hvarför
han ansågs och ansåg sig själf som den blifvande arftagaren af omätliga
rikedomar. Men de sista åren hade slagit en knut på denna gyllene tråd.
Joas' äldsta dotter Rachel, nu fjorton år, hade så eröfrat sin gamle
grandonkels hjärta, att han ej kunde vara henne förutan och låtit åt
henne inreda ett litet praktfullt rum i närheten af hans eget. Här
slösade han med fulla händer, den annars så sparsamme och tarflige
millionären. Här var golfvet inlagdt med mosaik och väggarna behängda
med rika flandriska väfnader. Hvarje möbel var ett konstverk, hvarje
liten prydnad en dyrbarhet. De vänner till unga Rachel, som någon gång
tillätos besöka hennes rum och sågo juvelringarna blänka på hennes
fingrar, hviskade till hvarandra: hon blir arftagerskan!
När Ruben Zevi på aftonen af de kristnes påskdag återvände till sina
rum, trött af sina plundrade trosförvanters klagan, inkallade han
Rachel. Hon hade lärt det heliga språket, hebreiskan; hon uppläste
hvarje afton ett stycke af Mose, profeterne eller psalmerna, hvilka
annars lästes endast i synagogan, sedan rabbinernes Talmud nästan
utträngt bibelordet. Läsningen afslutades med böner på tyska språket.
Ruben Zevis blickar hvilade på detta barn, som han älskade, riktades
stundom mot porträttet ofvanför bädden och återvände ånyo till den
läsande flickan. Denna jämförelse anslog och rörde honom. Däri låg den
fördolda källan till hans kärlek för barnet Rachel, som hade ett
släkttycke med bilden på väggen.
När hon slutat, sade den gamle till henne:
-- Vet du hvem hon var, som nu är i Guds paradis?
-- Ja, svarade flickan, det är Ruth.
-- Vet du också _hvad_ hon var för mig, gamle man, som nu endast har dig
att älska i världen? Vet du, att hon var mina ögons ljus och mitt
hjärtas tröst, alltsedan jag miste hennes mor i Spanien och hennes bror
blef dödad af de kristne i Gent? Du är ett välskapadt barn, Rachel. Huru
skulle du annars likna henne, och huru skulle du annars bära ditt namn
utan blygsel? Men Ruth var det skönaste och fullkomligaste verk som
utgått af Skaparens hand, alltsedan han gjorde vår moder Eva af Adams
refben. Ruth var mer än våra fäders Ruth; hon var den, om hvilken det
sjunges i Höga visan: Jag är en blomma från Saron, en lilja från
dalarna. Vintern är förliden, och blomstren uppgå af marken ... Förstår
du det, barn?
När Rachel teg, fortfor han:
-- Blomstren uppgå af marken och hafva sin tid och vissna. Men ve den
människas fot, som förtrampar Guds skönaste verk! Herre, huru länge
fördöljer du ditt ansikte för den rättfärdiges klagan? Du har sänkt mig
i den djupaste graf, i de mörka rum i hafvens afgrunder. Jag var mätt af
lidande, mina ögons källor förtorkades af elände, alla dina böljor hafva
gått öfver mig. Du har tagit från mig dem min själ älskat; mina
förtrogna äro ensamheten, mörkret och döden. Men till dig ropar jag
dagligen: tig icke stilla, min Gud, när de orättfärdige förgöra ditt
folk! Hvarje afton komma de tillbaka, tjutande efter rof. Gör med dem,
såsom du gjorde med Midjan, med Sisera, med Oreb, Zeeb och alla deras
furstar! Gör dem såsom en stofthvirfvel, gör dem såsom ett strå för
vinden! Såsom elden förbränner en skog och lågan afsveder de höga berg,
så förfölj; dem, Herre, med din storm, förskräck dem med ditt starka
väder, fyll deras ansikten med vanära, utrota dem, och fräls ditt folk
ur dess fienders hand!
Det nyss så rörande uttrycket af kärlek och sorg i Ruben Zevis drag hade
vid dessa ord efterträdts af ett strängt, hårdt, oblidkeligt uttryck af
hat. Med oförrätterna mot hans folk förenade sig minnet af egna
lidanden. Han var den mest barmhärtige, mest välgörande och
människoälskande man gentemot alla olyckliga af hans eget förföljda
folk, men sina och dess fiender kunde denne fromme jude icke förlåta.
Han hade bland Davids psalmer, som han citerat, glömt den sextiosjunde:
att din salighet må blifva känd bland alla hedningar och alla folk tacka
dig!
-- Men -- tillade han eftersinnande med Esaias ord -- Statt upp, var
ljus! ... Främmande skola uppbygga dina murar, deras konungar skola
tjena dig. Dina förtryckares barn skola komma till dig och ödmjukt buga;
alla som hånat dig skola nedfalla för dina fötter. I stället för att du
varit öfvergifven och hatad och besökt af ingen, skall du försättas i
evig höghet. Du skall dia hedningarnes mjölk ... Jag vill låta guld
komma i stället för koppar och silfver för järn och järn för sten ...
Hvilka glänsande ljusblixtar ur seklernas natt -- årtusendens tröstlösa
elände, suckar och vanmakt förbytta i segerjubel! Ruben Zevis mörka
anlete ljusnade. Hans blodigt förföljda, förtrampade, öfver alla jordens
länder förskingrade folk skulle dock engång beherska världen! Är icke
detta folk världens förstfödda adel? Hvar finnes en stamtafla, sådan som
dess? Är det ej konungasöner och konungadöttrar, sålda till trälar? Och
_de_ skulle förneka sin förstfödslorätt? _De_ skulle sucka i evig
träldom?
Den troende israeliten uppreste sig och utsträckte sin arm mot fönstret,
likasom ville han tala till världen därute. I den segervisshet han
delade med hela sitt folk blandade sig bankirens uppfattning af _sin_
mission bland förtryckarne.
-- Ja -- sade han med ett triumferande smålöje -- förstån I det, I
därborta, att profetiorna med hvarje dag nalkas närmare sin uppfyllelse?
Redan dia vi eder mjölk, och sekel efter sekel skola vi utdricka den,
intill dess att för eder återstår intet, men allt för oss. Uppenbart
slån I oss, men i hemlighet bugen I redan för oss. I, som i dag förakten
oss, trampen oss, plundren oss, veten I icke, att i morgon skola vi vara
edra herrar? Hvad I röfven af oss i dag, det rinner i morgon tillbaka
till oss, såsom bergens floder rinna utföre till den förhärjade dalen.
Yfvens ännu i edert öfvermod, tills eder tid och vår tid är kommen; se,
han är när! Och då I icke mera egen edra boningars tomt, edra åkrars
jord, edra barns lindor, yxan i eder hand eller pennan på edert bord --
när allt detta är vårt, förpantadt åt oss, och I köpen af oss på skuld
eder usla graf för att där gömma eder fattigdom och eder blygsel -- då
är vår tid kommen och profetian fullbordad. Som rådjur hafven I jagat
oss kring världen och sönderslitit oss utan förbarmande; välan, sliten
nu sönder hvarandra i krig och tvedräkt! Det är för oss I striden. Jag
är en fredens man, vapen har jag aldrig burit, men jag prisar kriget,
som utarmar eder, därför att I ej kunnen draga ett svärd utan att slipa
det med vårt guld, därför att hvarje rustad krigare bär vårt märke och
därför att hvarje fältslag, hvem där än segrar, är en seger för oss!
Han hade glömt flickan, barnet, den enda som, skrämd och förvånad, hört
hans hotande ord. Sådan hade Rachel ännu icke sett sin grandonkel. Han
tycktes henne växa till en Jehu, en Josua; hon förstod honom endast till
hälften, men hon ihågkom dagens uppträden och anade, att det var hennes
förtryckta folk som talade med profetens stämma till Gog och Magog.
Ruben Zevis spanska judeblod kunde svalla öfver, men hans praktiska
förstånd förde honom snart till besinning. Han vände sig åter till
flickan; hans röst återtog en kärleksfull faders mildhet.
-- Glöm det där! sade han. Vid dina år har man rätt att tro på lifvet.
Hon på taflan var engång vårens glada fjäril, utan fruktan och utan
sorg. Jag vill, att du skall vara som hon, Rachel, så länge du kan. Gå
till hvila, mitt barn! Dröm om rosorna, som nu börja knoppas! Önskar du
något, lilla toka, så dröm, att du får det! En ny ridhäst? Eller en tam
antilop? Är du icke en trollpacka, du, som får allt hvad du vill?
Flickan böjde sig ned och kysste fliken af hans rock för att säga
godnatt. Juvelringen på hennes finger tycktes erinra den gamle om något.
-- Rachel -- nickade han halft skämtsamt, halft sorgset, när hon
uppreste sig för att gå -- gif aldrig ditt hjärta åt en ovärdig man!